tet förundrad öfver sin kusins, som han tyckte, besynner
liga fram- och återfärder, men lät icke märka sig.
I den för henne så välbekanta salen, och sedan eskor-
ten aflägsnat sig, trädde konungen emot de båda nykomne
Hvad vill ni? frågade han.
Vid denna för bonden så förfärande syn, glömde har
att bocka sig, och neg i stället så djupt, att skörten på
fårskinnspelsen släpade mot golfvet, hvarvid ett småleende
svälfvade öfver Carls läpp.
I denna ställning förblef bonden stående, alldeles som
han i samma ögonblick förstenats och förstummats. Si
djupt slog honom samvetet.
Ers kongl. majestät!, yttrade Margreta, då hon insif
sin följeslagares oförmåga att få fram ett enda ord. Dennc
bonde har af fattigdom låtit förleda sig, att på bivägar bärs
bref till öfverste Kruse i Norrige. Budbäraren, som lem-
nade honom brefven och afhemtade svaren, känner han ej
Men under sin vandring erhöll han kunskap om, att de!
är norrmännens mening att i natt öfverrumpla, så väl er
majestäts högqvarter, som arfprinsens läger på Iser, äfven
som. deras beslut att försöka få prinsen tillfånga.
Lappri, lappri! svarade Carl, och vände sig till bon
den. Hvarför talar inte du, utan låter qvinnan tala?
Ett strängt ögonkast förseglade Margretas mun.
Ack, nådigaste herr kung! utbrast bonden. Jag trodd
att jag straxt skulle bli hängd för det jag gått med brefven . ..
Hur många bref har du burit fram?
Två.n
Fick du svar begge gångerna ?,
Jahal :
Af hvem blef du underrättad om de tillämnade an
fallen här och på Iser ?n
Jol, stammade bonden. Jag hörde öfversten säg
något ditåt. Öfversten trodde att jag gått ut, fortfor ha!
dristigare, men jag stod qvar inne. Och när jag kor
hem, satt vår förra häradsskrifvares enka, hon här, ho
oss, och för henne talte jag om det, eftersom hon och hen
nes man i verlden gjort oss mycket godt; och hon påsto
att jag straxt skulle tala om det för kungen...
En nådig blick af konungen blef Margaretas belönin;
-.. Och då jag var rädd att gå fram med det, så sad
hon, att om inte jag ville, eå skulle hon gå, och si då...
Bonden, som såg att det ej gick rakt på lifvet att san
tala med konungen, föreställde sig att han hade fritt språl
allrahelst de höga herrarne, hvilka omgålvo majestäte
icke visade den ringaste förfäran, och höjde rösten...