de nyfiknas tälamod på proi genom ait bland denip intande mängden söka utsprida, att Martins mål icke i dag skulle förekomma; men med seg resig-!t mation svettades man i trängseln för att afvaktalt siltningens början och få se om icke den beryktadelb gbklagade blefve uppbemtad. När väntan slutligen h kröntes med framgång, Martin blef förd inför dom-In stolen och dörrarne öppnades för allmänheten, blef!k trängseln och ifvern att slippa in lika stor som vidlr något föregående tillfälle och de som voro inne i domstolens sittningssal kunde af skriket och oljudet!t i förstugan icke sluta till annat, än att man häftigt!s kämpade om förmånen att komma in genom dörren. Sedan protokollet för föregående dagen blifvit upp-t läst och vederbörande tillfrågades em de hade något deremot att anmärka, anförde Martin att han ickelf blifvit beträdd med tvetalan; han ville nu förtydligale sina förut gjorda berättelser, för att visa att ingenls motsägelse låg i hvad han sagt. Ordföranden an-t märkte det bäst vore att Martin aflade en ny ochjs sannfärdig berättelse, men den tilltalade fick lemna it de förklaringar han ansåg sig böra afgifva: Martin upprepade då att gevaldiger Thomasson vid afresanl1 från Lyngsta sagt det vara klokast att Martin inreste till Stockholm, emedan en mängd rykten vore i omlopp och, att då han med aniedning deraf följande dagen kommit till staden och blifvit förhörd i poliskammaren, han der i okunnighet om hvad Betty Boström kunde hafva att upplysa, sagt att läderrullen legat i byrålådan. Detta ansåg han vara den enda motsägelse, som ligger honom till last, ty de öfriga vittnesberättelserna skulle, enligt hans förmenande, öfverensstämma med hvad han sjelf berättat. Sedan han fått höra Boströms berättelse om beskaffenheten af det hon kännt på i lådan, ansåg han sig ej böra dölja sanningen, utan bad gevaldiger Thomasson skaffa honom ett serskildt samtal med polismästaren. När han då, i stället för att få tala i enrum med polismästaren, blef införd i polisens brukliga embetsrum, trodde han sig märka att allmänhetens sinnesstämning var så uppretad mot honom att han icke vågade bekänna, utan uppsköt med berättelsen, hvilket han icke ansåg så orätt, så mycket hellre som barnets död icke var vålladt med uppsåt. Sedermera var han i ovisshet huru han skulle ställa sina uppgifter och tänkte det vara bäst att vidhålla hvad han förut sagt, samt bestred derföre Betty Boströms hörande och jäfvade henne. Genom fångpredikanten Wallinders förmaningar och Franzens predikningar, som han läst i häktet, hade han blifvit bevekt till ånger och afgifvit den, enligt hans påstående, sannfärdiga bekännelse, som han ansåg icke innefatta någon tvetalan mot hvad han för öfrigt anfört; och för det han så öppet talat sanningen hade han kommit i mörk cell. Ordföranden förklarade nu, att han ville framställa en annan berättelse om förhållandet för Martinfoch sade, att då i början den tilltalade trott att undersökningarne icke skulle ske med den noggrannhet, som sedan visat sig vara förhållandet, hade han upgjort den första historien för att komma ifrån saken. När sedan vittnesmålen blefvo för mycket graverande, sökte Martin att komma undan genom att! jäfva pigan Betty Borgström, och då icke heller detta hjelpte, och han fick tillfälle att i ensamhet öfvertänka saken, samt icke hörde några ingifyclser från andra i häktet förvarade mera öfvade brottslingar, fann han för godt att något vrida om sin berättelse, så att den skulle något när öfverensstämma med vittnesberättelserna, af hvilka han nu ville förklara Betty Borgströms vara till sin fördel. Någon ånger hade icke orsakat Martins berättelse, ty han hade icke talat ett ord om