principen). Genom ett annat amendement, som för-
ordades utaf Cavaignac, Lamorici re m. fl., bestäm-
des att de officerare, hvilka valdes till representan-
ter, skulle anses som om de hade en mission utom
tjensten (mission hors cadre), samt att underoffice-
rare och soldater skulle anses, som om de hade en
tids permission, så att de efter representantskallets
slut kunde återfå sina grader, hvaremot alla andra
icke uttryckligen undantagna tjenstemän förlora sina
embeten, hvilka icke få stå lediga efter dem. Na-
tionalförsamlingen har således visat sig vida mera
undscende emot militären, än emot de civila.
Man har beräknat, att den lagstiftande församlin-
gen icke kan komma att sammanträda förr än om-
kring den 20--25 Maj.
Monitören berättar, att under firandet af febru-
arirevolutionens årsdag oroligheter ägt rum på flera
ställen i Frankrike, isynnerhet i Toulouse. och i
Narbonne; men äfven i Ramecy, Auch, Dijon, la
Guilloticre, departementet Dröme, Carcassonne,
och Uzes. — I Ramecy tågade en hop folk genom
staden under utrop: Lefyve Raspail! lefve berget!
lefve guillotinen! ned med påfvemössan! ned med
tyrannerna! — I Toulouse har prefekten sett sig
föranlåten att suspendera två kompanier national-
garde, som försvarat den röda mössan. — I Auch
tågade en flock nationalgarde genom staden och in-
trängde i kasernen. Trupperna måste lägga sig emel-
lan och nationalgardet suspenderades af prefekten.
— I Dijon hafva auktoriteterna lagt beslag på ett
parti krut och nyligen i hemlighet stöpta kulor;
tvenne personer arresterades. — Ifrån la Guillotitre
(Rhöne-departementet) förmäles ej annat än att den
röda mössan uppsattes. — I departementet Dröme
vägrade borgmästaren att borttaga en dylik sinne-
bild af oordningen, hvadan prefekten sjelf måste
göra det med bistånd af trupperna. — I Carcassonne
och Uzås voro oroligheterna högst obetydliga. — I
Narbonne hafva medlemmarna af en röd republikansk
klubb genom en opassande maskering förhånat re-
publikens president; detta upptåg varade mer än 4
timmar, utan att mären eller polisen lade sig i sa-
ken; men inrikesministern, som genom telegraf erhål-
lit underrättelse derom, uppmanade krigsministern,
att sända förstärkningar till Narbonne, hvilket ock
skedde. Sedan stadens lugn på detta sätt blifvit ve-
derbörligen återstäldt, blef äfven underprefekten af-
satt från embetet, till straff för bristande niti tjen-
stens utöfning.
Samma dag (den 24 Febr.) e. m. begärdes och
sjöngs Marseljäsen på flere theatrar i Paris. Afyen
på theåtre Francais, begärde publiken detsamma
af mamsell Rachel, som undskyllde sig med, att hon
ej stod ut med en sådan ansträngning, som härtill
erfordrades. Häraf uppstod larm och oväsende, som
dock dämpades af poliskommisarien.
På en bankett för konstitutionsvännernas demo-
kratiska förening) föreslog Pierre Bonaparte en skäl
för den provisoriska regeringen, hvilken genom den
allmänna rösträtten för alltid hade grundlagt den
demokratiska republiken.
Underrättelsen om Österrikarnes occupation af
Ferrara har i Paris väckt den största sensation; de
demokratiska bladen hade redan börjat röra på op-
positionens stormklocka, då utrikesministern i natio-
nalförsamlingen den 28 Febr. tillkännagaf, att Öster-
rikarne äter hade utrymt samma stad.
Theatern i Constantint (Algerien) brann upp den
40 Februari f. m.
GENERAL CA VAIGNACS INTERPELLATION
i franska nationalförsamlingen, törande
anfallet i EUnionn.
Vi hafva förut omnämnt, att general Cavaig-
nac den 49 Febr. uppträdde i nationalförsam-
lingen för att interpellera inrikes ministern och
general Changarnier angående åtskillige yttran-
den i den såsom half-roinisteriel ansedda tid-
ningen IUnion, hvarest insinuerades, att ge-
neral Cavaignac inlåtit sig i samhällsvådliga
stämplingar, som dock af general Changarnier
följdes med den noggrannaste uppmärksamhet.
De ord, hvilka general Cavaignace vid detta till-
fälle yttrade, voro följande:
Medborgare representanter! Jag begär församlin-
gens ursäkt, att jag tager ordet i en sak, som rör
miz personligen (liflig rörelse); men detär den enda
utväg, som för mig står öppen (tala, tala!). Jag vet
icke om mina kolleger tagit kännedom om en arti-
kel i tidningen IUnion, (jo, jo; det är en skänd-
lig artikel).
Sedan artikeln blifvit uppläst, fortfor general Ca-
vaignac: Jag var frånvarande från Paris, då denna
artikel publicerades; så snart den blef mig bekant,
sände jag reklamation till generalprokuratorn, men
återtog den sednare och det af det skäl, att jag, en-
ligt sedermera erhållen upplysning, då jag blifvit
anfallen såsom enskild man, icke kunde begära, hvad
jag yrkat i min klagoskrift, nemligen alt de ankla-
gade skulle åläggas att bevisa sina beskyllningar.
Enligt rättslärde vänners råd har jag derföre icke
velat gå längre på denna väg; ty om assisrätten,
såsom sannolikt är, hade afvisat mitt klagomål, der-
före att jag endast blifvit anfallen såsom privat man,
hvad skulle då allmänheten tro derom? Pet obil-
liga ligger deruti, att om jag t. ex. vore skyldig att
hafva sökt förföra en enda soldat, så skulle jag dö-
mas efter krigslagens stränghet såsom cembetsman;
men om jag kunde bevisa min oskuld, så skulle jag
endast få den obetydliga upprättelse, som tillkommer
en privat man.
,Hvad skulle sedermera artikelförfattarne säga?
De skulle säga: Ni har stämt oss för obehöriga be-
skyllningar; edert klagomål har Dbiifvit afvisadt;
således är eder oskuld tvifvelaktig. Ni var icke
helt och hållet, men dock till en del skyldig; vi
hade således rätt.v — Hade jag deremot stämt dem
inför den korrektionella polisen, så skulle de föl-
jande dagen hafva yttrat: Ja, vi ha blifvit dömde
Htill 400 fr. böter och till 8 dagars fängelse; men
hvad gör det? Vi hafva varnat landet och gjor!
yår pligt såsom goda medborgare.. Jag har således:
icke haft någon annan utväg, än atti församlingens
närvaro vända mig till inrikes ministern och gene
ral Changarnier. Nå väl, jag frågar således inrikes
ministern och general Changarnier, icke om mar
(enligt nämnde tidnings yttrande) bevakar mina steg
ty derom har jag icke rätt att fråga; utan jag frå-
gar, om man erhållit kunskap, icke om någon hand-
ling, utan om något enda uttryck, eller ett enda ord
som kan leda till den misstanke, att jag tänkt på
att förleda, icke armåen, icke ens en simpel soldat
utan blott en soldatsko bort ifrån hans pligters jemna
väg. Jag frågar isynnerhet general Changarnier, om
han fått kunskap om ett enda ord, eller en min a!
mig, som kunde gifva honom anledning att, i egen-
oso 5 ——
Nei. grefven har ännu ej druckit sitt kafl