som: blifyit ädagalagdt genom ransakningar och de af myndigheterna derpå. ådömda straff, har man under Kia-Kings regering uppgjort de punkter, som straffa dessa flerahanda brott. Således gällde hvad som ifrån början blifvit fö budet i riket, de indisvider, som begagnat sig af religionen såsom täcokelse till det onda; men aldrig har man förbudit pden religionen, till hvilken de åtskillige europeiska rikena bekänna sig med vördnad. Se, nu begär den franska ministern Lagrente, vatt för framtiden, när Chineserne anamma den kristliga religionen för att göra det goda, de måtte svara frie från allt straff. Och alldenstund sådant slåter sig göra, så är det min pligt att göra en anshållan hos Eders Majestät och bönfalla om den nåden, att hädanefter hvar och en, utan åtskilnad, sChines eller främling, som tager undervisning bi och utöfvar himlaherrens religion, utan att besgagna den till ondt, måtte vara fri från allt straff. Men i dön händelse att qvinnor förföras, att ögopnen utrifvas af sjuke eller något annat brott föröfpvas, må tillförene gifna lagar ega sin kraft. Beträffande Fransoser och andra främmande af samma religion, är dem medgifvet att bygga kyrkor och utöfva sin gudstjenst i de fem handelsshamnarna allena ); men det är dem icke tillstän.digt att godtyckligt intränga i det inre af landet, sätt der predika sin lära. Skulle det likväl ske, att ;enskilda personer icke iakttaga dessa traktater, öf;verstiga gränsen och efter behag stryka landet ikring, ,så :kola vederbörande myndigheter, efter deras arresterande, genast öfverantvarda dem till deras resspektive konsuler, hvilka det tillkommer att straffa dem, likväl utan att få lof till dödsstraff eller att spålägga dem någon sorts aga, på det att den kejserliga godheten må blifva kunnig allom och hädanbefter gode och onde icke vidare förblandas, samt att alle godvilligt underkasta sig förnuftet och lagarne. Den (af ambassaden) gjorda begäran att religionens utöfning måtte befinnas god och vara fri från vall brottslig tillräkning, hemställdes att från min sida vara föremålet af en vördsam framställning till okejsaren; bugande mig bönfaller jag hos honom att ppetitionen i nåder må få sin fulla verkan. Detta edikt, som kejsaren gillade med att påteckna det med sin röda pensel, innebar, enligt de chinesiska missionärernas omdöme, en verklig revolution i kristendomens intresse. Men det oaktadt återstod innu mycket att önska. Ediktet bestämde intet rörande kulten och dess genom yttre handlingar ådagalagda bekännelse; det inskränkte formligen kyrkobyggandet inom de fem handelshamnarna; ja, bristen om någon befallning till provincialmyndigheterna om dess kungörelse ansågs göra koncessionerna nära nog illMsoriska. Den franska ambassadören öppnade derföre nya underhandlingar rörande alla dessa punkter, och hade den tillfredsställelsen att ytterligare förmå den namnkunnige Ki-Yng på chinesiska kejsarens vägnar till följande förordning: Ärende af allmän kungörelse. Af den officiela handlingen rörande strafflösheten sför dem ibland folket, som taga undervisning i och sutöfva himlaherrens religion till det goda, efter att shafva varit från min sida föremålet af en petition still kejsaren, och efter att hafva fätt det kejserliga osamtycket, märkt med den röda penseln — vörden odet! — har jag tagit afskrifter och sändt dem till de ädla höfdingar, underhöfdingar och generaler, smed uppdrag att tillkännagifva ärendet åt alla dem sunderlagda vederbörande till vördsam efterrättelse, såsom sådant archiverna utvisa. Öfvervägande sedermera att jag, ehuruväl det väpsendtliga af himlaherrens religion i allmänhet är natt. förmana till dygden och afråda från lasten, likoväl i mitt förra andragande icke uppgifvit hvad som utgör sjeifva den lofvärda utöfningen af denna religion; derföre och att dymedelst undanrödja möjMligen i provinserna deraf uppkommande svårigheter pvid styrelsens åtgärder, examinerar jag nu himlapherrens religion och finner: att på gifna tider församla sig. tillbedja himlaherren, vörda korset och sbeläten, läsa religiösa böcker, äro denna religions putmärkande föreskrifter, så till och med att dem sförutan man ej kan säga, att det är himlaherrens religion. Det är således nu medgifvet, att de som sförsamla sig till himlaherrens tillbedjande, vörda korset och beläten, läsa denna religions böcker och ppredika den läran som förmanar till dygden, äro pfrie från al! straffbar beskyllning; ty häruti består denna religions rätta utöfning, hvaruti ingen på något vis får hindras. Och de som inrätta församlingsrum för himlaherrens dyrkan, att der vörda korset och beläten, samt förmana till det goda, okunna det också göra efter behag. Men otillåtet blifver att församla och skocka ihop en mängd folk från långväga håll, att deraf pgöra tumultuariska möten, som befinnas i motsäpgelse till Midtrikets bestående lagar. Om det finpnes laglösa menniskor, hvilka med begagnande af det kristiiga namnet stifta föreningar till att göra bondt, eller om personer af annan religion, på grund paf att himlaherrens religion genom kejsarens välvilja är frigifven, inbilla sig att kunna följa den sstråten och med den sednare religionens yttre iklä,dande undkomma all efterspaning, så är att veta, pdet alle sådane missbruka religionen, samt att deras brott kommer att beifras enligt de äldre lagarne. De ädla höfdingar, underhöfdingar och generaler shafva å nyo att kungöra denna depeche åt vederbörande domstolar, stora eller små, civila eller militära, på det att man med dess inhemtade känne;dom lätt kan urskilia sättet att bete sig och ega en allmän regel. Ädle höfdingar, underhöfdingar soch generaler, veten taga kännedom af detta förordnande och gifva fart åt detsammal Härmedelst är alltså samvetsoch religionsfriheten i China grundlagd och befästad. Vi afhålla oss från alla betraktelser deröfver,: då de icke skulle kunna blifva annat än ganska bittrå emot dem som i Europa ännu vidhålla och -förfåkta samvetstvånget, såsom t. ex. 4848 års svenska riksständer. vidrörda brott, ty de hafva aldrig kommit i fråga vid domstolarna; saken är intet annat än — såsom alldeles enahanda beskyllningar emot de första kristna — ett orimligt påhitt af pöbeln, och som har sin upprinnelse dels i de kristnes bruk att till gudstjensten församla män och qvinnor på ett rum, dels i de missförstådda ceremonierna vid katolikernas sista smörjelse. Annalernas anm. ) Canton, Amoy, Foo-chou-fou, Ning-poo och