torvarades 7 Carlier. Det var ett slags arsenal för polisprefekturen, hvilken der hade ett vapenförråd, för att i nödfall kunna betjena sig deraf emot nationalgardet och styrelsen. N Ordföranden. Hvad! Emot nationalgardet och styrelsen ?Men ni sade ju att det var ett slags arsenal för polisprefekturen ? Carlier. Ja, hr president. Ordföranden. Sobrier hade ifrån början blifvit utnämnd, jemte Caussidiere till ombud för polisprefekturen. Sedermera uppstod en söndring dem emellan. Känner ni orsaken till denna söndring? Carlier. Jag kan ingenting upplysa derom; jag befann mig vid det tillfället icke i Paris. Ordföranden. När klubbarne åtskildes, sammanträdde de ju åter hos Caussidicre? Carlier. Ja. Caussidieres vänner samlade sig hos honom, när de lemnat klubbarne Sobrier och La revolution. Ordföranden. Kan ni bestämdt säga hvem som tillställde manifestationen den 45 Maj? Carlier. Det skulle blifva ganska svårt. Ordföranden. Ni har likväl vid det hemliga förhöret hos instruktionsdomaren yttrat, att Blanqui och Sobrier voro tillställarne. . Carlier. Jag har sagt att Blanqui och Sobrier borde företrädesvis anses såsom tillställare. Barockhe. Stod vittnet icke i förhållanden med den tilltalade Vilain, vid det tillfälle, då de allmänna valen egde rum? Carlier. Jo. Han besökte ministeren söndagen förut. Han sade mig att organisationen af Samfundet för menniskans rättigheter vore fullständig: att detta samfund räknade 45,000 ledamöter, och att om denna inrättning hade funnits förut, så skulle sakerna tagit en annan utgång. Han lemnade mig handlingar... Vilain. De voro icke för er. Carlier. De voro för hr Carteret, och när jag talade med denne derom, svarade han: man bör ej fästa uppmärksamhet på hvad han säger. Baroche. Vilain! Harni sagt att Samfundet för menniskans rättigheter var organiseradt och hade 45,000 ledamöter? Vilain. Ja; och detvar för atticke synas skryta som jag uppgaf antalet till endast 135,000; ty det var långt större, och är det ännu mera nu. Ordföranden. Och dessa menniskor stodo under er ledning? Vilain. Ja; på den tiden. Ordföranden. Medförde ni äfven handlingar till inrikes ministeren? Vilain. Ja, jag medförde en öfversigt öfver samfundets åtgärder. Ordföranden. Ni sade äfven att händelserna den 46 April skulle tagit en annan vändning om Samfundet för menniskans rättigheter då hade varit organiseradt? Vilain. Nej, detta har jag icke sagt; det skulle hafva varit alltför enfaldigt. Uppträdet d. 46 April var dessutom endast ett gyckel. Blanqui. Här erfordras några förklaringar, hvarförutan vittnets uppgifter skulle låta som mesopotamiska. Vid instruktionsdomarens hemliga förhör har man uppbjudit allt, för att åt anklagelsen gifva öfverdrifna proportioner, i ändamål att väcka fördom emot de personer, som man önskade nedsätta i allmänna omdömet. Man har till och-med sökt framställa dem såsom sammansvurna att begå mord. Nu, när samma vittnen höras offentligt och på ed, hopkrympa alla dessa beskyllningar, som man ser, till uppgifter utan all betydelse. Hr Carlier har sagt att han känner mig: hvad kan meningen vara dermed? Carlier. Det vill säga att jag kan känna igen er, när jag får se er. Blanqui. Äfven hans vittnesmål, så förfärligt vid instruktionsdomarens hemliga förhör, der man sökte vanfrejda hederliga medborgare för deras tillgifvenhet för en sak, som de icke komma att öfvergifva: äfven detta vittnesmål har så bleknat vid den offentliga rättegångens öppna dager, att det visar sig som en fulikomlig nullitet. Inför instruktionsdomaren skildrade detta vittne mig såsom em -blodsmenniska, en beframjare af lönmord. Men då man i dag viker undan för dylik smuts, så låtom oss gå vidare! Baroche. Hr Carlier talar här såsom vittne; han kan icke omnämna andra facta än dem han sjelf åsett. Blanqui. Jag ber herrar jurymän gifra akt på gränsen emellan verklighetens område och diktens — smädelsernas! Jag hoppas man skall inse att hela anklagelsen icke hvilar på några facta, utan på föregifvanden och uppgjorda beskyllningar. Bevisningen kan uttryckas algebraiskt, som ett bråk, hvars nämnare är noll, och hvars omätligheten uttryckande täljare heter smädelse. Viitnesmålet i dag betraktar jag som ett ångerfullt samvetes afbön. Ordföranden. Blanqui! Ni bör hålla vittnet räkning för dess moderation. Blanqui. Jag kan ej anse den för mer än en billig upprättelse. Hvad är i sjelfva verket att säga annat om ett vittnesmål, sådant som detta, af samme man, som förut skildrat medborgaren Blanqui såsom sysselsatt med förslag att mörda provisoriska styrelsen! Vilain. Jag förenar mig med hvad Blanqui nyss sagt. Bland instruktionsbeskyllningarna mot oss förekommer äfven, att om provisoriska styrelsens Iedamöter icke blefvo mördade, så kom det deraf att Blanqui och jag icke voro ense om hvilken af oss begge som skulle mottaga diktaturen. General Courtais. -Jag afhåller mig från allt som icke rör mig personligen i denna tvist. Men då hr Carlier inför instruktionsdomaren äfven sagtsig känna mig, så anhåller jag att få veta på hvad sätt han känner ,mig. Carlier. Jag har flera gånger sett hr Courtais i inrikes ministeren, på den tiden då han var general för nationalgardet: men jag har aldrig stått i några förhållanden till honom, ej heller afgifvit rapporter till honom. Courtais. Det sednare måste jag beklaga; ty de rapporter, som afgäfvos dagen före den 45 Maj, skola, som man påstår, varit högst förfärande, och likväl erhöll jag ingen del deraf, hvarken från polisprefckturen eller inrikesministern. Carlier. Jag egde icke att aflägga någon rapport hos hr Courtais. Den minister, under hvars befäl jag stod, nämnde för öfrigt att generalen blifvit underrättad och skulle vidtaga alla nödiga försigtighetsmått. (Forts.) STOGKTIO H. M. Konungen, med D. K. H. Kronprinsen samt hertigarne Gustaf och Oscar bivistade