och deras inflytande så mäktigt, att styrelsen helt nyligen nödgats utfärda en serskild förordning i afseende på dem, samt deri icke blott tillerkänna dem befordringsrätt, utan äfven bestämma deras befogenhet dertill, i förhållande till de ordentligt examinerade kandidaterna. Men just denna förordning, som åsyftade att sätta gräns för det onda, är vådligare än sjelfva missbruket; ty den förlänar deråt ett slags laglig häfd, och erkänner offenthgt, att. man hädanefter kan vara embetsman i Kina utan att besitta dertill nödiga kunskaper, och att folkets vördnad för dessa kunskaper sålunda kan hädanefter komma att sakna grund. Hinner öfvertygelsen härom att rotfästa sig hos folket, så kan ingenting rädda: hela det urgamla kinesiska statssystemet från undergång. Kinesiska styrelsens makt är icke vapnens; militärstyrkan är alltför ringa mot den ofantliga befolkningen. Myndigbeten har i mer än tusen år hvarken hvilat på krigshären, eller på någon hierarkisk eller bördsaristokratisk grund, ej heller på något rikedomsvälde; utan ensamt på lagen, understödd af folkeis öfvertygelse om embetsmännens insigter i denna, och om deras visdom i dess handhafvande. Denna öfvertygelse är sålunda en opinionssak. Men förändras allmänna tänkesättet i detta hänseende: få Kineserne skäl att betvifla den insigt och visdom, som hittills mötts af deras vördnad och undergifvenhet; då är sjelfva grundvalen för myndigheten borta; och hvad sedan kan följa låter icke beräkna sig.