vanliga berättelser om kejsarens företag; men
omkring sistlidne midsommar begynte den på
nytt redovisa för kejsarens dagliga besök i kon-
seljen, omtala de officiella audienser som frem-
mande sändebud erhålla, och att kejsaren nä-
stan dagligen sågs till häst vid troppmönstrin-
garne. För öfrigt tyckes hofvet i Kina vara
skådeplatsen för ständiga intriger i afseende
på tronföljden; någonting ganska vanligt i det
himmelska riket för öfrigt, så snart kejsaren
börjar blifva ålderstigen — och kejsar Tau-Kwang
är nu 78 år gammal. Märkvärdigt nog finnes
i Kina ingen bestämd lag om tronföljden. Kej-
saren väljer till sin efterträdare hvem han be-
hagar, icke blott inom sin familj, utan inom
hela riket, och man plägar som oftast med
stolthet anföra några exempel från forntiden,
då en eller annan dynasti slutades derigenom
att kejsaren grundlade en ny, medelst valet
af den visaste bland sina undersåtare till sin
efterträdare. Dylika exempel höra dock na-
turligtvis till sällsyntheterna; men så mycket
vanligare är att kejsaren väljer alldeles fritt
inom sin familj, och sällan blir den äldste so-
nen utsedd till tronföljare. Valets kungörande;
på förhand undvikes dock, dels för att icke
omgifva efterträdaren med ett hof af smickrare,
dels af farhågan att den regerande kunde ännu
under lifstiden se sin myndighet försvagad ge-
nom efterträdarens inflytande. Bruket är der-
före ofta, att i palatset nedlägges ett försegladt
papper, som innehåller utnämningen, och hvil-
ket, i händelse af ett hastigt frånfälle, kan fö-
rebygga stridigheter om tronföljden. Emed-
lertid, då äfven denna utväg kan leda till un-
derslef och äfventyr, så uppskjuter kejsaren
allrahelst att förr än på sitt yttersta utnämna
sin efterträdare. Ju äldre en kejsare blir, ju
mer bestormas han derföre med petitioner om
bestämmandet af tronföljden. Hvar och en
som känner kinesiska häfderna, vet huru myc-
ket den nuvarande kejsarens företrädare Kien-
Long, plågades på dylikt sätt under sina sista
lefnadsår, och huru onådigt den gamle fursten
upptog denna otålighet hos familjens yngre
medlemmar. Ryktet vill emedlertid nu veta,
att Tau-Kwang har en af sina yngsta söner i
sigte till efterträdare. Det är en yngling om
17 år, som fått en ganska god kinesisk upp-
fostran, och talar icke blott kinesiska, utan äf-
ven ledigt mantschuiska och mongoliska, är
väl bevandrad i krigsöfningar och till lynnet
liflig och ärelysten. Hans farbröder äro myc-!
ket missbelåtna med den förkärlek, som kej-
saren öppet ådagalägger för honom, och detta
missnöje delas af hofvet i allmänhet; men vi-
sar det sig en gång att kejsaren verkligen ut-
nämnt honom, så kommer han icke att möta
något motstånd vid besittningstagandet af deni
högsta statsmyndigheten. Mantschu-dynastien
har alltid ganska väl insett att dess trygghet
beror på dess enighet, och under rikets när-
varande betänkliga ställning är en splittring
inom familjen långt mindre sannolik än nå-
gonsin förut.
Denna betänkliga ställning härrörer emedler-
tid icke af Kinas förhållande till utrikes mak-
ter. Med engelska kronan fortfar det goda!
förståndet att vara orubbadt. Den nye konun-
gen af Kokinkina, hvilken mot-slutet af 41847
efterträdde sin fader, Thientri, har anbållit hos
kejsaren att få hembära den vanlga hyllnin-
gen, medelst öfversändning af en gyldne blom-
ma. Generalguvernören öfver Kwang-Si har
med anledning häraf inberättät till hoflvet i
Peking, att Kokinkina, under en lång följd af
år, uppfört sig pligtskyldigast såsom vasallrike,
och han har derföre anhållit att kejsaren måt-
te i nåder inlåta Kokinkinas sändebud i det
himmelska riket. Naturligtvis är denna jargon
blott en diplomatisk formel; ty hofvet i Peking,
som saknar alla medel att af Kokinkina kunna
tilltvinga sig någon underdånighet, är alltid högst
belåtet när nyssnämnda land visar att det hål-
ler fast vid det gamla vasallskapet,hvilket i det
hela endast ådagalägges derigenom att Kokinki-
na icke afviker från den kinesiska afsöndrings-
politiken med hänseende till utländningar. För
30 år sedan, när den katolska missions-bisko-
pen dAdran lyckats svinga sig upp till pre-
mierminister i Kokinkina, afbrötos de diploma-
tiska förbindelserna med Kina, och det så kal-
lade vasallriket inlät sig med din europeiska!
politiken, hvilken alltid i Kina betraktas med
farhåga, från hvilket håll den än söker vinna
insteg. Under de två följande konungarne i!
Kokinkina har den kinesiska politiken likväl:
återtagit sitt inflytande.
Äfven från Nepal har kejsaren nyligen fått
en ambassad,som blifvit nådigt emottagen. Ne-
pal står egentligen icke i något slags vasallför-:
hållande till Kina; men tid efter annan, när
bofvets i Katmandu politik råkar i tvist med
den engelska, plägar det affärda ett bådskap
till Kina, för att försäkra sig om vänskap och
skydd. Äfven år 4849, då Nepal var i krig
med Ostindiska kompaniet, sökte det hjelp i
Kina; och just i det ögonblick då fred åter varslu-
ten, visade sig en från Kina afsänd mantschuisk ar-
me i MHimalaja-bergen; den återtågade likväl
genast vid underrättelsen att kriget var slutadt.
På detta vis står Kina i diplomatiska förhållanden
längsåt sin vestra och sydvestra gräns, och vårdar
dem med storuppmärksamhet. Det besvärligaste
bland dessa gränsländer är Kaschgar, emedan dess
mohamedanska befolkning står i beständiga för-
bindelser med det vester om belägna Turke-
stan, och tillställer uppror, som föranleda yt-
terst kostsamma krig. Allt sedan det sistat
stora upproret derstädes, med hvars qväfvande