omsider att i dunklet skaffa sig något ljus, hvilket skedde på efterföljande vis: emedan magnetiseringen försiggick på en i Bibliotheket stående soffa, hvarå pojken låg, med ansigtet vändt åt en dörr, som vanligast hölls stängd, eftersom vanliga utgången begagnades åt det bredvid liggande biljardrummet, så, och under det magnetiseringen pågick, öppnade Barometaren den vanligtvis stängda kabinettsdörren, blott så mycket, att man kunde se den magnetiserade och sofvande gossen midt i ansigtet. När då, efter välbeställd magnetisering, pojken hade somnat, och kapten F., gför att bevisa magnetismens döfvande kraft, hade ånyo stungit gossen, temligen djupt i handen, med en nål, och när omsider alla i Bibliotheket, d. v. s. magnetiseringsrummet, tillstädesvarande personer hade gått ut i biljardsalen, så hände, alt i samma ögonblick som dörren mellan bibliotheket och biljardrummet stängdes, såg Barometaren och en löjtnant U. hurusom den magnetiserade Nordmarkingen (pojken var ifrån Nordmarkens härad), genast upplyftade den stungna handen, såg på den och gnuggade såret. Då gingo löjtnanten och Barometaren modigt in till den illpariska clairvoyanten, — som i ögonblicket låtsade sofva. Men det hjelpte icke nu längre, utan vardt han uppruskad, och när Barometaren derefter lade sig raklång på soffan, der pojken legat, och inemot tillslöt ögonen, så kunde han likväl se nästan allting i rummet. Hvyem helst, som gör samma experiment, skall ock snart finna, att han ser bra nog, fastän ögonen tyckas vara alldeles tillslutna. — Men nu återstod att utfundera huru den der lösdrifvaren hade kunnat spela en sådan farce, och, efter åtskilliga forskningar, erhölls omsider ljus äfven i den saken. Historien var nemiigen den, att kapten F.(magnetisören) hade en betjent, som varit med om flere sin herres magnetiseringsförsök och som derom lärer berättat vidt och bredt för kamraterna i betjentkammaren, der Nordmarkingen vistades för tillfället. Der hade han alltså hört berättelserna om huru det annorstädes hade tillgått, och derefter rättade han sig bra nog, ty han var af naturen långt ifrån dum. Visserligen hände, att han icke alltid gissade rätt. Men som man tyckte att magnetiseringens resultater ändock voro egna nog, fastän icke allt var fullkomligt, så, och emedan snart sagdt hvar och en ville tro på magnetismens underbarheter, ty ville man icke tvifla, hvadan det som såg likligt ut antogs för godt, och det andra glömdes. — Och så ha väl rätt många underbara historier uppkommit och fortgått, emedan ingen gittat pröfva och utreda sanna förhållandet. — UTOMORDENTLIGT SNABB RESA från Nya Zeland till England har engelska korvetten Dido, kapten Maxwell, gjort, nemligen på 77 dagar, hvilket, då den öfverseglade distansen är 44,436 eng. mil, gör 474 mil för hvarje dygn. De 3,047 milen från N. Zeeland till Cap Horn seglades jemförelsevis fortast, nemligen på 235 dagar. — EN SKALLER-ORM, som har 9 små ungar, finnes för närvarande i zoologiska trädgården i London. Lady Franklin — hvars man stod i spetsen för den stora expedition, som för ett par år sedan afgick från England till Behrings sund för att upp: söka en nordvestlig passage, och som icke afbörts på lång tid, så att man anser den förlorad — reser nu omkring till alla de storbritanniska hamnar, hvarifrån hvalfiskfångare pläga utgå till Davis sund, för att bedja kaptener och besättningar att söka underrättelser om hennes man. Hon blir öfverallt mottagen med jubel, och alla, till hvilka hon vänder sig med sin vackra bön, lofva att efterkomma den