det han inför rätten bekänt för fångpredikanten Walinder, utan hade det blott varit en beräkning alt slingra sig undan sanningens uppdagande. Martin hade icke kommit i mörk cell derföre att han talat sanning, utan då han ytterligare ljög och ljög allt mera oförskämdt, hade domstolen, med tiilämpning af hvad lagen stadgade för sådana fall, då förhärdade brottslingar icke kunde förmås till bekännelse, beslutat att försöka insätta honom i strängare fängelse. För öfrigt uppmanade ban Martin att säga sanningen, men den tilltalade fortfor i sin halsstarrighet. Det synes,, yttrade dervid ordföranden, som Martin tagit sitt parti, men domstolen är också besluten att taga sitt, och Martin må icke förmoda att han gagnar sig genom sitt nekande, sin lögnaktighet. Domstolen fordrar icke nu få veta vidare om sjelfva brottet, än hvad Martin vill bekänna; men hvad liket anginge, måste Martin upplysa om hvar han gjort af det, då det genom alla vittnen vore tydligt att ingen qvinna besökt Martin i logiet och afhemtat liket. För öfrigt skulle Martin, kanske innan slutet af dagens förhandling, få veta att man icke vore så alldeles utan alla spår efter liket, som han kanske trodde. Bodbetjenten Lithander, som i dag ånyo var uppkallad kunde icke lemna några vidare upplysningar, och kyparen Hallqvist, som utan att afiägga ed hördes, berättade att då Martin, få dagar före än vittnet fått höra saken omtalas, infunnit sig på Bacchi Vapen, hade han der gående af och ann förtärt en toddy, och läst i en tidning, som han ömsevis lagt ifrån sig och återtagit. Martin hade icke uppehållit sig mer än en qvart på stället och om han varit orolig eller ej hade vittnet icke gifvit akt uppå. Tiden för hans ankomst ansåg vittnet vara närmare 3 än 6, men med bestämdhet kunde icke något derom uppgifvas. Ordföranden anmärkte, att då Martin omkring kl. 6 begifvit sig från sitt logi, en qvart varit på Bacchi Vapen och först omkring kl. 8 kommit till fru Flodmark, så hade han att ännu göra redo för hvad han gjort och hvar han varit under den öfriga tiden. Härpå svarade Martin, att hän icke varit annorstädes än han uppgifvit. Derefter förevisades närvarande Berg, som vårdat barnet, de kläder, hvilka enligt inkommen rapport från kronolänsman Melin, af honom vid förnyad visitation blifvit gömda under en betydlig mängd mossa och igenkändes vara de som Martin uppgifvit sig hafva tappat, och som han nu erkände sig hafva undanstuckit och betäckt med mossa. Med anledning af en annan omständighet, som förekommit, begärde aktor att åhörarne måtte åläggas afträda, på det Martin deröfyer kunde höras, utan att det komme till allmänhetens kännedom, innan de åtgärder, som deraf blefye en följd, hunne vidtagas, alldenstund aktor icke kunde veta hvilka personer bland åhörarne vore närvarande, som kunde vilja hjelpa Martin och undanrödja de spår, man numera funnit. Härtill lemnade rätten bifall och efter ett långt hemligt förhör nedfördes den tilltalade åter till häktet, skolande genom poliskammaren de efterforskningar verkställas, som numera voro påkallade. — I går vid middagstiden gingo 3:ne dalkullor ned sig på Mälaren vid lilla skinnarviksbryggan på den svaga isen; genom rask hjelp af ingeniör Lamms gjuteriarbetare blefvo alla 3 upptagna, men 20:åriga dalkullan Perers Anna Hansdotter befanns död, ehuru hon genast blef införd i ett rum och nedbäddad samt ådern öppnad, kunde hon likväl ej till lifvet återställas. — Sistl. lördag middag blefvo qvinspersonerna Elisabeth Sahlin och Maria Kind anträffade på bar gerning då de gjorde inbrottsstöld uti ett vindskontor i f. d. skomakareembetets hus vid Slottsbacken. Kind kom på flykten, men blef kort derpi nm T— HOTA