med Starkt SKTIK. LoOuls bianc Degarac upparag adl nationalförsamlingens president att gå och harangeraj skaran. Presidenten Buchez svarade undvikande och bad honom endast handla som en god medborgare.!a Louis Blanc frågade ännu en gång: Vill byrån!s gifva mig detta uppdrag ? — Nå väl: Jå! sva-!J rade vicepresidenten. Corbon. b Han ställde sig då, jemte Barbes och Albert, vidett öppet fönster, höll till massan ett glödande tal, i hvilket han ingalunda sökte öfvertala den att draga 5 sig tillbaka, utan lyckönskade den till sin manife-a station för Polen. Då han slutade, lofvade han, jemte Barbes, attih skaffa hopen inträde i nationalförsamlingen. Då han!f skulle aflägsna sig ifrån fönstret, togs han af tvenne n män, som upplyftade honom på sina armar, hvarefter han bars i triumf till la salle des Pas-Per0 dus,, hvarest han å nyo höll tal till mängden. Han f yttrade då bland annat: r En demonstration, sådan som denna, är icke en!I af dem som skaka, utan af dem som öfverända-it kasta... . ,Hvad mig sjelf beträffar, är jag skyldig folket p mitt förstånd, mitt hjerta, mitt lif och min död, om f det behöfs... Hans namn stod äfven på åtskilliga listor till ny provisorisk regering; han hörde sitt namn prokla-(5 meras utan protest; han följde en hop, som underä högt skrik tillkännagaf sin afsigt att gå till stadsd huset. Men då han märkte att nationalgardet och ph mobilgardet började gå offensivt till väga, drog han sig undan genom en smygväg och ankom till invalidhotellet. En skara, som följt honom, ville nu å nyo bära honom i triumf, hvilket han dock, efter något!? motstånd, afböjde. S Kort derefter uppsteg IL. Blanc i en kabriolett jemte sin bror, och ett vittne intygar att han då yttrade sin afsigt att resa till stadshuset, för att förekomma blodsutgjutelsen. IL. Blanc förnekar dock att han varit på stadshuset vid detta tillfälle. Den? 3 Juni och den 25 Augusti uppträdde han till eget1 försvaf i nationalförsamlingen, då fråga väcktes omla S t 1 undersökning mot honom. Han betygade der, att tendensen i hans tal endast varit af lugnande och försonande art. Armand Barbis var, som nämndt är, hos Louis Blanc söndagen den 44 Maj. Han skall då hafva yttrat, det man borde f hindra Blanqui, att göra demonstrationen alltför stor.t Den 435 Maj skyndade han sig, emot sina kollegers vilja, att uppstiga i tribunen, så snart tumultet begynte och personer med fanor började intaga platserna. Efter att hafva uppläst petitionen, uppsteg han ännu en gång i tribunen och yttrade: Medborgare! Måtte folkrepresentanternas församling taga den nu upplästa petitionen i öfvervägande; måtte den förklara, att den förenar sig med folkets önskan och att följaktligen folket i Paris har gjort sig väl förtjent om fäderneslandet ...; måtte natio-l. nalförsamlingen, tillade han, vändande sig till de anarkister, som inträngt, förena sig med den önI skan, som j nyligen uttryckt ! Afbruten flera gånger af ropet: lefye Barbås!? fortfor han att tala i samma andå och slutade med dessa ord: På det att nationalförsamlingen icke må l!t synas gifva vika för våld, bören j nu draga eder!5 tillbaka! S Omkring kl. !, till 4 e. m., då tumultet tycktesS nå sin höjd, uppträdde Barbes åter i tribunen och! yttrade: i Medborgare representanter! Folket derutanfört önskar att få defilera inför eder; jag beder, läten 2 a I s dem få sin vilja fram... Nationalförsamlingen måste omedelbarligen besluta, att en armå skall sändas till Polen, och en skatt af en milliard läggas på de rika... Flera röster skola nu hafva ropat:S5 Nej. nej, Barbes! Så var det icke! Två timmars j plundring! Derefter yrkade Barbås, att trupperna! skulle aflägsnas ifrån Paris; i annat fall skulle re-!I presentanterna förklaras för fäderneslandets fiender.? Han och Laviron skola sedermera, enligt ett vittnes! utsago, flera gånger hafva yttrat: en skatt af en? milliard på det infama Paris! Ännu emellan kl. 4 och 5 såg man honom på tribunen. Han yttrade då: Hör generalmarchen! Man vill massakrera våra bröder. Till vapen! till stadshuset ! Derefter tågade man ock till stadshuset. Der utfärdade Barbes, såsom ledamot af regeringskommissionen, en kungörelse, hvaruti den provisoriska regeringen, med fästadt afseende på folkets önskan, förklarar, att styrelsen omedelbarligen skall ät Rysslands och Tysklands regeringar gifva order om attli rekonstituera Polen,; i annat fall skulle republikensj styrelse omedelbarligen förklara nämnde regeringar 1 krig. Kort derefter greps Barbås på stadshuset och ar-! resterades. Han var mycket förvånad vid den sedermera meddelade underrättelsen att Paris var lugnt. Sobrier E deltog också i tåget till nationalförsamlingen. In-1 kommen der utmärkte han sig isynnerhet genom l, exalterade kommunistiska uttryck, t. ex. att de rikel. skulle betala för de fattige o. s. v. Till en af na; S 1 c t S tionalförsamlingens tjenstemän yttrade han: Du har länge förtjent att skjutas; men det skall ock ske il5 dag. Sedan man proklamerat nationalförsamlingens upplösning, bars Sobrier i triumf af en hop anhängare. Derifrån begaf han sig med en skara till dåvarande inrikesministern Recourts hotell; de inträngde der och ville tvinga honom att genom telegrafen 1 departementen sprida underrättelsen om en ny regering och nationalförsamlingens upplösning. Men:! då han vägrade, begaf sig skaran bort under rop:1 till stadshuset. S Med detsamma voro ock inrikesministerns sigiller försvunna. c Seigneuret (frånvarande) arresterades på misstankar den 45 Maj, men blef inom kort ställd på fri fot. Han tros dock hafva deltagit i demonstrationerna mot nationalförsamlingen. Joachim IHouneau (frånvarande) ! en bland redaktörerna af Commune, deltog äfven i demonstrationerna, arresterades den 15 Maj menl! ställdes följande dagen på fri fot, emedan då ännuli icke tillräckliga bevis funnos mot honom. Man har sedermera förgäfves efterspanat honom. Huber (frånvarande). Han var en af hufvudmännen vid ifrågavarande demonstrationer. Det var han, som först proklamerad2 nationalförsamlingens upplösning. Sedan han utgått derifrån arresterades han, men befriades aft en folkhop. Längre fram på aftonen arresterades! han ånyo; men frigafs, såsom det tyckes, genom en väns inflytande och försvann derefter, Vincent Francois Raspail, förklarade såsom president i klubben des amis du Peuple, att en demonstration skulle ske till förmån för Polen. Då han sedermera inträngt i nationalförsamlingen jemte de andra, och uppträdt på triBunen för att tala, frågade representanten Adelsvärd med hvad rätt medborgaren Raspail kunde taga ordet i nationalförsamlingen. Han sökte åter att tala, men afbröts ånyo af en annan representant. Ilan arresterades samma dag hos en af sina söner. Lavirron (frånyarande) medlem af klubben des droits de Phomme och ar