lag dl KUSKCD, td KAU UCL C)j SKAaUAd diL YCUCI DUTTA
de derom underrättas. Man har velat påpeka detta
såsom varning till trafikerande, att utom biljett äf-
ven vara stadde med kontanter, för att undvika o-
behaget att komma i trakasseri med körsyvennen.
Södermalmsbo.
KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM
UPPTRÄDENA DEN 48 OCH 49 MARS 1842.
(Forts. fr. AA? 33.)
2:0 Boobergs:
Till Stockholoms stads kämners-rätt.
Emot aktors, rörande mig, afgifne slutpästående,
anhåller jag få göra följande påminnelser.
För att komma till det resultat aktor önskat, har
han behöft ingenting mindre än söka förtyda lagens
bokstaf och vända upp och ned på all rättegångsord-
ning. Han åberopar emot mig 6:te kap. 2 och
61 kap. 2 Missgerningsbalken. Slår man upp
dessa, så finnes den förra handla om myteri och
uppror, när ,män samla sig tillhopa och sätta sig
upp emot konungens eller thess befallningshafvyandes
bud. Något sädant vet jag icke här i landet vara
timadt, och särdeles icke föremål for den vid käm-
ners rätten hållna undersökningen, ty i sjelfva Hof-
rättens skrifvelse, som föranledt densamma, nämnas
endast här i staden förefallne oroliga och våld-
samma uppträden.
Man kan begå oroligheter och våldsamheter emot
många och på mångfaldigt sätt, utan att det är
Myteri och uppror,, också har jag ej hört dessa
ord i närvarande fall af någon auktoritet nämnas
och ej förnummit att någon sall sig upp emot
konungens och dess befallningshafvandes budr.
Hvad mig sjelf vidkommer, vet jag åtminstone att
det icke är fallet. Intet konungens eller dess be-
fallningshafvandes bud att nägot göra eller låta, har
blifvit mig meddeladt, och jag deremot satt mig upp.
Jag har icke en gång hört omtalas, att något sådant
bud utgått till någon förr än öfver-ståthållare-em-
betets kungörelse, som spriddes i hufvudstaden den
49 Mars på eftermiddagen ; här åter är frågan en-
dast om den 48 och då vet hvarken jag eller någon
annan om ett sådant, hvilket jag eller någon annan
skulle vägrat lydnad. - Jag vet endast af den all-
männa lydnad, jag som hvarje annan, är skyldig la-
gen och samhälls-ordningen, och huruvida jag på
något sält förnärmat dem är hvad jag nu skall söka
ådagalägga. ,
Så vidt jag vet, och om aktor vet något annat,
vet han. åtminstone i detta fall mer än alla andra;
så vidt jag vet har under den 48 Mars ingen blif-
vit beskyld för något annatän inslagning af fönster-
rutor i åtskilliga hus i etadon; samt att Aut atvjas
och skrikits på gatorna.
Om denna slags förseelse stadgas i 20 kap. 6
missgernings-balken : kastar någon in i annars
mans hus, gård eller farkost, sten, stång eller
annat, all dermed skada göra, böte 5 daler.
Och 24 kap. 88: ropar och skriar någon af öf-
verdåd på allmänna vägar, gator och gränder
eller någon med ord eller å annat sätt föro-
lämpar, böte 5 da er. Man behagade anmärka,
att dessa handlingar äro hvad Kongl. Hof-rätten om-
förmäler oroliga och våldsamma uppträden, men
hvilka lagen qvalificerar helt annorlunda än myteri
och uppror. Hon har således förutsett att man kan
slå in fönster i någons hus, för att dermed skada
göra, samt af öfverdåd ropa och skria på gatorna,
men att man derföre icke satl sig upp mot ko-
nungens eller dess befallningshafvandes bud, och
gjort sig skyldig till det ansvar som derföre är bestämdt.
