KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin d. 18 Februari. Till den 26 Februari hafva våra begge Kamrar nu verkligen blifvit sammankallade, sedan man länge trott att ett uppskof skulle ega rum, hvilket riksförsamlingen i Frankfurt påyrkat, för att hinna förut komma på det rena med den allmänna tyska riksförfattningen. Tysklands förhållanden äro för öfrigt mer invecklade nu än någonsin. Med misstänksam väntan bevakar man kabinetternas steg och befarar hvarje ögonblick att de dynastiska intrigerna skola bryta löst, spränga riksförsamlingen i Frankfurt och insätta diplomaterna i folkombudens ställe. Preussiska kejsardömet har i alla fall funnit ett oöfvervinnligt motstånd hos kabinetterna, och häri öfverensstämma dessa så vida med Frankfurterparlamentets demokratiska venster, att denna alldeles icke vill veta af något ärftligt kejsardöme, under det den efterjagar sina republikanska drömmar. Sjutton små tyska stater hafva hittills, genom sina furstar, förklarat sig beredda att underkasta sig en ärftlig preussisk centralmakt; men de tyska konungarikena: Sachsen, Hannover, Wärtlemberg, hysa på intet vis samma beredvillighet, och i synnerhet Bäjern hvars katolska hat emot det protestantiska Preussen särskildt underblåses af embetsmännen och presterskapet. Slutligen kan Österrike, sedan det med märkvärdig kraft öppnat striden i Ungern och Italien om sin regeneration, omöjligen förmå sig att tåla ett genom Preussen förenadt Tyskland eller fördraga Hohenzollerna på Habsburgarnes gamla kejsartron. De underhandlingar, som egt rum under de sednare månaderna mellan Österrike och Preussen, ligga ännu i skymningen; men efter hvad man påstår sig veta, skola kabinettets i Olmitz anslag först gått ut på Tysklands ituskiftning emellan de begge stormakterna; d. v. s. att de smärre staterna skulle upplösas, Preussen förstoras med Hansestäderna Lubeck, Hamburg och Bremen med Mechlenburg, Oldenburg, Braunschweig, Hannover och Sachsen, jemte samtliga de smärre furstendömena; hvaremot Osterrike på sin lott förbehöll sig Tysklands södra och vestra stater. Först när Preussen icke ville ingå på dessa planer, ehuru de äfven sägas hafva varit gillade af Ryssland, som särdeles gerna skulle vilja utflytta sin gräns till Weichseln, förändrade Österrike planen derhän, att de sex tyska konungarikena (Osterrike, Preussen, Bäjern, Wärtemberg, Hannover och Sachsen) skulle sammanträda för att ordna Tyskland,, d. v. s. skifta det sinsemellån. Afven detta förslag blef i Potsdam förKastadt, hvarefter slutligen följde, från Preussens sida, den ryktbara noten af den 23 Januari, hvilken verkade som ett elektriskt slag öfverallt i hela Tyskland. Preussen förklarade sig deri, om än mindre tydligt och bestämdt, för en förbundsstats upprättande inom statsförbundet. Österrike och de tyska biländerna skulle stå i detta förbunds yttre krets, men en närmare förening stiftas emellan de stater, som ville sluta sig till Preussen. Kejsarvärdigheten för egen räkning afsade sig Preussen, i dunkla ord om en annan centralmakt, och fordrade väl icke-något gemensamt parlament för alla 34 staterna, men likväl en statsförfattningen förutgående öfverenskommelse mellan de särskilda regeringarne, hvilkas inkast och anspråk borde höras och sammanjemkas. I Frankfurt jubilerade högerns majoritet, ty denna beredvillighet var alit hvad den kunnat vänta. Revolutionen har i Tyskland längesedan förlorat sin makt; demokratien är besegrad, så väl i Wien som Berlin och öfverallt i de särskilda staterna, der riksmaktens exekutionstrupper återställt den gamla ordningen och ännu stå färdiga att upprätthålla den. Den väpnade styrkan begagnas i Tyskland så väl som i Frankrike till revolutionens underkufvande, och att medelst belägringstillstånd och skoningslös blodsutgjutelse hindra det anarkiska tillståndet. Besinnar man att hufvudsyftet härvid är de underordnade folkklassernas afstängning från tillgodonjutandet af de rättigheter, som under revolutionen blifvit dem tillerkända, samt att i synnerhet återtaga den dem medgifna valrätten och föreningsfriheten, så skall man i Tysklands nu pågående inbördes strid varseblifva ett krig emellan den förmögna medelklassen eller egentligen städernas borgare, och folket, hvarvid de förra, sedan de se sig oförmögna att på annat sätt skydda sina monopoher, göra gemensam sak med den gamla aristokratien, med hvilken de önska dela väldet, hvilket de dock slutligen nödgas afstå åt henne. a Kabinetterna, både i Österrike och Preussen, vilja nu mera en konstitutionell monarki, och hos oss vet man bestämdt att hvarken konungen eller prinsen af Preussen tänka på det gamla systemets återställelse. Men adeln vill ingenstädes gifva efter eller i något fall öfverskrida den vanliga sken-konstitutionalismens råmärken; den anser demokratien redan i besittning af för stora hjelpmedel, och fordrar att dessa måtte inskränkas eller aldrahelst borttagas; kort sagdt, man vill sätta en oöfverstiglig bom emot framåtskridandet.