nationalpalatset; de öfriga några dagar efterrat, i åtskilliga enskilda personers boningshus. Det var vid detta sednarce tillfälle, som kulstöpningsmachin påstäffades. Vilain. Bertoglio har likväl sagt just nu, att det far i nationalförsamlingens palats, som han gjorde detta fynd; men i det skrifna vittnesmålet säger han, att machinen fanns hos mig,då den höll på att bortbäras af en person, gom med detsamma arresteFades: likasom det vore möjligt att en enda man gkulle kunna hära ett machineri, stort nog tillstöpding af 69,000 kulor på dagen! Men hvad jag vet, är att polisen i mitt hem lagt sig till en mängd bide machiner och ritningar; ja en hel hop kartonger med ritningar, som jag samlat under loppet ef 20 år. Hvart har allt detta tagit vägen? Baroche. Ni bör förstå, alt man icke till handlingarna och bevisningsmedlen i detta mål har fogat annat, än hvad som hörer dit. Vilain. Det är emedlertid dessa hos mig tillgripna ritningar och machiner, som den vanställande reaktionssmädelsen förvandlat till ingenting mindre än en ångguillotin. Bertoglio. Känsian af min värdighet nekar mig att svara på dylikt. Sjunde vittnet, Doussot, 33 år gammal, polis-; kommissarie, hade den 9 Maj blifvit kallad till tjenstgöring vid nationalförsamlingen, och fick redan den 43 ett särskildt bestyr derstädes i följd af ett petitionståg till Polens förmån. Jag lyckades få detta tåg att stadna vid ändan af bron, — yttrade vittnt härom — och att utse några deputerade till petitionens ingifvande. Dessa införde jag, enligt befallning, till nationalförsamlingen, der de öfverlemnade petitionen åt hr IHavin. Den 44, när jag gjorde min rapport hos polisprefekten Caussidiere, och begärde order för den 43, anbefalldes jag att då göra detsamma som jag hade gjort gårdagen, i händelse en ny polsk petition skulle blifva framburen af något större antal personer. Jag begärde likväl för denna händelse 440 eler 450 man stadsvakter till biträde; men min närmaste förman, m:r Eloy, trodma 3ar ne att or dä om Le de att 89 kunde vara nog. Detta antal ankoml också dit, tidigt på morgonen den 45, och blef utgtälldt på ett sådant sätt, att vi i nationalförsamlingspalatset ständigt kunde ega underrättelse om det från Bastille-torget anländande tågets fortgång. Sedan jag och min embetskamrat fåfängt sökt hindra den antågande skarans inbrott genom gallerporten, gick jag upp I min byrå och skref till polisprefekten att vi icke förmådde någonting emot manifestationen, emedan denna var 400660 till 450000 man stark, och redan till en del hade bemäktigat sig nationaförsamlingspalatsets gårdar. När brefvet var afsändt, och jag fann att vi ingenting kunde uträtta, aftog jag mitt tjenstetecken — skärpet — och gick, som alla andra, ned att betrakta uppträdet. På gården vid Bourgognetorget såg jag nu representanierna Louis Blanc, Barbås och Albert, stående på församlingssalens balkong, och hörde Louis Blanc hålla tal för den på gården samlade skaran. När talet var slutadt, stormade hopen den port, som bevakades af en vakt veteraner, och jag begaf mig då äfven till församlingens stora förmak. Här höll Louis Blanc åter ett tal, efter hvilket en del af de personer, som trängt sig in, drog sig tillbaka. Jag hade föreställt mig i början, att så väl de, som petitionsbärarne skulle gå fredligt sin väg, så snart de sett sig om i församlingssalen och tillfredsställt sin nyfikenhet; — jag blef således högst öfverraskad, när jag fick höra att församlingen hade blifvit upplöst af Hubert, en ibland dem som trängt sig in. Jag sade då åt min kamrat: Vi ha nu ingenting annat att göra än att begifva oss till polisprefekturen. Vi togo vägen dit, genom gatan Saint Dominique, der nationalgardet redan begynt träda under vapen. Vid vår ankomst till polisprefekturen, visste man redan der att nationalförsamiingen hade blifvit upplöst. Jag gick nu till hr Caussidiere sjelf och sade: Nationalförsamlingen är upplöst. Han svarade: Ah! Är nationalförsamlingen upplöst? Men, det var: 5 Dp sannt: jag har fått veta det förut — man har skickat hit någon redan, för att underrätta mig derom. Hade jag varit der, så skulle det kanske icke händt;! jag skulle ha talat med dem,. — En stund efteråt inrapporterades, att stadshuset var återtaget. I detsamma anmälte en i polisministerns kabinett inträdande, för mig obekant person, som sade sig komma från Stadshustorget, att man der hade skjutit med muskötter på folket, och att han hade låtit föra två af de stupades lik till polisbyrån. Denna nyhet mottogs af Caussiditre med synbart missnöje. Han påstod den vara ogrundad och visade berättaren på dörrn. På fråga af oss hvad som vore nu att göra, svarade hr Caussididre: Hvad mig angår, så har jag att skydda polisprefekturens palats; och blir det anfallet, så skall jag försvara det. — Mig befallde han att återvända till min förra post. Åttonde vittnet, Dupin, hade ingenting annat att berätta, än att han sett Louis Blanc komma från nationalförsamlingen, och på Universitetsgatan stiga upp i en kabriolett, hvarvid vittnet hörde någon ropa: Till stadshuset! — När kabrioletten for, upprepades samma ord af flera personer ibland folkhopen på gatan. Nionde vittnet, Paniewski, polsk flykting, 47 år gammal, berättade: Åtta dagar före manifestationen infann sig en person hos mig, och förklarade att han hade 40000 arbetare i beredskap för en manifestation till förmån för Polen; han bad mig inbjuda polackarna att sluta sig till denna manifestation. Jag svarade, att vi hyste förtroende till nationalförsamlingen, och ärnade icke deltaga i manifestationen. Jag lyckades äfven att från deltagandet afhålla Vogeserklubben (Le club des Vosges) i Faubourg Saint Denis, äfvensom den förening, i hvilken hr Lasteyrie förer ordet. Förmiddagen den 44 Maj var jag på Bourgognetorget, utanför nationalförsamlingens hus, och igenkände ibland folkhopen der flera personer, som jag förut sett värfva arbetare vid Battignolles. En af dem, som för tillfället var sjelf klädd i blus, nalkades mig och sade: När ni ser mig utstyrd på det här viset, så tror ni förmodligen att jag är en arbetare; men jag är en man som lefver på mina rentor. Härpå svarade jag ingenting; men jag bör icke förtiga, att jag åtta dagar förut hade sett dylika herrar i blus bestå arbetsfolk frukost och dervid påkosta 50 francs för champagne. Bland dem igenkände jag äfven en ryss, som jag sett i ryska am-ls bassadens hotell. Ordföranden. Känner ni om denne ryss hörde till ambassadens betjening, eller om han hos den har någon annan befattning? Paniewski. Derom vet jag alldeles ingenting. (Forts.) Såsom bihang till anklagelseakten mot Majfångarne meddelas utkast till sex dekreter, som skulle hafva blifvit utfärdade af den nya provisoriska regeringen eller det ,allmänna välfärdsutskott (comitt de salut public), som under Majemöten stod i begrepp att konstituera sig. Dessa dekreter funnos några dagar derefter, till största delen hos Sobrier. De äro numererade det första, andra, tredje, fjerde, sjette och sjunde dekretet; det femte har ald