I all jag. vore skyldig äfven till båda dessa för-
scelser, skulle således det högsta straff, som derföre
kunde ådömas mig, vara tillsammans 40 dalers bö-
ter; men det återstår att undersöka om ens denna
skuld hvilar på mig och om jag dertill är på något
sätt lagligen förvunnen.
Jag sade att aktor tyckes ha sökt vända upp och
ned på all rättegångsordning. Denna föreskrifver,
att till bevis i en sak erfordras tvänne öfverensstäm-
mande vittnen; att om blott ett sådant finnes, gäl-
ler det endast för halft bevis, och då bör den som
käres till, med ed sig värja; att om vittnen före-
komma, som serskildt något sett eller hört, bör do-
maren utleta hvari de sammanstämma och hvari de
skitjas åt, samt derefter pröfva hvad verkan deras
vittnesbörd kan äga; derjemte stadgas att bland dem,
som icke må vittna, är angifvare och de som om
ett brottmål rykte utspridt. Alla dessa föreskrifter har
aktor förbisett. Sålunda talar. han om att lärlingen
Rönman, som skulle vara af mig angifven för del-
aktighet i oroligheterna — han kallar dem sjelf här
så, icke myteri och uppror — likväl icke är med
sådana omständigheter besvärad, satt talan mot ho-
nom kan föras. Nu är likväl förhållandet, att Rön-
man sjelf medgifvit det han blifvit af gevaldigerr
Jäderin efterskickad och meddelat honom upplysning
om de. förhållanden Rönman sedermera omvittnat.
Han är således angifvaren eller den som ryktet ut-
spridt, och kan följaktligen icke vittna. Dertill fö-
rekomma serskildt genom Carolina Wibergs, lärlin-
gen Widmarks och näringsidkerskan Danielssons vitt-
nesmål emot honom sjelf aldraminst lika besvärande
omständigheter, som dem aktor med mycken möda
emot mig sammanletat.
Då detta hufvudstöd för aktors ansvarspåstående
förfaller, lönar det knappt mödan att vidröra de
landra bräckliga stöden. Dessa äro f. d. bokhållaren
I Rahmåe, som skall ka vittnat att jag två gånger ka-
Istat stenar emot Kastenhoffs-huset. Om så förhöll
sig, vore dermed intet ohägn begånget; men jag har
I bestridt Rahmes uppgift, medgifvande blott att jag
Thar kastat ifrån mig den sten jag upptagit till eget
I sjelfförsvar. och att den kanske träffat Kastenhoffs-
porten. — Förbrytelsen att jag, enligt boktryckeri-
Tkonstförvandten Lindströms uppgift, skulle ba ropat:
i Lefve friheten ! är af det slaget, som verkligen
erfordrar aktors slutkonst för att qvalificeras till
Ibrott. Då konungen sjelf förbundit sig att efter-
HHefva rikets grundlagar och dessa uttryckligen stadga
latt han bör skydda hvarje medborgares frihet, må-
ste det väl icke vara någon förbrytelse att Höja ett
ILefve! för denna svenska folkets dyrbaraste, af la-
Igarne detsamma tillförsäkrade skatt. Jag har i öf-
Hrigt förnekat äfven denna uppgift såsom oriktig.
u Att lärlingen Sandberg är min lärling har jag förut
bestridt och bestrider det ännu, hvilket jag med be-
I vis skall styrka.
l Om f. d. bokhållaren Rahme kan anses, emot mitt
bestridande, vara ett villtne i målet, gäller detta
likväl icke mer än för ba!ft bevis, och jag äger då
rlrävtighet enligt 47 kap. 29 8 Rättegångsbalken at!
I med ed mig värja, hvilken rätt jag åbero-
I par, äfvensom jag torde få fästa Kämnersrät-
tltens uppmärksamhet derpå, att Kongl. Hofrät-
B
il
Ce
ten, i sitt beslut om mitt frigifvande ur häkte, för-
klarat: det inga besvärande omständigheter mot mig
förekomma. På alla dessa skäl yrkar jag, att ak-