I diga härtill?
I Låtom oss tillstå och erkänna, att många a!
dem, som arbeta på attinskränka och begräns:
Y friheten. skenbarligen göra det med ärlig öf-
tl vertygelse om detta sträfvandes gagnelighe:
Yloch lycksaliggörelse; men låtom oss tillika un-
Idersöka och uppskatta deras skäl, för att sc
eJom de hålla streck. Vi vilja dock ej trötta
:joss sjelfva och läsaren med någon analys al
I de farliga begreppen: demokrati, republik, kon-
Istitutionel monarkhi o. s. v. Nanmet göri och
TIför sig iutet till saken, utom der, hvarest man
Ibetjenar sig deraf till att bortblanda och för-
virra begreppen. Det är med principen vi
hafva att göra — sanningens, frihetens och ord-
ningens princip.
Denna princip vilja vi nu tillämpa på den
fråga vi företagit oss alt granska: frågan om
den allmänna valrättenn.
De mest halsstarriga absolutister hafva i
vår tid dock kommit såvida, att de erkänna,
latt det så kallade representativa systemet kan
l vara ganska godt, om blott rätten att välja
representanter blir starkt och skarpt begrön-
sad. Petta inrymmande af och närmande till
frihetsprincipen är egentligen blott ett slags
I vapenstillestånd. Såsom ett politiskt ondt
Ihåller sig absolutismen dock evinnerligen i
Ibakgrunden för att vid första och bista till-
fälle träda fram och, så vidt omständigheter-
na medgifva, ställa den gamla lycksaliggörande
auktoritetstron åter på benen. Den utgår of-
vanifrån, men vinner lätt anhängare nedåt,
hos alla dem, som hoppas att göra lycka un-
der dess vingars skugga. Massan, som utan
särdeles stor möda låter blända och bedåra
sig af de falska och lockande skildringar man
framställer af denna lycksaliggörande tro, gör
mången gång gemensam sak med dem som ar-
beta för egennyttiga syften. Derföre har auk-
toritetstron bevarat sig så länge, och derföre
vill den måhända, så linge verlden står, dyka
upp på nytt med friska krafter och ökad if-
ver. r nu en sådan lära, som den: att val-
rätten bör skarpt begränsas, framställes och
understödes med sådana skäl som dessa: att
den som har större förpligtelser, d. v. s. myc-
ket att skatta cch erlägga till staten, bör också
hafva stora rättigheter,. — Hvem kan väl då
stå emot så gyllene grunder? Välan! — den
som skall erlägga mycket till staten må hafva
statens säkerhet och beskydd, på det han må
kunna frambringa det myckna han skall er-
lägga; men samma rätt må också den hafva,
som har litet att skatta för; ty eljest skall
han, ännu mindre än den, som eger mycket,
(kunna gälda sin skuld till staten. Men nu
kommer ordningen till dem, som hafva intet
— hela arbetsklassen. Har nu arbetsklassen
intet att skatta och betala för? Representerar
ej arbetsklassen ett värde, som är staten lika
nyttigt, lika oumbärligt som kapitalets, jord-
egendomens och intelligensens? I sanning! det
skulle se illa nog ut för de förnäma, fina och
höga herrarne, om ej detta arbetets kapital
funnes till i samhället; det är fara värdt att
deras personliga värde då skulle falla till en
mycket låg kurs. Härmed vilje vi icke hafva
sagt att bildningens och förmögenhetens ka-
pital skulle vara mindre berättigadt än det
kroppsliga arbetets; de äro lika berättigade och
lika oumbärliga för statens bestånd.
I
Men, invänder man, massan är för okunnig
och för litet upplyst, att man kan åt den-
samma inrymma serdeles stor andel af eller
infiytelse på statens styrelse och representa-
tion. Vi svara, att om det gifves egennyttiga
och okunniga personer bland menigheten, så
finnes det ej heller brist på dylika personlig-
heter i de andra klasserna; mot menige mans
fördomar må de lärdes och förnämes fördomar
saklöst gå 1 qvittning. — Om fosterlandskär-
leken skuile här icke blifva någon fråga, om
man ej stundom försökt att lägga densamma
såsom en vigt mera i intelligensens vågskål,
för alt dermed söka bevisa att den sistnämnde
bör ega större andel i statsstyrelsen, än me-
nigheten. Detta påstående är uppenbart stri-
dande mot menniskonaturen, historien och er-
farenheten. MHafva icke de lägre klasserna bu-
rit sin andel af fäderneslandets försvar? FHafva
väl de mera än andra vägrat fullgöra denna
pligt? Och hafva de illa bestått det farliga
profvet, oaktadt de i sjelfva verket icke haft
annat att kämpa för, än att segra eller falla,
då deremot utsigten till ära och lycka står
öppen för de högre klasserna, när dessa kämpa
emot fäderneslandets fiender?
Af allt detta kan ej dragas annan slutsats
än att både rättvisa och billighet fordra, att
de ringare samhällsklasserna äro lika berätti-
gade som de högre till den andel uti statens
styrelse, som inrymmes individerna genom val-
rält och valbarhet till folkrepresentanter. Fri-
het och jemlikhet inför lagen i rättigheter och
förpligtelser, är denna tids lösen, liksom der-
uti innefattas alla tiders oförgängliga sanning.
— Vi öfvergå nu till undersökningen af huru
man försöker bekämpa denna sanning. Istället
att jemföra de högre och lägre klassernas per-
sonlighet med hvarandra, har man å ena sidan
ställt jord- och kapitalegendomen, samt på den
andra de intet egande individernas personlig-
het. Hvilken falsk tillämpning af principer,
för att bevisa sanningen af en åsigt! Ar det
då egendomen, som å ena sidan skall ega jem-
likhet inför lagen, och personerna å den an-
dra? Eller, för att tala ännu tydligare: är det
den förmögnares jordegendom och den fattiges
person som skall åtnjuta en sådan jemlikhet?
Eller är det personerna å begge sidor, endast
och allenast personerna? Egendom har sin rät-
tighet och personerna sin, ty man betalar ju
icke, som i fordna dagar, skatt för hvar näsa?
Så framt det förstnämnde är händelsen, så kan
man ju på samma billighets- och rättsgrund
påsta: att den, som har större jordegendom,
skall såsom förbrytare hafva större rätt till
lagens skydd, ön den, som har mindre eller
ingen egendom; eller han skall, såsom zod bor-