TTIIIININENSS tar på 5:te tonen och omedelbart upptages af recitativet, guvernörens sång i kyrkogårdsscenen, m. m. Dessutom skulle man genom recitativernas användande ock undgå åtskilliga föga lyckade ställen i dialogen, såsom Don Juans uppbyggliga reflexioner (i 4:sta akten, Leporellos filosofiska föreläsning till donna Elvira, m. m. Det synes följaktligen oförklarligt, huru man kunnat åsidosätta en åtgärd, så maktpåliggande som denna. Hvad man i öfrigt kan anmärka vid dessa representationer af Don Juan (isynnerhet den andra) är en viss matthet, som mindre gjorde sig märkbar i enskilda situationer, än fastmer syntes hvila öfver det hela. Vi togo detta förhållande första gången såsom en följd af någon osäkerhet, rädsla, och hoppades på förbättring, hvilken dock ej inträffat. IIr Walin har ostridigt vunnet i säkerhet och hållning, ehuru man stundom kunde önska den sednare något mera värdighet; hvad hans röst beträffar, som vunnit betydligt i utbildning, hafva vi förr yttrat oss; vi vilja blott erinra, att hans mezzo legato (t. ex. i duetten med Zerlina) är något för kuperadt, hvarigenom melodien förl rar i uttryck. Deremot förspordes hvarken i hans sång eller aktion den naturfriskhet, den lifliga färg, hvilken fordom förvärfvade hans framställning af Don Juan så mycket bifall. Vi anse emedlertid detta förhållande böra tillskrifvas den mattighet, som hans sjukdom qvarlemnat, och hoppas att kos honom smart finna hans fordna friskhet förenad med frukterna af hans sednare studier. — Donna Annas roll gafs af mamsell Berwald, hvars ypperliga röst och flitiga studier här gåfvo ganska vackra resultater. Vid sådane momenter, der affekten stegras till tragisk. pathos, såsom i det stora recitativet i 2:dra akten, hade visserligen mera energi och artistisk hållning erfordrats; dock saknade man ingenstädes ett nitiskt bemödande, hvilket allmänheten också erkände. Den stora arian i sista akten sjöng hon med ett ganska musikaliskt föredrag och skördade derför enhälligt bifall. — Ottavio gafs första gången af hr Gäönther, och vid få tillfällen lärer väl denne konstnär utvecklat sin utmärkta talang i rikare mått. Sång och aktion utfördes lika mästerligt och bevittnade en uppfattning af Mozart, som i sanning är att kalla sällsynt. Effekten af hans stora aria (hvars tempo vi emedliertid hade önskat något fortare) var serdeles lysande, och på enhällig begäran gaf han detta nummer da capo. — Alven hr Strandberg, som vid 2:dra representationen gaf Ottavios parti, hade flera lyckliga momenter och vann rättvist bifall för sina båda arier, helst den i 3:dje akten. I afseende på mimiken skulle vi önska hr Strandberg något mera omvexling och sanning i uttrycket. — M:ll Fundin gaf Elviras parti med mycket saktmod och fromsinthet, samt visade, huru Elvira rätteligen borde vara, men ej, hurudan denna qvinna, i hvars hjerta stridiga passioner rasa, verkligen är. M:ll F:s intonation var, synnerligast uti A-durtrion, icke rätt lyckad. — Zerlina har ömsom gifvits af mill Torsslow och m:ll Sjöberg (en al teaterns elever, om vi ej irra oss), och af ingendera med synnerlig framgång. Partiet synes ej vara rätt passande för m:ll Torsslow, och hvad m:ll Sjöberg vidkommer, vore det orättvist, att klandra en ung elev, för det hon ännu ej kan fylla en plats, som erfordrar en utbildad talang. Deremot har man allt skäl att undra öfver teaterns sånglärare, på hvars artistiska urskiljning denna rollbesättning utgör ett rätt märkligt prof. — Man kan ej säga att hr Uddman som kLeporello saknar lif och rörlighet; hans flitiga rollstudium är omisskänneligt, och äfven här gör han sitt bästa, ehuru det ej alltid är tillräckligt, synnerligast hvad arten af hans humor beträffar, som stundom är något för lång! inne på prosans område. — Guvernörens rol gafs af hr Haglund med förtjenst; vi vilj: blott erinra honom om den oundgängliga nöd: vändigheten att tydligawre artikulera texten : sången. — Masetto gafs af hr Lundberg met friskhet och Nf; partiet ligger också väl föl hans röst, hvars klangfulla timbre gjorde goc effekt. Skada blott att Masettos aria uteslutes; genom att upptaga denna skulle hr Lund berg vinna ett tacksamt nummer och partie betydligt mera dramatisk sjelfständighet. —L— EN