le olyckliga omständigheter, hvarunder det nödgas
ramsläpa ett uselt lif, framkalla hos detsamma en
bedröflig likgiltighet för nyttig sjelfverksamhet, i för-
ning med ständiga fordringar på hjelp och under-
stöd utan ansträngning af egen omtanke och förmåga.
Det nu i korthet anförda torde innefatta tillfyl-
estgörande bevis för den åsigt, att den närvarande
attigförsörjningen är behäftad med brister af den
efterlänkliga beskaffenhet, alt, utan en genomgri-
pande förändring deri, någon väsendtlig förbättring
hufvudstadens fattigvård svårligen kan vara att
förvänta.
Ett bland de förnämsta vilkoren för vinnande af
en sådan förbättring vid den beslutade centralisatio-
nens verkställande anse komiterade vara, att för-
sörjningshjonen komma i åtnjutande af ett un-
derhåll, afpassadt cfter deras verkliga behof, men
deremot hållas till en gagnelig och efter hvars
och ens förmåga lämpad sysselsättning. Detyt-
tersta ändamålet med en väl ordnad fattigförsörj-
ning bör naturligtvis vara att, förmedelst tjenlig
vård och behandling, söka återbringa den tillfälligt
bjelpbehöfvande i den ställning att han kan sjelf
erhålla det lifsuppehälle, hans belägenhet päkallar,
utan äfven vänjas vid arbete och nyttig verksamhet.
Sysslolösheten och lättjan få icke vinna insteg inom
en inrättning, som är afsedd att uppfylla dessa for-
dringar. Arbetsamhet, ordning och sedlighet måste
der vara hemmastadde. Försörjningshjonens syssel
sättan e med arbete öfverensstämmer jemväl med
Stadsnämndens eget ofvanberörde beslut, enligt
hvilket Nämnden förklarat de centraliserade försörj-
nings-anstalterna böra så inrättas, att de, på det
hela, erhålla naturen af arbets-inrättningar. Men
verkställigheten häraf är, såsom komiterade ofvan
antydt, förknippad med det oeftergifliga vilkor, att
hjonen tilldelas tillräcklig kost och underhåll; ty,
utom det att personer så beskaffade, som desse hjon
i allmänhet äro, härförutan icke kunna återvinna
sina, genom svält och vanvård samt deraf orsakad
och underhållen sjuklighet, förminskade kroppskraf-
ter, och sålunda blifva till arbete åter duglige,! vil-
ket dock utgör fattigförsörjningens hufvudsyftemål,
är det uppenbart att, så länge hjonen icke på tjen-l
( J
ligt sätt vårdas, utan genom ett otillräckligt under-
äll försättas i nödvändighet att, medelst bettlande,
förskaffa sig sitt lifsuppe
en gräns mot tiggeriet ska!l afiöpa fruktlöst, och tig-
geriet, som icke blott motverkar och omöjliggör all
ordnad fattigvård, utan äfven undergräfver det all-
männa förtroendet till fattigvårds-förvaltningen, så-
ledes komma att alltjemt fortfara och vinna tillvext.
Det underhållssätt, hvars införande vid de centrali-
serade försörjnings-anstalterne komiterade anse nöd-
vändigt, torde -ock, ehuru till en början medförande
betydligt ökad kostnad, likväl genom sina verknin-
gar, på en längre tidsföljd beräknade, blifva det
mest fördelaktiga äfyen ur ekonomisk synpunkt be-
traktadt. Under nuvarande förhållanden gifves nem-
ligen föga, om ens någon förhoppning, att de bjon,
med hvilka fattigvården i försörjningsväg tagit be-
fattning, skola så återvinna helsa och krafter, att de
kunna genom eget arbete förtjena sitt uppehälle.
