Resan gick så långsamt, att jag på den tillbringade ett helt år. Och knappast hade jag beträdt finska gränsen, innan sorg och bekymmer kastade mig på sotsängen. Då jag åter tillfrisknade, var Laurent försvunnen. Fåfänga voro mina forskningar efter honom. Allt hvad jag fick veta var, att en herre med fru från Sverige hade rest genom den by, der jag på min halmbädd kämpat med döden. De ömmade för det oskyldiga barnet, som nu för första gången gret efter bröd. De hade nyss förut mist sin son, ett barn af Laurents ålder, och hustrun hade sagt: Låt oss göra barmhertighet med detta barn! Vi hafva förlorat vår son... Gud skänker oss denne i hans ställe! Mannen samtyckte, och Laurent, min älskade Laurent vandrade ej mer vid min sida, förljufvade ej mer med sitt smek det bittra i mina för vårt bestånd otillräckliga .mödor ... Jag beslöt fållfölja min plan att resa till Sverige. Laurents slägtingar skulle hjelpa mig att efterforska hans öde. Vid denna tidpunkt inträder ett nytt skifte af mitt eget. Vintern tillstundade. Ännu matt efter min sjukdom, fann jag mig försatt i det djupaste elände. Någon resa till Sverige var ej mera tänkkar. Ert namn, herr baron, vågade jag ej åberopa såsom borgen för medel till fortkomst. Under samma tid ankom till Wiborg, dit jag begifvit mig, en resande. Det var en gammal man, som äfven ämnat sig öfver till Sverige, om icke den tidiga vintern tillintetgjort hans afsigt. Denne man lät kungöra, att han behöfde en tjenstepiga, och knappt fick jag veta det, innan jag anmälde mig. Jag hoppades att nästkommande vår på det sättet lättast komma hitöfver... En gammal gumma, som besörjde hans uppassning, emottog och införde mig i ett temligen stort rum, der hon lemnade mig under det hon tillsade sin herre... ,Rummets möblering skulle hafva väckt min häpnad, cm jag ej sett den förut. Tvenne ofantliga glober stode vid hvar sitt fönster, några tuber och åtskilliga andra instrumenter lågo på ett bord vid meilersta fönstret, och väggarne voro betäckta med folianter. Kort sagdt: jar befann mig i en astrologs boning och kunde nu lätt för: klara de sällsamma rykten, som om honom voro i omlopp Jag hade ej väntat länge, då han kom ut ur elt inre rum Och föreställ er min bestörtning, nådige herre! Det va samme man, som ni efterskref, för att vid det väntade barnets, vid Laurents födelse, ställa hans horoskop... Han syntes icke förundrad öfver min anblick... Sad jag er icke det, utbrast han, att vi åter skulle råkas ? Och då jag, betagen af häpnad, icke kunde svara fortfor han: yBaronens slott är brändt, han sjelf en flykting, han aka döende, och det barn, hvars horoskop jag ställde försvunnet. Jag stod förstenad. Alla dessa förutsägelser återtog han, stodo upptecknade på det förseglade papper! jag lemnade baronen, att bryta på hans sons femte födelse