nationalpalatset; de öfriga några dagar efterrat, i
åtskilliga enskilda personers boningshus. Det var
vid detta sednarce tillfälle, som kulstöpningsmachi-
n påstäffades.
- Vilain. Bertoglio har likväl sagt just nu, att det
far i nationalförsamlingens palats, som han gjorde
detta fynd; men i det skrifna vittnesmålet säger
han, att machinen fanns hos mig,då den höll på att
bortbäras af en person, gom med detsamma arreste-
Fades: likasom det vore möjligt att en enda man
gkulle kunna hära ett machineri, stort nog tillstöp-
ding af 69,000 kulor på dagen! Men hvad jag vet,
är att polisen i mitt hem lagt sig till en mängd
bide machiner och ritningar; ja en hel hop kar-
tonger med ritningar, som jag samlat under loppet
ef 20 år. Hvart har allt detta tagit vägen?
Baroche. Ni bör förstå, alt man icke till hand-
lingarna och bevisningsmedlen i detta mål har fogat
annat, än hvad som hörer dit.
Vilain. Det är emedlertid dessa hos mig till-
gripna ritningar och machiner, som den vanställan-
de reaktionssmädelsen förvandlat till ingenting min-
dre än en ångguillotin.
Bertoglio. Känsian af min värdighet nekar mig
att svara på dylikt.
Sjunde vittnet, Doussot, 33 år gammal, polis-;
kommissarie, hade den 9 Maj blifvit kallad till tjenst-
göring vid nationalförsamlingen, och fick redan den
43 ett särskildt bestyr derstädes i följd af ett peti-
tionståg till Polens förmån. Jag lyckades få detta
tåg att stadna vid ändan af bron, — yttrade vitt-
nt härom — och att utse några deputerade till
petitionens ingifvande. Dessa införde jag, enligt be-
fallning, till nationalförsamlingen, der de öfverlem-
nade petitionen åt hr IHavin. Den 44, när jag gjor-
de min rapport hos polisprefekten Caussidiere, och
begärde order för den 43, anbefalldes jag att då göra
detsamma som jag hade gjort gårdagen, i händelse
en ny polsk petition skulle blifva framburen af nå-
got större antal personer. Jag begärde likväl för
denna händelse 440 eler 450 man stadsvakter till
biträde; men min närmaste förman, m:r Eloy, trod-
ma
3ar
ne
att
or
dä
om
Le
de att 89 kunde vara nog. Detta antal ankoml
också dit, tidigt på morgonen den 45, och blef ut-
gtälldt på ett sådant sätt, att vi i nationalförsam-
lingspalatset ständigt kunde ega underrättelse om det
från Bastille-torget anländande tågets fortgång. Se-
dan jag och min embetskamrat fåfängt sökt hindra
den antågande skarans inbrott genom gallerporten,
gick jag upp I min byrå och skref till polisprefek-
ten att vi icke förmådde någonting emot manifesta-
tionen, emedan denna var 400660 till 450000 man
stark, och redan till en del hade bemäktigat sig na-
tionaförsamlingspalatsets gårdar. När brefvet var
afsändt, och jag fann att vi ingenting kunde uträtta,
aftog jag mitt tjenstetecken — skärpet — och gick,
som alla andra, ned att betrakta uppträdet. På går-
den vid Bourgognetorget såg jag nu representanier-
na Louis Blanc, Barbås och Albert, stående på för-
samlingssalens balkong, och hörde Louis Blanc hålla
tal för den på gården samlade skaran. När talet
var slutadt, stormade hopen den port, som bevaka-
des af en vakt veteraner, och jag begaf mig då äf-
ven till församlingens stora förmak. Här höll Louis
Blanc åter ett tal, efter hvilket en del af de perso-
ner, som trängt sig in, drog sig tillbaka. Jag hade
föreställt mig i början, att så väl de, som petitions-
bärarne skulle gå fredligt sin väg, så snart de sett
sig om i församlingssalen och tillfredsställt sin nyfi-
kenhet; — jag blef således högst öfverraskad, när
jag fick höra att församlingen hade blifvit upplöst
af Hubert, en ibland dem som trängt sig in. Jag
sade då åt min kamrat: Vi ha nu ingenting annat
att göra än att begifva oss till polisprefekturen. Vi
togo vägen dit, genom gatan Saint Dominique, der
nationalgardet redan begynt träda under vapen. Vid
vår ankomst till polisprefekturen, visste man redan
der att nationalförsamiingen hade blifvit upplöst.
