MAMA VV Ag J emedan han var ond, men emedan han var ett nol!, och emedan staten fordrar annat än så af sin första man. Hvad är då härvid att beklaga sig öfver? Kanske menskliga civilisationen skall stanna på vägen, derföre, att en arm regent ej behagar, eller ej förstår att gå längre? Så kunna blott de tala, som predika, att det menskliga rättstillståndet, att sjelfva friheten, upplysningen, sanningen, välståndet, allt med ett ord, endast måste betraktas som en gåfva, den regenten kan skänka sin nation om han vill, men eger att vägra derest han behagar. Påfyens och storhertigens fall är att anse som en ganska naturlig följd af det italienska folkets sträfvan för vinnande af ett högre och starkare politiskt tillstånd: framför allt af enhet; ovarföre äfven redan Toscana och Kyrkostaten äro på väg att föregå de andra småstaterna på halfön med det stora och fruktbringande exemplet att sluta sig tillsammans. Att de absolutistiska furstarne i Italien, med österrikiska hären vid sin sida, skola uppbjuda alla krafter till undertryckande af den unga italienska folkfriheten, är begripligt. Det är också visst icke omöjligt, att det lyckas våldet, såsom innehafvare af den materiella öfvermakten, att till en tid besegra den ännu så späda friheten, göra republikerna i Florens och Rom om intet, återinsätta påfven cch storhertigen — och hvad bevisade väl då allt detta? Ingenting emot frihetens sak såsom sanning. Det ådagalade allenast hvad våldet förmår, nu som alltid; och hvem tviflar på det? Atminstone icke Aftonbladet, och ingen, som läst berättelser från alla tider om alla tyranniers försök mot menskligheten. Säkert är ock, att Tidens professor skulle uppstämma ett högt jubel vid en sådan katastrof; hånet från hans läppar öfver den ,ömkliga utgången af frihetens arbete skulle ej känna några gränser; och hvarje tidning, som yttrat sig i mensklighetens och den politiska civilisationens intresse, skulle otvifvelaktigt erhålla sin vederbörliga släng från den sotiga Upsalaslefven. Skämt åsido, är det någonting annat, som förekommit oss i afseende på Tiden och dess professor vida vömkligare än allt annat. Utan att vara alltför gammal, minnes väl mången huru, då efter 4809 års hvälfning en ny tid randades för Sverige, äfven litteraturen deltog i denna allmänna rörelse och ögonblickligt lyftades till en förr okänd höjd. Hvem bland Sveriges ungdom kände icke förtjusning härvid? hvem anslogs icke af hvad på den tiden förstods under namn af fosforism? hvem älskade och lofordade icke också de män, som, utan fruktan för sina personer, vågade ställa sig i spetsen för den litterära palingenesien i Upsala, samtidig med den politiska i hela Sverige? hvem minnes icke bland de öfriga kämparne äfven hr Palmblad? och hvilken omfattade ej honom, hans sträfvanden och hans arbeten med värme, hängifvenhet och ungdomens entusiastiska nöje? Hvarföre fortsattes ej den så lyckligt och ärofullt öppnade banan på samma stråt af frihet, ljus och sann värme? hvarföre skulle det just vara fosforismen förbehållet att få en så utomordentligt ömklig utgång,? Många skäl kunna väl uppgifvas som orsaker härtill; och att Stockholmspressen i allmänhet fick den stämma i politik och i litteratur, som Upsalapressen under ett decennium förut innehaft, torde ega sin naturliga förklaringsgrund i det öfvertag en hufvudstad merendels utöfvar. Men kunde sådant hindra de enskilta litteratörerne att fortgå på sin en gång anslagna bana? behöfde män, som offrat sin ungdom för frihet och sanning, återfinnas på ålderdomen såsom dörrvaktare vid absolutismens och hierarkiens tält, uppslagna på heden under beggederas flykt utur landet? Bedröfliga roll för en ljusbärare (fosforist), att sluta som en mörkrets hejduk! — Att skörda lidanden och svårigheter, när man, trogen sin bana, fortgår derpå och endast utstår hvad dermed följer: det låter höra sig. Men att onödigtvis göra sig på gamla dar till ett åtlöje och en förargelseklippa bland samma slags ungdom och på samma ort, der man fordom välförtjent skördade sympati, emedan man då lefde för ett helt annat sträfvande: det måste, lindrigast sagdt, vara obehagligt — och kunde, i fall man ville begagna hr P:s språk, kallas fömkeligt.n Tiden har på slutet infallit uti några rörande molltoner, i anledning deraf, att Aftonbladet icke velat erkänna de österrikiska segerbulletinerna för trosartiklar. Vi hafva nemligen ansett -det nödigt, för att vinna en opartisk öfverblick å ställningen i Ungern, äfven upptaga de underrättelser från krigsteatern, som ej flutit ur de österrikiska rapportörernas penna. Detta är, enligt Tidens ortodoxa troslära, en hisklig missaktning mot Windisch Grätz och hans vänners autoritet, och Aftonbladet begår, enligt dess tanke, en apostasi från sanning och rättvisa. Om Tiden dock behagar höra sig litet närmare före, skall den finna att insurgenterna gjort de kejserliga ej så ringa afbräck och efter sednaste underrättelser stodo fördiga att leverera en hufvuddrabbning. Sjelfva Posttidningen har i Lördags gjort sig förfallen till en ny sparlakanslexa, af sin vän med batongen, då den berättat att insurgenterna gått emot Pesth. Det är bra hårdt för professorn i Upsala, att sjelfva den reaktionära statsfrun gilver sin trosförvandt i Upsala en så dräpande dementi. — Vi meddela här fortsättningen al Kommitterades af Stadsnämnden afgifna betänkande angående de åtgärder, som kunna vara af nöden för tillvägabringande af centraliserade försörjningsanstalter inom hufvudstaden m. m. Då likväl uti en del af de meddelade uppgifterna endast försörjningshjonens egentliga underhåll tagits i beräkning, men härtill äfven bör läggas den å desse hjon belöpande andel af vissa andra utaf fattigvårdsstyrelsernas omkostnader, såsom t. ex. för