MAMA VV Ag J
emedan han var ond, men emedan han var
ett nol!, och emedan staten fordrar annat än
så af sin första man. Hvad är då härvid att
beklaga sig öfver? Kanske menskliga civilisa-
tionen skall stanna på vägen, derföre, att en
arm regent ej behagar, eller ej förstår att gå
längre? Så kunna blott de tala, som predika,
att det menskliga rättstillståndet, att sjelfva
friheten, upplysningen, sanningen, välståndet,
allt med ett ord, endast måste betraktas som
en gåfva, den regenten kan skänka sin nation
om han vill, men eger att vägra derest han
behagar.
Påfyens och storhertigens fall är att anse
som en ganska naturlig följd af det italienska
folkets sträfvan för vinnande af ett högre och
starkare politiskt tillstånd: framför allt af en-
het; ovarföre äfven redan Toscana och Kyrkosta-
ten äro på väg att föregå de andra småstaterna på
halfön med det stora och fruktbringande exem-
plet att sluta sig tillsammans. Att de absolu-
tistiska furstarne i Italien, med österrikiska
hären vid sin sida, skola uppbjuda alla krafter
till undertryckande af den unga italienska folk-
friheten, är begripligt. Det är också visst icke
omöjligt, att det lyckas våldet, såsom inne-
hafvare af den materiella öfvermakten, att till
en tid besegra den ännu så späda friheten,
göra republikerna i Florens och Rom om in-
tet, återinsätta påfven cch storhertigen —
och hvad bevisade väl då allt detta? Ingenting
emot frihetens sak såsom sanning. Det åda-
galade allenast hvad våldet förmår, nu som
alltid; och hvem tviflar på det? Atminstone
icke Aftonbladet, och ingen, som läst berät-
telser från alla tider om alla tyranniers för-
sök mot menskligheten. Säkert är ock, att
Tidens professor skulle uppstämma ett högt
jubel vid en sådan katastrof; hånet från hans
läppar öfver den ,ömkliga utgången af frihe-
tens arbete skulle ej känna några gränser;
och hvarje tidning, som yttrat sig i mensklig-
hetens och den politiska civilisationens intresse,
skulle otvifvelaktigt erhålla sin vederbörliga
släng från den sotiga Upsalaslefven.
Skämt åsido, är det någonting annat, som fö-
rekommit oss i afseende på Tiden och dess
professor vida vömkligare än allt annat. Utan
att vara alltför gammal, minnes väl mången
huru, då efter 4809 års hvälfning en ny tid
randades för Sverige, äfven litteraturen deltog i
denna allmänna rörelse och ögonblickligt lyf-
tades till en förr okänd höjd. Hvem bland
Sveriges ungdom kände icke förtjusning härvid?
hvem anslogs icke af hvad på den tiden för-
stods under namn af fosforism? hvem äl-
skade och lofordade icke också de män, som,
utan fruktan för sina personer, vågade ställa
sig i spetsen för den litterära palingenesien i
Upsala, samtidig med den politiska i hela Sveri-
ge? hvem minnes icke bland de öfriga käm-
parne äfven hr Palmblad? och hvilken omfat-
tade ej honom, hans sträfvanden och hans ar-
beten med värme, hängifvenhet och ungdomens
entusiastiska nöje?
Hvarföre fortsattes ej den så lyckligt och
ärofullt öppnade banan på samma stråt af fri-
het, ljus och sann värme? hvarföre skulle det
just vara fosforismen förbehållet att få en så
utomordentligt ömklig utgång,? Många skäl
kunna väl uppgifvas som orsaker härtill; och
att Stockholmspressen i allmänhet fick den
stämma i politik och i litteratur, som Upsala-
pressen under ett decennium förut innehaft,
torde ega sin naturliga förklaringsgrund i det
öfvertag en hufvudstad merendels utöfvar. Men
kunde sådant hindra de enskilta litteratörerne
att fortgå på sin en gång anslagna bana? be-
höfde män, som offrat sin ungdom för frihet
och sanning, återfinnas på ålderdomen såsom
dörrvaktare vid absolutismens och hierarkiens
tält, uppslagna på heden under beggederas flykt
utur landet?
Bedröfliga roll för en ljusbärare (fosforist),
att sluta som en mörkrets hejduk! — Att skörda
lidanden och svårigheter, när man, trogen sin
bana, fortgår derpå och endast utstår hvad der-
med följer: det låter höra sig. Men att onö-
digtvis göra sig på gamla dar till ett åtlöje
och en förargelseklippa bland samma slags ung-
dom och på samma ort, der man fordom väl-
förtjent skördade sympati, emedan man då lef-
de för ett helt annat sträfvande: det måste, lin-
drigast sagdt, vara obehagligt — och kunde, i fall
man ville begagna hr P:s språk, kallas fömke-
ligt.n
Tiden har på slutet infallit uti några rörande
molltoner, i anledning deraf, att Aftonbladet
icke velat erkänna de österrikiska segerbulle-
tinerna för trosartiklar. Vi hafva nemligen an-
sett -det nödigt, för att vinna en opartisk öf-
verblick å ställningen i Ungern, äfven upptaga
de underrättelser från krigsteatern, som ej flu-
tit ur de österrikiska rapportörernas penna.
Detta är, enligt Tidens ortodoxa troslära, en
hisklig missaktning mot Windisch Grätz och
hans vänners autoritet, och Aftonbladet begår,
enligt dess tanke, en apostasi från sanning och
rättvisa. Om Tiden dock behagar höra sig li-
tet närmare före, skall den finna att insurgen-
terna gjort de kejserliga ej så ringa afbräck
och efter sednaste underrättelser stodo fördiga
att leverera en hufvuddrabbning. Sjelfva Post-
tidningen har i Lördags gjort sig förfallen till en
ny sparlakanslexa, af sin vän med batongen, då
den berättat att insurgenterna gått emot Pesth.
Det är bra hårdt för professorn i Upsala, att
sjelfva den reaktionära statsfrun gilver sin tros-
förvandt i Upsala en så dräpande dementi.
— Vi meddela här fortsättningen al Kom-
mitterades af Stadsnämnden afgifna betänkande
angående de åtgärder, som kunna vara af nö-
den för tillvägabringande af centraliserade för-
sörjningsanstalter inom hufvudstaden m. m.
Då likväl uti en del af de meddelade uppgifterna
endast försörjningshjonens egentliga underhåll tagits
i beräkning, men härtill äfven bör läggas den å
desse hjon belöpande andel af vissa andra utaf fat-
tigvårdsstyrelsernas omkostnader, såsom t. ex. för