vanliga berättelser om kejsarens företag; men omkring sistlidne midsommar begynte den på nytt redovisa för kejsarens dagliga besök i konseljen, omtala de officiella audienser som fremmande sändebud erhålla, och att kejsaren nästan dagligen sågs till häst vid troppmönstringarne. För öfrigt tyckes hofvet i Kina vara skådeplatsen för ständiga intriger i afseende på tronföljden; någonting ganska vanligt i det himmelska riket för öfrigt, så snart kejsaren börjar blifva ålderstigen — och kejsar Tau-Kwang är nu 78 år gammal. Märkvärdigt nog finnes i Kina ingen bestämd lag om tronföljden. Kejsaren väljer till sin efterträdare hvem han behagar, icke blott inom sin familj, utan inom hela riket, och man plägar som oftast med stolthet anföra några exempel från forntiden, då en eller annan dynasti slutades derigenom att kejsaren grundlade en ny, medelst valet af den visaste bland sina undersåtare till sin efterträdare. Dylika exempel höra dock naturligtvis till sällsyntheterna; men så mycket vanligare är att kejsaren väljer alldeles fritt inom sin familj, och sällan blir den äldste sonen utsedd till tronföljare. Valets kungörande; på förhand undvikes dock, dels för att icke omgifva efterträdaren med ett hof af smickrare, dels af farhågan att den regerande kunde ännu under lifstiden se sin myndighet försvagad genom efterträdarens inflytande. Bruket är derföre ofta, att i palatset nedlägges ett försegladt papper, som innehåller utnämningen, och hvilket, i händelse af ett hastigt frånfälle, kan förebygga stridigheter om tronföljden. Emedlertid, då äfven denna utväg kan leda till underslef och äfventyr, så uppskjuter kejsaren allrahelst att förr än på sitt yttersta utnämna sin efterträdare. Ju äldre en kejsare blir, ju mer bestormas han derföre med petitioner om bestämmandet af tronföljden. Hvar och en som känner kinesiska häfderna, vet huru mycket den nuvarande kejsarens företrädare KienLong, plågades på dylikt sätt under sina sista lefnadsår, och huru onådigt den gamle fursten upptog denna otålighet hos familjens yngre medlemmar. Ryktet vill emedlertid nu veta, att Tau-Kwang har en af sina yngsta söner i sigte till efterträdare. Det är en yngling om 17 år, som fått en ganska god kinesisk uppfostran, och talar icke blott kinesiska, utan äfven ledigt mantschuiska och mongoliska, är väl bevandrad i krigsöfningar och till lynnet liflig och ärelysten. Hans farbröder äro myc-! ket missbelåtna med den förkärlek, som kejsaren öppet ådagalägger för honom, och detta missnöje delas af hofvet i allmänhet; men visar det sig en gång att kejsaren verkligen utnämnt honom, så kommer han icke att möta något motstånd vid besittningstagandet af deni högsta statsmyndigheten. Mantschu-dynastien har alltid ganska väl insett att dess trygghet beror på dess enighet, och under rikets närvarande betänkliga ställning är en splittring inom familjen långt mindre sannolik än någonsin förut. Denna betänkliga ställning härrörer emedlertid icke af Kinas förhållande till utrikes makter. Med engelska kronan fortfar det goda! förståndet att vara orubbadt. Den nye konungen af Kokinkina, hvilken mot-slutet af 41847 efterträdde sin fader, Thientri, har anbållit hos kejsaren att få hembära den vanlga hyllningen, medelst öfversändning af en gyldne blomma. Generalguvernören öfver Kwang-Si har med anledning häraf inberättät till hoflvet i Peking, att Kokinkina, under en lång följd af år, uppfört sig pligtskyldigast såsom vasallrike, och han har derföre anhållit att kejsaren måtte i nåder inlåta Kokinkinas sändebud i det himmelska riket. Naturligtvis är denna jargon blott en diplomatisk formel; ty hofvet i Peking, som saknar alla medel att af Kokinkina kunna tilltvinga sig någon underdånighet, är alltid högst belåtet när nyssnämnda land visar att det håller fast vid det gamla vasallskapet,hvilket i det hela endast ådagalägges derigenom att Kokinkina icke afviker från den kinesiska afsöndringspolitiken med hänseende till utländningar. För 30 år sedan, när den katolska missions-biskopen dAdran lyckats svinga sig upp till premierminister i Kokinkina, afbrötos de diplomatiska förbindelserna med Kina, och det så kallade vasallriket inlät sig med din europeiska! politiken, hvilken alltid i Kina betraktas med farhåga, från hvilket håll den än söker vinna insteg. Under de två följande konungarne i! Kokinkina har den kinesiska politiken likväl: återtagit sitt inflytande. Äfven från Nepal har kejsaren nyligen fått en ambassad,som blifvit nådigt emottagen. Nepal står egentligen icke i något slags vasallför-: hållande till Kina; men tid efter annan, när bofvets i Katmandu politik råkar i tvist med den engelska, plägar det affärda ett bådskap till Kina, för att försäkra sig om vänskap och skydd. Äfven år 4849, då Nepal var i krig med Ostindiska kompaniet, sökte det hjelp i Kina; och just i det ögonblick då fred åter varsluten, visade sig en från Kina afsänd mantschuisk arme i MHimalaja-bergen; den återtågade likväl genast vid underrättelsen att kriget var slutadt. På detta vis står Kina i diplomatiska förhållanden längsåt sin vestra och sydvestra gräns, och vårdar dem med storuppmärksamhet. Det besvärligaste bland dessa gränsländer är Kaschgar, emedan dess mohamedanska befolkning står i beständiga förbindelser med det vester om belägna Turkestan, och tillställer uppror, som föranleda ytterst kostsamma krig. Allt sedan det sistat stora upproret derstädes, med hvars qväfvande