makt. Inom sjelfva det kinesiska riket synes ställningen på långt när icke vara lika lugnande som på gränsen. För europÅer är det väl icke lätt att härom erhålla fullkomligt noggran kännedom, eller att blaad de många klagomål, hvarmed hoftidningen oupphörligt är fylld, kunna urskilja sådana samhällsbrister, som äro gamla och vanliga, från dem som röja betänkliga symptomer af en tilltagande svaghet hos styrelsen. Kineserna äro för ingen del ett så lättstyrdt folk som man i Europa hittills låtit inbilla sig. Den så kallade ovilkorliga lydnaden har tyvertom sina ganska bestämda gränsor. Sålunda eger kinesiska folket en på urminnes häld grundad rätt, att göra motstånd mot mandarinernes godtycke; och ingenting är vanligare, så snart ett uppenbart vedermäle af orättvisa eller prejeri förekommer, än att hela grannskapet tillställer en subskriberad middag i ett tempel, hvarvid man rådplägar om saken, och öppnar en ny subskription till bestridande af kostnaderna för elt åtal mot den lagbrytande mandarinen. Man väljer derefter ett ombud, som först infinner sig hos den angifne sjelf; och om denne icke då förmås att gifva efter, anklagar man honom inför hans förmäns tribunal, dit hela sällskapet beger sig, förstärkt med en så stor folkhop, som kan sammanbringas. Der yrkas nu på rättvisa, klagas och hotas, tills ändamålet vinnes; i värsta fallet vänder föreningen sig till provinsens vicekonung sjelf. — Dylika rättsökningsförefiingar utgifva ofta stora penningesummor för uppnående af sitt mål; men när de bestå af fattigt folk, nyttja de ej sällan våld, och angifvas då afl; mandarinerna som röfvareband. De många klagomål, som hoftidningen innehåller om våldsamheter och oroligheter, äro långtifrån alltid alt anse såsom tecken till förvirring i samhället; i många fall är icke frågan om annat än utöfningen af en häfdvunnen rättighet. Deremot kan man icke i tilltagandet af sjöröfveriet på kusterna undgå att se ett omisskänneligt tecken till svaghet hos styrelsen. Detta onda har nu kommit derhän, att knappast hälften af de många kustfararne, som förut hvimlade på Kinas östra kuster, våga löpa ur hamn. Omkring midsommarstiden förlidet år blockerade en sjöröfvareflotta Gula Flodens mynning, och utestängde från hafvet öfver 1,000 handelsskepp. Slutligen förstörde ett engelskt krigsångfartyg en del af sjöröfvareskeppen och rensade en sträcka af den närbelägna kusten från pirater. En beryktad viking vid namn Sapong-tsai har för någon tid sedan bemäktigat sig elt par kejserliga fästen på kusten af Fokien, sedan han utdrifvit garnisonerna; han trotsar der ännu alla anfall al provinsens vicekonung. Vicekonungen har väl förbjudit de kringliggande orterna att sälja lifsmedel åt sjöröfvaren, i tanka att sålunda uthungra honom; men hvem har väl någonsin hört en segerrik sjöröfvare omkomma af hunger? Kinesiska krigsflottan är; vanmäktig emot detta ofog, som förökas alltjemt af laglöst sjöfolk och fiskare; och snart återstår ej annat medel till den lagliga sjöfartens värn, än att kalla europeiska väpnade fartyg till bistånd. Men detta stfider mot regeringens högmod, oaktadt -hon har den förödmjukelsen att se de till Peking sjöledes afgående kronoskatterna bortplundrade på vägen. Hon söker nu hjelpa sig dermed, att hon låter på kanaler föra det salt och det ris till Peking, som förut ditfördes öfver hafvet, och som utgör största delenl. af de in natura upptagna utskylderna. För att undvika den härmed förenade stora kostnaden, har det likväl varit i fråga att utbyta natura-utskylderna mot silfver; men då denna genomgripande finansförändring skulle medföra betydliga nedsältningar i utskylderna, så förk bjudes den genom finansernas närvarande tillstånd. En europeisk stat skulle vid ett sådant tillfälle gripa till statslån; men då statsskuld i Kina är obekant, så har man här tagit sin tillflykt till titelförsäljningar: ett hjelpmedel, som för Kinas statsskick är mera förderfligt än något annat, och måste helt och hållet undergräfva styrelsen, om det fortsättes i något större omfång. Med titelköpen går så till, att finansministern, vid utomordentliga statsbehof, mottager så kallade patriotiska gåfvor, hvartill gifvarne uppmuatras genom utnämning till någon litterär värdighet. Denna värdighet medför väl hvarken embete eller lön omedelbart, och skulle derföre kunna tyckas utan , mera inflytande på det offentliga lifvet i Kina, Oc PN DD AM 2 om PA mete. KA —-— Mam än tjenstetitlar utan tjenst i Europa; men förhållandet är likväl helt annat. Litterära värdigheter i Kina erhållas annars blott genom stränga examina, och äro vilkor för beklädandet af embeten; men den som får en värdighet till skänks anses äfven tillhöra tjenstkandidaternas klass. Då värdigheter förvärfvas ge-, nom rikedom utan förtjenst, så lyckas det ej sällan dess förmögna innehafvare att tränga sig fram Lill tjenstemannaplatser, medan den fattige tjenstkandidaten, som endast erhållit sin värdighet genom flit och väl aflagda examina, saknar befordran. Detta missbruk syftar likväl att undergräfva hela det kinesiska statsskicket, och man hör redan de bittraste klagomål af en mängd fattiga men väl meriterade tjenstkandidater, öfver saknad anställning. Den förut så allmänt spridda tron på regeringens visdom härrörde från den förutsättningen, att djupa kunskaper, på det mest obestridliga vis ådagalagda, innehades af hvarje statens embetsman; men denna tro svigtar mer och mer med hvarje dag, och med detsamma regeringens moraliska kraft, mot hvilken den fysiska alltid visat sig ojemnförligt underlägsen. Försäljningen af litterära värdigheter i Kina liknar i det hela de bekanta tjensteköpen i Frankrike före den första revolutionen; men i ett land med Frankrikes aristokratiska vanor gick det onda i detta missbruk långt! mindre på djupet än i det i sjelfva verket demokraliska Kina, som sedan årtusenden med framgång st If Id fi f å fi n så nn n n d fi K k ed ri fd h JT li bh ä räfvat att hålla sig fritt från allaj