ALLMÄN VALRÄTT. Danska tidningen Almuevennen innehåller en uppsats öfver detta ämne, som på ett enkelt och öfvertygande sätt vederlägger de sofismer, som bruka anföras af den allmänna valrättens motståndare. Vi göra oss ett nöje af att meddela våra läsare denna i flera fall iatressanta framställning emot all inskränkning af valrätten; mar skall deraf finna till hvilka, för reaktionärerna sjelfva farliga undersökningar, betisktelser och konseqventa slut!edningar deras oböjliga motstånd redan ledt och i än utströcktare grad ytterligare måste leda, derest man ej i tid gifver efter för de billigaste anspråk. Uppsatsen, som är hållen i en lugn, tili djupet af saken gående demokratisk anda, påpekar otvetydigt vådorna afettilängden fruktiöst motstånd, och orättvisan af fåtalets öfvervägande representationsrätt framhålles på ett öfvertygande sätt. Uppsatsen lyder som fivjer: : Det g:s knappt någon fråga, som i vår Vexlande och politiska tid blifvit så ofta föremål för pressens och diskussionens belysning, som frågan om allmän valrätt. I dessa dagar, då förhålanderne äro på väg att omskapas och ordnas på ett annat sätt, då statens, och följaktligen äfven folkets väl eller veär i så hög grad betingadt af de politiska åsigter, som komma att göra sig gällande, är det alldeles naturligt att tankarna och idterna korsas och att en hittills osedd ifver, att kunna utleta den sanning hvarpå de statsrättliga grundpelarne böra hvila, röjer sig hos hvarje tänkande statsborgare. Friheten är det stora mål, hvartill alla förnuftiga väsen sträfva. Det är den gudomliga idt, som uppenbarar sig hos menniskan: en id, sam stundom slumrar, stundom förifrar och förirrar sig I många riktningar, men som dock aldrig utdör. Tidsandan har inverkat mäktigt på alla sinnen till att upplifva, väcka och elda denna idd, Huru många våldsamma och förskräckliga skakningar åtföljde icke dess födelse, huru många brytningar, partistrider och förvecklingar skola ej föregå dess seger? — eller måhända dess nederlag? Dock nej! — icke nederlag, ty den har otvifvelaktigt färre motståndare än försvarare, Flere äro deremot de, som. af sjukligt, ensidigt eller inskränkt begrepp om friheten, frukta för densamma såsom för en vålnad, som skulle komma att utbreda tvedrägt, split, förföljelse, egennytta, maktbegär, förtryck, undergång och död bland slägterna och förvirrad samfundsordning i staterna. I sjelfva verket göra dessa sistnämnde, förmedelst deras småsinne, friheten lika stor skada, och tillfoga densamma lika djupa sår, som dess egentliga motståndare; ty det är just de som hetsa partierna till tvedrägt och strid, samt sålunda framkalla de spår af ödeläggelse, som nästan alltid, utan undantag, beteckna frihetens strid. Af otidig farhåga för oordningar, våldsamheter, eller, såsom det med ett allmänt talesätt betecknas: anarkiens vådor,, frammana de just skyndsammast och ofelbarast de olyckor; för hvilka de synas intagna af så stor förskräckelse. Det går dem, såsom det gick den man, som famlande vandrade på en brant och af farhåga att falla åt ena sidan, gick för nära den andra och sålunda störtade hufvudstupa i afgrunden. I sanning! om alla menniskor ägde själsstyrka och skarpsinnighet, samt voro goda och oecgennyttiga: då skulle friheten, lugnt, fredligt och ostördt bygga sig en tron på jorden och