Till Redaktionen af Aftonbladet!
AFTONPOSTEN OCH NYA THEATERN.
En man af publiken, som icke sällan passerar
s in afton på spektaklet samt gerna ser och ofta be-
undrar hr och fru Torslows spel på mindre theatern,
har med förundran observerat huru en signatur i
Aftonposten för i Fredags, som kallar sig Z. och som
tyckes vara någon gammal förlegad blåstrumpa, sökt
att gifva sig en Viss dir genom ett ganska plumpt
utfall emot mindre theaterns direktion i anledning
af den sednast derstädes gifna pjesen: på Continen-
ten och i England. Denna pjes har så förtörnat den
andäktiga strumpan, att hon finner ingen kritik der-
för nog skarp. Men ej nog dermed. Fördömelsen
utsträckes till mindre theaterns styrelse i allmänhet, och
det system som den följer i afseende på valet af pje-
ser, hvilket nu göres till föremål för en mängd ut-
gjutelser af sådan art, att man måste söka deras
make på den mest uppöfvade kaffesysters halakdyg-
detunga när hon sätter sig att predika öfver sin nä-
sta, och att man icke ens bör göra sig skyldig till
upptagandet af ett så gement flöde, som ingenting
mindre än karakteriserar hela Torslowska trup-
pens konstnärsprestationer såsom ett konseqvent be-
mödande att beröfva denna scen all moralisk grund
och förvandla den helt simpelt tilljen marktschrejer-
lats.
: Insändaren vill icke utbreda sig öfver den sam-
vetslöshet eller ytterliga lättsinnighet, som på detta
sätt, kanske med uppsåt, kanske ock af blott tank-
löshet för att hafva något pikant att säga, icke dra-
ger i betänkande att inför publiken söka nedsätta
och skada en inrättning, hvilken, hvilande endast
på egna ansträngningar och resurser, ändock icke
precist synes dansa på rosor. Hap har blott, uppfordrad
af sanningen, trott sig böra lika offentligt anmärka
att det ifrågavarande allmänna omdömet är ett groft
och, om det skett med flit, ett gement förtal, och i afse-
ende på den omtalta pjesen serskildt åtminstone inne-
fattar en öfverdrift, som, med afseende på tidningen
der den debiteras, påminner om den bekanta an-
märkni gen, atv ingenting är osmakligare än en
äkta verldsmenniska, som bliir bigott på gamla da-
gar. Intrigen i stycket, som i det hela är ganska
qvick, innehåller ett par situationer, som visserligen
kunna sägas vara något grofkorniga; men icke den
minsta omständighet deri är stridande mot dygd och
goda seder. Allt det anstötliga som upprört blå-
strumpans inbillning, kanske af samma skäl som
man igenfinner i fabeln om räfven och rönnbären,
ligger nemligen deruti, att en person, för att ingifva
en annan den föreställningen, att den förre är gift
med en ung dam, som den andre reklameräår såsom
sin hustru, en morgon utkommer i mnattrock från
det rum, som hon anses bebo; rhen åskådaren vet på
förhand att: den unga damen icke varit inne i detta
rum,