tet förundrad öfver sin kusins, som han tyckte, besynner liga framoch återfärder, men lät icke märka sig. I den för henne så välbekanta salen, och sedan eskorten aflägsnat sig, trädde konungen emot de båda nykomne Hvad vill ni? frågade han. Vid denna för bonden så förfärande syn, glömde har att bocka sig, och neg i stället så djupt, att skörten på fårskinnspelsen släpade mot golfvet, hvarvid ett småleende svälfvade öfver Carls läpp. I denna ställning förblef bonden stående, alldeles som han i samma ögonblick förstenats och förstummats. Si djupt slog honom samvetet. Ers kongl. majestät!, yttrade Margreta, då hon insif sin följeslagares oförmåga att få fram ett enda ord. Dennc bonde har af fattigdom låtit förleda sig, att på bivägar bärs bref till öfverste Kruse i Norrige. Budbäraren, som lemnade honom brefven och afhemtade svaren, känner han ej Men under sin vandring erhöll han kunskap om, att de! är norrmännens mening att i natt öfverrumpla, så väl er majestäts högqvarter, som arfprinsens läger på Iser, äfven som. deras beslut att försöka få prinsen tillfånga. Lappri, lappri! svarade Carl, och vände sig till bon den. Hvarför talar inte du, utan låter qvinnan tala? Ett strängt ögonkast förseglade Margretas mun. Ack, nådigaste herr kung! utbrast bonden. Jag trodd att jag straxt skulle bli hängd för det jag gått med brefven . .. Hur många bref har du burit fram? Två.n Fick du svar begge gångerna ?, Jahal : Af hvem blef du underrättad om de tillämnade an fallen här och på Iser ?n Jol, stammade bonden. Jag hörde öfversten säg något ditåt. Öfversten trodde att jag gått ut, fortfor ha! dristigare, men jag stod qvar inne. Och när jag kor hem, satt vår förra häradsskrifvares enka, hon här, ho oss, och för henne talte jag om det, eftersom hon och hen nes man i verlden gjort oss mycket godt; och hon påsto att jag straxt skulle tala om det för kungen... En nådig blick af konungen blef Margaretas belönin; -.. Och då jag var rädd att gå fram med det, så sad hon, att om inte jag ville, eå skulle hon gå, och si då... Bonden, som såg att det ej gick rakt på lifvet att san tala med konungen, föreställde sig att han hade fritt språl allrahelst de höga herrarne, hvilka omgålvo majestäte icke visade den ringaste förfäran, och höjde rösten...