som: blifyit ädagalagdt genom ransakningar och de
af myndigheterna derpå. ådömda straff, har man
under Kia-Kings regering uppgjort de punkter, som
straffa dessa flerahanda brott. Således gällde hvad
som ifrån början blifvit fö budet i riket, de indi-
svider, som begagnat sig af religionen såsom täc-
okelse till det onda; men aldrig har man förbudit
pden religionen, till hvilken de åtskillige europeiska
rikena bekänna sig med vördnad.
Se, nu begär den franska ministern Lagrente,
vatt för framtiden, när Chineserne anamma den
kristliga religionen för att göra det goda, de måtte
svara frie från allt straff. Och alldenstund sådant
slåter sig göra, så är det min pligt att göra en an-
shållan hos Eders Majestät och bönfalla om den nå-
den, att hädanefter hvar och en, utan åtskilnad,
sChines eller främling, som tager undervisning
bi och utöfvar himlaherrens religion, utan att be-
sgagna den till ondt, måtte vara fri från allt straff.
Men i dön händelse att qvinnor förföras, att ögo-
pnen utrifvas af sjuke eller något annat brott föröf-
pvas, må tillförene gifna lagar ega sin kraft.
Beträffande Fransoser och andra främmande af
samma religion, är dem medgifvet att bygga kyr-
kor och utöfva sin gudstjenst i de fem handels-
shamnarna allena ); men det är dem icke tillstän-
.digt att godtyckligt intränga i det inre af landet,
sätt der predika sin lära. Skulle det likväl ske, att
;enskilda personer icke iakttaga dessa traktater, öf-
;verstiga gränsen och efter behag stryka landet ikring,
,så :kola vederbörande myndigheter, efter deras ar-
resterande, genast öfverantvarda dem till deras re-
sspektive konsuler, hvilka det tillkommer att straffa
dem, likväl utan att få lof till dödsstraff eller att
spålägga dem någon sorts aga, på det att den kej-
serliga godheten må blifva kunnig allom och hädan-
befter gode och onde icke vidare förblandas, samt att
alle godvilligt underkasta sig förnuftet och lagarne.
Den (af ambassaden) gjorda begäran att religio-
nens utöfning måtte befinnas god och vara fri från
vall brottslig tillräkning, hemställdes att från min
sida vara föremålet af en vördsam framställning till
okejsaren; bugande mig bönfaller jag hos honom att
ppetitionen i nåder må få sin fulla verkan.
Detta edikt, som kejsaren gillade med att påteckna
det med sin röda pensel, innebar, enligt de chine-
siska missionärernas omdöme, en verklig revolution
i kristendomens intresse. Men det oaktadt återstod
innu mycket att önska. Ediktet bestämde intet rö-
rande kulten och dess genom yttre handlingar åda-
galagda bekännelse; det inskränkte formligen kyrko-
byggandet inom de fem handelshamnarna; ja, bri-
sten om någon befallning till provincialmyndighe-
terna om dess kungörelse ansågs göra koncessionerna
nära nog illMsoriska. Den franska ambassadören
öppnade derföre nya underhandlingar rörande alla
dessa punkter, och hade den tillfredsställelsen att
ytterligare förmå den namnkunnige Ki-Yng på chi-
nesiska kejsarens vägnar till följande förordning:
Ärende af allmän kungörelse.
Af den officiela handlingen rörande strafflösheten
sför dem ibland folket, som taga undervisning i och
sutöfva himlaherrens religion till det goda, efter att
shafva varit från min sida föremålet af en petition
still kejsaren, och efter att hafva fätt det kejserliga
osamtycket, märkt med den röda penseln — vörden
odet! — har jag tagit afskrifter och sändt dem till
de ädla höfdingar, underhöfdingar och generaler,
smed uppdrag att tillkännagifva ärendet åt alla dem
sunderlagda vederbörande till vördsam efterrättelse,
såsom sådant archiverna utvisa.
Öfvervägande sedermera att jag, ehuruväl det vä-
psendtliga af himlaherrens religion i allmänhet är
natt. förmana till dygden och afråda från lasten, lik-
oväl i mitt förra andragande icke uppgifvit hvad
som utgör sjeifva den lofvärda utöfningen af denna
religion; derföre och att dymedelst undanrödja möj-
Mligen i provinserna deraf uppkommande svårigheter
pvid styrelsens åtgärder, examinerar jag nu himla-
pherrens religion och finner: att på gifna tider för-
samla sig. tillbedja himlaherren, vörda korset och
sbeläten, läsa religiösa böcker, äro denna religions
putmärkande föreskrifter, så till och med att dem
sförutan man ej kan säga, att det är himlaherrens
religion. Det är således nu medgifvet, att de som
sförsamla sig till himlaherrens tillbedjande, vörda
korset och beläten, läsa denna religions böcker och
ppredika den läran som förmanar till dygden, äro
pfrie från al! straffbar beskyllning; ty häruti består
denna religions rätta utöfning, hvaruti ingen på
något vis får hindras. Och de som inrätta för-
samlingsrum för himlaherrens dyrkan, att der vör-
da korset och beläten, samt förmana till det goda,
okunna det också göra efter behag.
Men otillåtet blifver att församla och skocka i-
hop en mängd folk från långväga håll, att deraf
pgöra tumultuariska möten, som befinnas i motsä-
pgelse till Midtrikets bestående lagar. Om det fin-
pnes laglösa menniskor, hvilka med begagnande af
det kristiiga namnet stifta föreningar till att göra
bondt, eller om personer af annan religion, på grund
paf att himlaherrens religion genom kejsarens väl-
vilja är frigifven, inbilla sig att kunna följa den
sstråten och med den sednare religionens yttre iklä-
,dande undkomma all efterspaning, så är att veta,
pdet alle sådane missbruka religionen, samt att deras
brott kommer att beifras enligt de äldre lagarne.
De ädla höfdingar, underhöfdingar och generaler
shafva å nyo att kungöra denna depeche åt veder-
börande domstolar, stora eller små, civila eller mi-
litära, på det att man med dess inhemtade känne-
;dom lätt kan urskilia sättet att bete sig och ega
en allmän regel. Ädle höfdingar, underhöfdingar
soch generaler, veten taga kännedom af detta för-
ordnande och gifva fart åt detsammal
Härmedelst är alltså samvets- och religionsfrihe-
ten i China grundlagd och befästad. Vi afhålla oss
från alla betraktelser deröfver,: då de icke skulle
kunna blifva annat än ganska bittrå emot dem som
i Europa ännu vidhålla och -förfåkta samvetstvån-
get, såsom t. ex. 4848 års svenska riksständer.
vidrörda brott, ty de hafva aldrig kommit i fråga
vid domstolarna; saken är intet annat än — så-
som alldeles enahanda beskyllningar emot de för-
sta kristna — ett orimligt påhitt af pöbeln, och
som har sin upprinnelse dels i de kristnes bruk
att till gudstjensten församla män och qvinnor på
ett rum, dels i de missförstådda ceremonierna vid
katolikernas sista smörjelse.
Annalernas anm.
) Canton, Amoy, Foo-chou-fou, Ning-poo och