TTIIIININENSS
tar på 5:te tonen och omedelbart upptages af
recitativet, guvernörens sång i kyrkogårdssce-
nen, m. m. Dessutom skulle man genom reci-
tativernas användande ock undgå åtskilliga föga
lyckade ställen i dialogen, såsom Don Juans
uppbyggliga reflexioner (i 4:sta akten, Lepo-
rellos filosofiska föreläsning till donna Elvira,
m. m. Det synes följaktligen oförklarligt, huru
man kunnat åsidosätta en åtgärd, så maktpålig-
gande som denna.
Hvad man i öfrigt kan anmärka vid dessa
representationer af Don Juan (isynnerhet den
andra) är en viss matthet, som mindre gjorde
sig märkbar i enskilda situationer, än fastmer
syntes hvila öfver det hela. Vi togo detta för-
hållande första gången såsom en följd af någon
osäkerhet, rädsla, och hoppades på förbättring,
hvilken dock ej inträffat. IIr Walin har ostri-
digt vunnet i säkerhet och hållning, ehuru man
stundom kunde önska den sednare något mera
värdighet; hvad hans röst beträffar, som vunnit
betydligt i utbildning, hafva vi förr yttrat oss;
vi vilja blott erinra, att hans mezzo legato (t.
ex. i duetten med Zerlina) är något för kupe-
radt, hvarigenom melodien förl rar i uttryck.
Deremot förspordes hvarken i hans sång eller
aktion den naturfriskhet, den lifliga färg, hvil-
ken fordom förvärfvade hans framställning af
Don Juan så mycket bifall. Vi anse emedler-
tid detta förhållande böra tillskrifvas den mat-
tighet, som hans sjukdom qvarlemnat, och hop-
pas att kos honom smart finna hans fordna
friskhet förenad med frukterna af hans sed-
nare studier. — Donna Annas roll gafs af
mamsell Berwald, hvars ypperliga röst och flitiga
studier här gåfvo ganska vackra resultater. Vid
sådane momenter, der affekten stegras till tra-
gisk. pathos, såsom i det stora recitativet i
2:dra akten, hade visserligen mera energi och
artistisk hållning erfordrats; dock saknade man
ingenstädes ett nitiskt bemödande, hvilket all-
mänheten också erkände. Den stora arian i
sista akten sjöng hon med ett ganska musika-
liskt föredrag och skördade derför enhälligt
bifall. — Ottavio gafs första gången af hr
Gäönther, och vid få tillfällen lärer väl denne
konstnär utvecklat sin utmärkta talang i ri-
kare mått. Sång och aktion utfördes lika mä-
sterligt och bevittnade en uppfattning af Mo-
zart, som i sanning är att kalla sällsynt. Ef-
fekten af hans stora aria (hvars tempo vi
emedliertid hade önskat något fortare) var ser-
deles lysande, och på enhällig begäran gaf han
detta nummer da capo. — Alven hr Strand-
berg, som vid 2:dra representationen gaf Ot-
tavios parti, hade flera lyckliga momenter och
vann rättvist bifall för sina båda arier, helst
den i 3:dje akten. I afseende på mimiken
skulle vi önska hr Strandberg något mera om-
vexling och sanning i uttrycket. — M:ll Fun-
din gaf Elviras parti med mycket saktmod och
fromsinthet, samt visade, huru Elvira rätteli-
gen borde vara, men ej, hurudan denna qvinna,
i hvars hjerta stridiga passioner rasa, verkli-
gen är. M:ll F:s intonation var, synnerligast
uti A-durtrion, icke rätt lyckad. — Zerlina
har ömsom gifvits af mill Torsslow och m:ll
Sjöberg (en al teaterns elever, om vi ej irra
oss), och af ingendera med synnerlig framgång.
Partiet synes ej vara rätt passande för m:ll
Torsslow, och hvad m:ll Sjöberg vidkommer,
vore det orättvist, att klandra en ung elev,
för det hon ännu ej kan fylla en plats, som
erfordrar en utbildad talang. Deremot har
man allt skäl att undra öfver teaterns sång-
lärare, på hvars artistiska urskiljning denna
rollbesättning utgör ett rätt märkligt prof.
— Man kan ej säga att hr Uddman som kLe-
porello saknar lif och rörlighet; hans flitiga
rollstudium är omisskänneligt, och äfven här
gör han sitt bästa, ehuru det ej alltid är till-
räckligt, synnerligast hvad arten af hans hu-
mor beträffar, som stundom är något för lång!
inne på prosans område. — Guvernörens rol
gafs af hr Haglund med förtjenst; vi vilj:
blott erinra honom om den oundgängliga nöd:
vändigheten att tydligawre artikulera texten :
sången. — Masetto gafs af hr Lundberg met
friskhet och Nf; partiet ligger också väl föl
hans röst, hvars klangfulla timbre gjorde goc
effekt. Skada blott att Masettos aria uteslu-
tes; genom att upptaga denna skulle hr Lund
berg vinna ett tacksamt nummer och partie
betydligt mera dramatisk sjelfständighet.
—L—
EN