Deras allt mer och mer försämrade belägenhet kräf-
ver ständig hjelp och understöd, till ouppbörlig tun-
ga och last för fattigvården. Deremot bör med san-
nolikhet kunna antagas att fattigvårdens anlitande
af denna klass bland hjelpbehöfyande skall förmin-
skas i samma mån, som tillfälle beredes att, genom
ändamålsenlig vård och behandling, kunna återställa
deras arbetsförmåga samt ombilda dem till ordent-
lige och gagnelige samhällsmedlemmar. I sjelfva ver-
ket kan den ifrågavarande ökade kostnaden ej eler
betraktas såsom cen alldeles ny utgift, då man be-
sinnar, att den enskilda välgörenheten för närvaran-
de, om än ofullständigt, dock till icke ringa del,
tillfredsställer de behof, som fattigvården borde fylla,
men lemnar ouppfyllda. Komiterade hafva icke för-
bisett den omständighet att, enligt förevarande för-
slag, försörjningshjonens belägenhet i allmänhet kom-
me att blifva bättre, än de egentliga fattighushjo-
nens. Med de äsigter, som hittills gjort sig gällan-
de, i fråga om sättet för de fattiges försörjning, kun-
de visserligen ett sådant förhållande synas vara min-
dre öfverensstämmande med rättvisa och billighet.
Men om det tages i betraktande, ä ena sidan, att
ett fattighushjon beköfver för hela sin återstående
ifstid underhåll af fattigvården; och merendels upp-
nått den ålder, då krafterne, efter naturens ordning,
iro i ständigt aftagande, och för lifsuppehället i följd
deraf mindre erfordras, samt hvad som brister i un-
lerstödet från fattigvården, i de flesta fall, utan atti
genom tiggeri påkallas, välvilligt fylles af dom, i
hvilkas tjeust eller arbete fattighushjonet uttömt sin
bättre ålders krafter; och å dån andra, att för upp-
nåendet af det med fattigförsörjningen åsyftade än
damål, nödvändigheten bjuder, att försörjningshjo-
nen erhålla sådan omvårdnad, att de åter må varda
tiil arbete skicklige och kunna, utan fattigvårdens
vidare betungande, bereda sig sin bergning; så blif-
ver det lätt förklarligt, att, vid bestämmande af fat-
Lighushjonens underhåll, afseende i hufvudsaklig mån
måste fästas å dels för handen varande tillgångar,
dels nyssberörde förhållanden, och att detta under-
håll alltså kan komma att utgå till inskränktare be-
lopp, än som fattigvården bör finna sig uppmanad
att tilldela försörjningshjonen.
Då nu, enligt komiterades öfvertygelse, fattigför-
sörjningens centraliserande, så vidt den dermed åsyf-
tade fördel skall kunna vinnas, således hvarken kan
eller bör ega rum på annat sätt, än förmedelst ar-
betsinrättningars lämpliga ordnande och utvidgning,
hafva komiterade ansett det blifva med ändamålet!
närmast förenligt, om så väl arbetshushjon, som för-
sörjningshjon intogos å ifrågavarande inrättningar
och der, efter deras olika tillstånd ock belägenhet,
bildade 2:ne klasser, under iakttagande af desse sed-
nare hjon, i den mån de genom tjenlig vård åter-
vunne arbetsförmågan, uppflyttades i klassen af ar-
betshushjon. Om åter ett försörjningshjon, oaktadt
erhållen tienlig omvårdnad, icke efter någon tids
förlopp blefye till helsa och krafter så återstäldt,
att det kunde från inrättningen utskrifvas, eller till
pgenskap af arbetshjon hänföras, torde, för vinnande
af en behöflig omsättning bland försörjningshjonen,
den åtgärd böra vidtagas, att ett sådant hjon, hvars
fysiska förbättring icke är att emotse och som der-
före i allt fall kommer att ligga fattigvården till
ast, förflyttas till vederbörande fattighus och der
undfår fattig-understöd.
, Enligt de upplysningar, kommitterade vid besök
1 församlingarnes fattig- och försörjningshus sig för-
skaffat och i öfrigt varit för kommitterade tillgäng-
iga, har försörjningshjonens antal under sednarc åren
förhållit sig ungefär sålunda:
Högsta antalet Högsta antalet
under vintern. under sommarn.
ja för sin utkomst. Han bör derföre icke blott:
ie, hvarje försök alt sätta!
Karlar. Qvinnor. Karlar. Qvinnor..
i Sabbatsbergs fattig-
vårdsinrättnipg . . - 40. 60. 3. 53.
; Clara församlings
d:0 d:o ses... 20 30. 7. 23.
Jacobs och Johannes
försörjningshus . . . 23. 61. 13. 37.
Maria Magdalena d:o 24. 38. 10. 28.
Catharina d:o . . . 52 48. 29. 33.
I Flisa Clank una den - AR 6 40.