-— Man finner i Aftonposten för i går aftor och Allehanda eller Morgonposten för i dag att hr Daiman begärt rumv, för en artikel derstädes. Detta är ett nytt och pikant talesätt ungefär som om Aftonbladet skulle säga: hen IL. J. Hjeria har begärt rum för följande i Af. tonbladei. I denna artikel förekommer den märkliga uppgiften om Allehanda-affären, al! hr Lindman, i början efter köpet dels alltid uttryckte både sin stora belåtenhet med der gamla Allehandaredaktionens politik, och sin lifliga harm öfver A. B., hvilken han ansåg framför all böra bekämpas, dels vid hvarje tillfälle före de franska händelserna, med acklamation upptog alla de artiklar, som af de två medleminarne af den gamla Allehanda redaktionen författades eller förordadesa. Detta är en ganska kuriös uppgift. Utan tvifvelhar br Lindmans uppförande utvisat en ytterlig lättsinnighet; men emedlertid förekommer det såsom ganska eget, att Lindman till alla an dra yttrade sin alfsigt vara, att verka i en radikal anda, och att om han yttrat missbelåtenhet med Aftonbladet, härledde det sig utan tvifvel deraf. att han tyckte dess politik ej vara nog radikal. Hundrade ojäfviga vitnen härpå skulie kunna anföras. Det vore då besynnerligt neg, om Lindman endast inför hrr Dalman och Thorell eller inom sin egen redaktior skulle fört ett motsatt språk emot det, som har höll inför alla andra. Äfven står den gjord: uppgiften i ett besynnerligt förhållande till den omständigheten, att Lindman vid ett par tillfållen straxt efter köpet, då utfall mot Aftonbladet förekommo i Allehanda, sjelfmant kom upp på Aftonbladskontoret och ursäktade sig derför, förklarade sin ledsnad och anförde, att han hade ett svårt arbete med hr Dalman, för att hindra honom att anfalla Aftonbladet; att han afstyrt det flere gånger, men att hr Dalman vid de ifrågavarande tillfällena smygit in artiklarna utan att han fått se dem o.s.v. Det är blott br Dalmans uppgift som föranleder oss till denna anmärkning. Hr Dalman har för öfrigt ansett nödigt erinra i afseende på sjelfva köpet, att en affär väl kan vara god till utseendet när den göres, och likväl misslyckas i sin utveckling. Sannt; men hr Daiman förbigår ännu de två punkterna som äro väsendtliga för att bedöma den förut genom hr D. å bane förda frågan, huruvida Aftonbladet tillåtit sig en smädelse, då det en gang yttrade att affären var god. Hr D. upplyser neml. ännu icke: 1:o Om han ej redan fått ut en del af köpeskillingen kontant, t. ex. hilften, och 2:o Om han ej fick borgen för den andra hälften. Har detta skett och penningarna utfalla, så förstå vi ej huru hr D. kunnat säga, att han ej förtjent hälften, ja ej en skillag på affären om man räknar rätt. Detta har likväl blifvit sagdt för att ingifva den tron, alt vi gjort gemena insinuationer och falska ujpgilter. Hr D. supponerar slutligen för jemförelse skull den händelsen att Aftonbladet såldes för 100,009 rdr, utan att säljaren såg sig före om säkerheten, och om slutligen bladet året derpå ginge under och måste med uppoffring återupptagas af sin gamla ägare, för att åtminstone erhålla en hederlig begrafning,. Men här förekommer litet gudsfred-yxeskaft. Om Aftonbladet Lade blifvit en gång såldt, hvarföre skulle dess gamla egare vara nödgad att återtaga det. i fall det ginge under?? Jo! säger hr D. för att bjuda på en hederlig begrafning. Ar detta således meningen med Allehandas znnde af gamla redaktionen? Vi hade föreställt oss att ändamålet snarare var, att den hederliga begrafningen skulle gälla Aftonposter, men blott sålunda att den med nästa år shulle krypa in i det gamla Allehandaskinnet, och få de publika annonserna till en värmand. kapprock. Den som lefve, får se. ND