FALLA, UP UV HULTA TULIV TUE TAUSIIUv AVE fVMVE MVA MISMve
Så sannt är det, att guem Jupiter vult perdere
prius dementat. Hvarken Schönbeck eller Eberstein
äro män att leka med. Anklagelserna mot hr pro-
fessorn äro i flera afseenden så puerila, att ej säga
rent af vidunderliga, att man öfver dem förvånas.
Hvilken embetsman och hvilken prest isynnerhet
kan icke då anklagas, helst när han, liksom profes-
sor Eberstein, är nog olycklig att uti sin församling
ha en krångelmakare och bränvinsadvokat, som tje-
nar till jackal för lömska fiender? Hvilken neslig
ståndrätt kan icke äfven biskopsvisitationen blifva,
då uti sjelfva helgedomen en fiende kan stiga fram
med usla klagomål emot en oförvitlig lärare? Hvil-
ken annan embetsman än en prest är i fara för en
dylik förödmjukelse? År ock detta en af glans-
punkterna i vårt kyrkoväsen? Man tyckes hafva
uppsökt likt och olikt för att komma hr professor
Eberstein på fall. I stället att med saktmodig an-
da, som en fader och en vän, rätta och ursäkta fel,
om sådana der funnits, har hans högste förman sökt
alt lägga dem för allas ögon. Huru odiöst, att icke
säga rent af infamt, är ej det så bittert yrkade äta-
let mot br professorn för att hafva varit drucken
i ett glädligt lag; och hvilken diskomfitur för herr
biskop Faxe att icke hafva lyckats uti sitt välmenta
uppsåt! Såg då hans högvördighet ej någon gång,
och mången gång, uti sitt eget hus vissa herrar
professorer hvad man kallar på tre qvart? Såg han
aldrig nägra af de visa männen under riksdagarne
fylla sig med bästa vin och salfvo,? Månne sjelfva
presul var rätt sober, då han föreslog en skål
för vår nye frälsare, den gamle ej förgätandes!
och leddes samma afton hem, på svaga ben, emellan
tvenne kyrkans pelare? Men biskopskåpan gömmer
mången öfverträdelse. Denna grannlåt imponerar
nu ej mera. Afven presterna i våra dagar börja
finna, att de växt ifrån tuktomästaren. Man frågar
allmänt hvartill våra andeliga öfverherrar tjena, då
man just sett religiositet och kunskaper blomstra
mest uti länder, der sådane ej finnas. - Ar det fri-
sinnade och upplyste män, som af dem gynnas och
rekommenderas, eller deras slägtingar och sykofan-
ter? Anses ej mången prest till och med med en
viss ovilja, som är utmärkt för duglighet och kun-
skaper? Med ett nytt representationssätt böra ock
de onödiga biskopssysslorna kunna indragas. Hvad
herrar prelater förlora, det skola ståndet- och Christi
kyrka vinna. Man yrkar mer och mer, och med
allt skäl, en omstöpning af ljusen i våra konsisto
rier, der personer sitta, som icke kunna skrifva ens
en prestattest, och likväl skola döma öfver gamla
och erfarna prester. Insändaren är. förvissad, att
skickligare pennor skola upptaga dessa ämnen, och
allmänheten har en stor förbindelse till redaktionen
af Aftonbladet, för att hafva öppnat sina spalter till
försvaret för en så oförrättad man som hr professor
Eberstein. Hans sak är hela svenska klereciets. —
Tum tua res agitur paries cum proximus ardet.
Alskare af sanning och rätt.
(Insändt.)
En omtvistad punkt vid bildandet af för-
säkrtingsanstalt mot boskapssjuka.