Jag gick nu till hr Caussidiere sjelf och sade: Na-
tionalförsamlingen är upplöst. Han svarade: Ah!
Är nationalförsamlingen upplöst? Men, det var:
5 Dp
sannt: jag har fått veta det förut — man har skic-
kat hit någon redan, för att underrätta mig derom.
Hade jag varit der, så skulle det kanske icke händt;!
jag skulle ha talat med dem,. — En stund efteråt
inrapporterades, att stadshuset var återtaget. I det-
samma anmälte en i polisministerns kabinett inträ-
dande, för mig obekant person, som sade sig kom-
ma från Stadshustorget, att man der hade skjutit
med muskötter på folket, och att han hade låtit föra
två af de stupades lik till polisbyrån. Denna nyhet
mottogs af Caussiditre med synbart missnöje. Han
påstod den vara ogrundad och visade berättaren på
dörrn. På fråga af oss hvad som vore nu att göra,
svarade hr Caussididre: Hvad mig angår, så har
jag att skydda polisprefekturens palats; och blir det
anfallet, så skall jag försvara det. — Mig befallde
han att återvända till min förra post.
Åttonde vittnet, Dupin, hade ingenting annat att
berätta, än att han sett Louis Blanc komma från
nationalförsamlingen, och på Universitetsgatan stiga
upp i en kabriolett, hvarvid vittnet hörde någon ro-
pa: Till stadshuset! — När kabrioletten for, upp-
repades samma ord af flera personer ibland folkho-
pen på gatan.
Nionde vittnet, Paniewski, polsk flykting, 47 år
gammal, berättade:
Åtta dagar före manifestationen infann sig en
person hos mig, och förklarade att han hade 40000
arbetare i beredskap för en manifestation till förmån
för Polen; han bad mig inbjuda polackarna att sluta
sig till denna manifestation. Jag svarade, att vi hy-
ste förtroende till nationalförsamlingen, och ärnade
icke deltaga i manifestationen. Jag lyckades äfven
att från deltagandet afhålla Vogeserklubben (Le club
des Vosges) i Faubourg Saint Denis, äfvensom den
förening, i hvilken hr Lasteyrie förer ordet. För-
middagen den 44 Maj var jag på Bourgognetorget,
utanför nationalförsamlingens hus, och igenkände i-
bland folkhopen der flera personer, som jag förut
sett värfva arbetare vid Battignolles. En af dem,
som för tillfället var sjelf klädd i blus, nalkades mig
och sade: När ni ser mig utstyrd på det här viset,
så tror ni förmodligen att jag är en arbetare; men
jag är en man som lefver på mina rentor.
Härpå svarade jag ingenting; men jag bör icke
förtiga, att jag åtta dagar förut hade sett dylika
herrar i blus bestå arbetsfolk frukost och dervid på-
kosta 50 francs för champagne. Bland dem igen-
kände jag äfven en ryss, som jag sett i ryska am-ls
bassadens hotell.
Ordföranden. Känner ni om denne ryss hörde
till ambassadens betjening, eller om han hos den har
någon annan befattning?
Paniewski. Derom vet jag alldeles ingenting.
(Forts.)
Såsom bihang till anklagelseakten mot Maj-
fångarne meddelas utkast till sex dekreter,
som skulle hafva blifvit utfärdade af den nya
provisoriska regeringen eller det ,allmänna
välfärdsutskott (comitt de salut public), som
under Majemöten stod i begrepp att konsti-
tuera sig. Dessa dekreter funnos några dagar
derefter, till största delen hos Sobrier. De äro
numererade det första, andra, tredje, fjerde,
sjette och sjunde dekretet; det femte har al-
d