Resan gick så långsamt, att jag på den tillbringade ett
helt år. Och knappast hade jag beträdt finska gränsen,
innan sorg och bekymmer kastade mig på sotsängen. Då
jag åter tillfrisknade, var Laurent försvunnen. Fåfänga
voro mina forskningar efter honom. Allt hvad jag fick
veta var, att en herre med fru från Sverige hade rest ge-
nom den by, der jag på min halmbädd kämpat med dö-
den. De ömmade för det oskyldiga barnet, som nu för
första gången gret efter bröd. De hade nyss förut mist
sin son, ett barn af Laurents ålder, och hustrun hade sagt:
Låt oss göra barmhertighet med detta barn! Vi hafva för-
lorat vår son... Gud skänker oss denne i hans ställe!
Mannen samtyckte, och Laurent, min älskade Laurent
vandrade ej mer vid min sida, förljufvade ej mer med
sitt smek det bittra i mina för vårt bestånd otillräckliga
.mödor ...
Jag beslöt fållfölja min plan att resa till Sverige. Lau-
rents slägtingar skulle hjelpa mig att efterforska hans öde.
Vid denna tidpunkt inträder ett nytt skifte af mitt eget.
Vintern tillstundade. Ännu matt efter min sjukdom,
fann jag mig försatt i det djupaste elände. Någon resa
till Sverige var ej mera tänkkar. Ert namn, herr baron,
vågade jag ej åberopa såsom borgen för medel till fort-
komst.
Under samma tid ankom till Wiborg, dit jag begifvit
mig, en resande. Det var en gammal man, som äfven
ämnat sig öfver till Sverige, om icke den tidiga vintern
tillintetgjort hans afsigt. Denne man lät kungöra, att han
behöfde en tjenstepiga, och knappt fick jag veta det, in-
nan jag anmälde mig. Jag hoppades att nästkommande
vår på det sättet lättast komma hitöfver... En gammal
gumma, som besörjde hans uppassning, emottog och införde
mig i ett temligen stort rum, der hon lemnade mig under
det hon tillsade sin herre...
,Rummets möblering skulle hafva väckt min häpnad,
cm jag ej sett den förut. Tvenne ofantliga glober stode
vid hvar sitt fönster, några tuber och åtskilliga andra in-
strumenter lågo på ett bord vid meilersta fönstret, och
väggarne voro betäckta med folianter. Kort sagdt: jar
befann mig i en astrologs boning och kunde nu lätt för:
klara de sällsamma rykten, som om honom voro i omlopp
Jag hade ej väntat länge, då han kom ut ur elt inre rum
Och föreställ er min bestörtning, nådige herre! Det va
samme man, som ni efterskref, för att vid det väntade
barnets, vid Laurents födelse, ställa hans horoskop...
Han syntes icke förundrad öfver min anblick... Sad
jag er icke det, utbrast han, att vi åter skulle råkas ?
Och då jag, betagen af häpnad, icke kunde svara
fortfor han:
yBaronens slott är brändt, han sjelf en flykting, han
aka döende, och det barn, hvars horoskop jag ställde
försvunnet. Jag stod förstenad. Alla dessa förutsägelser
återtog han, stodo upptecknade på det förseglade papper!
jag lemnade baronen, att bryta på hans sons femte födelse