I Upland, der länsstyrelsen städse verkar skynd-
samt och nitiskt, hållas nu som bäst sammankom-
ster häradsvis för att utröna huru många som vilja
teckna sig för delaktighet i försäkringsbolaget, me-
delst en afgift af 2 sk. rgs per kreatur och skyldig-
het att utgifva ersättning först sedan farsoten utbru-
tit för de kreatur som då måste dödas. Hushåll-
ningssällskapets utskott har förslagsvis uppgjort ett
reglemente, enligt hvilket, vid uppgifterne, kreaturen
borde fördelas inom 3:ne afdelningar, neml. oxar och
tjurar i den 4:sta, kor i den andra och ungboskap
under 3 år i den tredje. En hvar inser skälet här-
till, äfvensom, att inom hvarje klass, flere grader af
värde stadgas, inom ett maximum och ett minimum,
af jemna tiotal, — hvilket betydligt underlättar ut-
räkningen vid debiterande af cersättningsbeloppet —
hvarjemte, till förekommande af underslef, ganska
riktigt är föreskrifvet, att till hvarje afdelning hö-
rande djur inom samma ladugård böra försäkras uti
samma klass, utan afseende på race eller storlek.-
Den lilla olägenheten för dem som hafva kreatur
i samma klass af betydligt olika värde t.ex. då som-
liga kor äro af utländsk race, att de måste förflyttasls
i olika ladugårdar, kan icke hjelpas och derom har
ej eller någon anmärkning skett, men att maximi-
värdet blifvit nog lågt uppfördt, neml. 400 rår i
första afdelningen och 80 rdr allt rgs i den andra,
sådant hade man svårt inse skälet till, då det är
bekant, att priset på 142 å 43 qvarters oxar under
flere år öfverstigit detta pris i allmän bandel och
att racetjurar och kor betalas ända till 560 rdr styc-
ket. Skälet har likväl vid en sammankomst blifvit
uttaladt af en utskottsledamot i ungefär följande or-
dalag: att neml. racekreaturt äfvensom djur af
högre värde finnas endast till ringa antal i lä-
net och hos större possessionater, hvilka säker-
ligen äro ädelmodige nog att heldre underkasta
sig någon förlust, i händelse olyckan skulle
drabba deras ladugårdar, än att yrka ett så
högt försäkringsvärde, undantagsvis för sina
kreatur att allmogens,i jemförelse dermed, skulle
vara vanlottade, och allmogen följaktligen tveka
all ingå med de förra i gemensamt försäkrings-
bolag.
Motivet låter ganska bra, har troligen varit så
menadt, men är behäftadt med det väsendtliga felet
att vara grundfalskt, naturligtvis icke i afseende på
den ädelmodiga känslan som kan hafva dikterat det-
samma, men både till princip och verkan. — Och!
det är just härom som tvist uppstått, hvarföre det kan
vara nyligt få saken utredd innan reglementet vid
allmän bolagsstämma förekommer till slutligt afgö-
rande.
Det är falsk slutsats om man, likasom i fråga oml.
försäkring mot vådeld, tror det vara försigtigt tillsel.
att icke ett värde, högre än det verkliga, åsättes det
försäkrade. Vådan ligger då uti framkallande af ett
intresse som kan förleda försäkringstagaren att sjelf
påtända det försäkrade, under det han gifver våda
skulden. Här åter, der ingen kan få ersättning för
slagtadt kreatur, med mindre besigtning af vederbö-
rande djurläkare eller kommitteledamot föregått, lig-
ger den våda reglementet bör förebygga uti ett all-
deles omvändt förhållande, neml, att försäkringstagarel
Ikan söka hindra eller- genom intrig förekomma ve
Iderbörandes utsago att djuret såsom misstänkt bör
Igenast dödas. Anser en försäkringstagare att värdet
Jå hans kreatur är för lågt, så att ersättningen ejl
motsvarar förlusten, så är hans sträfvande emot det
tidiga dödandet naturligt, äfvensom all irring om
lungsjukans tillvaro eller förhoppning af djurets till-
frisknande är mycket förlåtlige, äfven hos de med
Isjukdomen mest erfarne djurläkare och ännu mera
hos kommitteledamöter i allmänhet.
! Man skulle således, under förvillelsen att tro sig
handla ädelmodigt, 1:0 förneka ägare till kreatur af
högre värde än 400 rdr och 80 rdr, en rättvisa som
Mllikväl står öppen för alla andra, neml. att få upp-
gifva den värdegrad (i reglementet oegenteligen
i kallad klass) som närmast öfverensstammer med för-
hållandet, då man öfverhufvud uppskattar kreatur
Isom finnas i en ladugård inrymde; 2:o skulle man
I motarbeta syftningen att förmå desse kreaturs egare
alt ingå i föreningen och sålunda möjligen minska
hela försäkringsfonden, och 3:0 framkalla ett intresse
emot det snara dödandet af djur misstänkte för sjuk-
S
I Ser mMECTCRALÅSs er
AD AA ET ER a Fr NN OR
so -— YA
tm NV MY AP AA m——L SA 8 ARN 2 -
-
mm hed mn om ÖR oh FR KA br ft — - Mm
—————