Till Redaktionen af Aftonbladet! AFTONPOSTEN OCH NYA THEATERN. En man af publiken, som icke sällan passerar s in afton på spektaklet samt gerna ser och ofta beundrar hr och fru Torslows spel på mindre theatern, har med förundran observerat huru en signatur i Aftonposten för i Fredags, som kallar sig Z. och som tyckes vara någon gammal förlegad blåstrumpa, sökt att gifva sig en Viss dir genom ett ganska plumpt utfall emot mindre theaterns direktion i anledning af den sednast derstädes gifna pjesen: på Continenten och i England. Denna pjes har så förtörnat den andäktiga strumpan, att hon finner ingen kritik derför nog skarp. Men ej nog dermed. Fördömelsen utsträckes till mindre theaterns styrelse i allmänhet, och det system som den följer i afseende på valet af pjeser, hvilket nu göres till föremål för en mängd utgjutelser af sådan art, att man måste söka deras make på den mest uppöfvade kaffesysters halakdygdetunga när hon sätter sig att predika öfver sin nästa, och att man icke ens bör göra sig skyldig till upptagandet af ett så gement flöde, som ingenting mindre än karakteriserar hela Torslowska truppens konstnärsprestationer såsom ett konseqvent bemödande att beröfva denna scen all moralisk grund och förvandla den helt simpelt tilljen marktschrejerlats. : Insändaren vill icke utbreda sig öfver den samvetslöshet eller ytterliga lättsinnighet, som på detta sätt, kanske med uppsåt, kanske ock af blott tanklöshet för att hafva något pikant att säga, icke drager i betänkande att inför publiken söka nedsätta och skada en inrättning, hvilken, hvilande endast på egna ansträngningar och resurser, ändock icke precist synes dansa på rosor. Hap har blott, uppfordrad af sanningen, trott sig böra lika offentligt anmärka att det ifrågavarande allmänna omdömet är ett groft och, om det skett med flit, ett gement förtal, och i afseende på den omtalta pjesen serskildt åtminstone innefattar en öfverdrift, som, med afseende på tidningen der den debiteras, påminner om den bekanta anmärkni gen, atv ingenting är osmakligare än en äkta verldsmenniska, som bliir bigott på gamla dagar. Intrigen i stycket, som i det hela är ganska qvick, innehåller ett par situationer, som visserligen kunna sägas vara något grofkorniga; men icke den minsta omständighet deri är stridande mot dygd och goda seder. Allt det anstötliga som upprört blåstrumpans inbillning, kanske af samma skäl som man igenfinner i fabeln om räfven och rönnbären, ligger nemligen deruti, att en person, för att ingifva en annan den föreställningen, att den förre är gift med en ung dam, som den andre reklameräår såsom sin hustru, en morgon utkommer i mnattrock från det rum, som hon anses bebo; rhen åskådaren vet på förhand att: den unga damen icke varit inne i detta rum,