Article Image
till Blanqui skulle hafva blifvit uppsnappadt, i hvilket den förre yttrade: Detta skall verka; det skall icke dröja länge; och behöfs det, så skola vi sätta eld på Paris,. : Blanqui. I hvad denne usling nu sagt, ligger ett nytt bevis emot allt förtroende till hans uppgifter. Det bref, som han nyss nämnde, var icke från Lacambre; det var ett papper utan all underskrift, och det förekommer, sådant det är, bland handlingarne. Förhöret med general Courtais kom nu i fråga. Ordföranden. Ni förde befälet öfver nationalgardet den 435 Maj. Var ni icke dagen förut underrättad om att en upprorisk rörelse förehades, och anmodad att vidtaga nödiga åtgärder i anledning .deraf? General Courtais. Jo. Jag ärnar för öfrigt icke här ingå sjelf i något omständligt svaromål; jag får i detta afseende hänvisa på min aktningsvärde vän, mr Behtmont, som åtagit sig att vara mitt rättegångsbiträde. — I anledning af den nyss framställda frågan får jag. emedlertid tillägga, att jag till följd af det nyssnämnda tillkännagifvandet hade infunnit mig hos Verkställande Utskottet. Ordföranden. Ni fick ju äfven ett bref ifrån hr Marrast ? Courlais. Ja; och jag hade uppbådat 1000 man ur hvar nationalgardeslegion. Om aftonen följde hr Marrast med mig till högqvarteret, och var qvar der till midtpå natten, jemte öfverste Saisset och en öfverste vid nationalgardet. Han anmärkte vid detta tillfälle, att 1000 man på legionen vore ett öfverflöd: att man icke borde uttrötta nationalgardet, och att 300 man på legionen skulle varit nog. . Ordföranden. Hvilka anstalter vidtog ni den 45 Maj till nationalförsamlingens beskydd? Courlais. Utvecklingen häraf har jag anförtrott åt mitt rättegångsbiträde, mr Bethmont. Generalen upplyste emedlertid sjelf, att han hade beordrat legionernas öfverstar att intaga de ställen, hvarom han i särskilda bref satt dem ensamme i kännedom, för den händelsen attlarm kunde komma alt slås; och han uppgaf nu hvilka dessa ställen varit, och hvad hvar legion haft order att der verkställa. Jag befann mig — tillade han — i nationalIförsamlingen, när manifestationen ankom dit, och gick ut på palatsets gärd, för att tala med de som deltogo i tåget. De låfvade mig att icke intränga till nationalförsamlingen, och anhöllo blott om presidentens tillåtelse för inträde af sina ombud. Buchez tillstyrkte att man måtte inlåta 25 eller 30 ombud, men att icke medgifva någon defilering öfver bron; och Lamartine, med hvilken jag rådgjorde härom, var af samma mening. Jag befallde nu öppna gallerporten för ombuden; men hopen hade redan bemäktigat sig den, utan att mobilgardet rört sig till motstånd. Mobilgardisterna hade lagt sig på gården och skrattade åt hela uppträdet. Ordföranden. Har ni icke yttrat åt nationalgardet: Låt folket inträda! Courlais. Jag vet icke huru jag skall benämna denna beskyllning. Man har sagt, skrifvit och tryckt att jag skulle utfärdat en skriftlig order som innehöll orden: Låt folket inträda! Jag har begärt att denna order skulle förevisas, och den har i stället befunnits innehålla dessa ord: Tag bort bajonetterna! Ordföranden, Men hvarföre låta mobilgardets bajonetter borttagas när det icke brydde sig om hvad som föreföll? Cow tais. Mobilgardet hade stuckit laddstockarne i gevären, hvilket röjde att det icke ärnade lyda. Man gjorde sig färdig att afväpna det med våld; och för att hindra detta våld, befallde jag att bajonetterna skulle borttagas. Hvar och en påstår sig hafva räddat republiken denna gången; jag vet icke huruvidt jag sjelf bidragit dertill; men hvad jag vet, lär att jag vid detta tillfälle hindrat en bedröflig strid. Ordföranden. Räckte ni icke handen för att biträda en karl, som fåfångt sökte äntra upp på cen af pelarne utanför nationalförsamlingssalens fönster? Courtais. Detta är en misstydning af hvad jag gjorde. Jag räckte handen åt en karl, som höll på alt spetsa sig på stängslets galler; han skrek på hjelp, och jag hjelpte honom; var detta ett brott, Iså har jag begått det. Ordföranden. Har ni icke yttrat att ni förr skulle: krossa er värja och kasta bort edra epåletter, än ni ville låta skjuta på folket? Courlais. Så har jag aldrig sagt; men väl, att mitt samvete vägrade mig att låta skjuta på obeväpnadt folk, och att jag förr skulle krossa min I värja, än handla emot min öfvertygelse. Ordföranden. Hr dOrigny har meddelat en af lhrr Lamartine, Garnier-Pages och Pagnerre underItecknad befallning att låta slå förgaddring, och ni har befallt att den icke skulle slås? Courtais. Det är sannt; jag insåg. att min åtgärd var den enda som vid detta tilifälle kunde föirekomma onödig blodsutgjutelse; ty blotta ryktet at! förgaddring slogs, skulle då medfört allvarsamm: I vådor. Ordföranden. Ni torde inse, att ni härigenon ådrog en svår ansvarighet; ty hvad ni då hin drade nationalgardet att göra, det gjorde det efterå I med framgång. Courtais. Jag bestrider att denna nationalgardet: rörelse gjort minsta gagn. När den nådde national församlingens palats, fanns der ingen menniska att skingra; alla hade då redan begifvit sig till stads huset. Ordföranden. Men om nationalgardet icke öfver Itagit utjagandet från stadshuset af den sjelfskapad: .lupprorsstyrelse, som installerat sig derstädes, så skull denna kunnat göra sig till mästare af platsen? . Courtais. Nationalgardet skulle när som hels Jkunnat intaga stadshuset, då något väpnadt mot stånd der icke förefanns. O -dföranden. När blef ni arresterad? I Courtais. Hr de Lamartine hade lätit kalla mig till Verkställande Utskottets palats; jag fann honom de: .Ji Utskottets kabinett. Han tillkännagaf mig att mar förkunnat nationalförsamlingen vara upplöst och tillsporde mig hvad jag ärnade göra. Jag svarade at jag ärnade marchera med nationalgardet mot stads huset. Godt! — svarade han — jag skall görö er sällskap. — Dessförinnan måste jag dock begifvc Imig tillbaka till nationalförsamlingens palats; mer Iknappt ankom jag dit, förr än en hop af nationalgardet kastade sig öfver mig under ropet: Ned med Tförrädarn! och grep mig. Ett dylikt ord är lät! Isagdt; men beviset återstår ännu. BROCK TOLIL Till innevarande års sjömätningar, som under premierlöjtnanlen A. M. Klingspors beTIfäl komma att företagas i Nyköpings skärgård,

22 mars 1849, sida 2

Thumbnail