ju icke, Bernhard? Jag han ju med lugnt samvete träd
inför hans ögon och säga: min far! vördnad, kärlek, förd
mig till dina fötter, förlåt din dotter!... Bernhard, ja
kan ju det ?
Ja, min Elisabeth! Himlarnes englar äro ej renare är
du. Du har ingen bedragit... din tystnad förekomme
endast de grufligaste olyckor... du kan vara säker derom
Dittmar miste lofva att vaka öfver den monark lif, son
du så högt beundrar!
En omfamning blef Elisabeths enda svar, och de tårar
som då och då framqvällde ur de sköna ögonen, bortky.
stes af Bernhard, som svor att blifva trogen konungen
äran och sin älskarinna.
Den gamla qvinnan hade dömt rätt. När hon återsåt
sin fröken, var sorgens drag försvunnet. Småleende ocl
förstulet. blickade gumman på de purprade läpparne, d
strålande ögonen, och tänkte... det är så verldens gång
TJUGUSJETTE KAPITLET.
Skönheten kan lika litet dölja sig, som solen... de lys:
båda af eget ljus. Till och med i Orienten, der qvinnorn:
lefva instängda, sjunger ryktet skönhetens lof.
Regementerna exercerade på den vanliga platsen utan
för Lund, och det föll konungen in alt sluta dagens krigs
öfningar med försök af några nya evolutioner, till hvilk:
planen var qvarlemnad på bordet i bans arbetsrum. Er
major Stjernros skickades att hemta den, men uteblef si
länge, att han vid sin återkomst erhöll en skarp förebrå-
ende blick af konungen.
Efter slutad exercis omgafs han af sina kamrater, som
frågade honom om orsaken till hans dröjsmål.
Mina vännerl svarade han, det gick med mig, såsom
fordom med Ragnar Lodbroks folk, då de stego i land för
att baka, och vid åsynen af Åslög blefvo så betagna att
de brände opp brödet. Just som jag skulle rida ut genom
tullen, störtade en vagn i fullt flygande fläng emot mig.
Hästarne, skrämda af skotten, skenade, men jag hejdade
dem. Då steg en helt ung flicka ur vagnen ... men him-
mel... hvilken flicka! Så vacker var visst aldrig Aslög,
ja, jag vågar, utan öfverdrift påsta, att ingen houri, ingen
skönhet i sjelfva Mohammeds paradis kan jemnföras med
hennel
Hvem är hon ? frågades.
Jag vet intel,
Hur var hon klädd? .
Jag vet intel För att se blott henne, glömde jag allt.
Åsynen af en soldat väckte ändtligen min besinning ..
jag gaf hästen sporrarne och ilade i sträck derifrån för
att söka återhemta den förlorade tiden.
General Örnstedt närmade sig till dem, och ämnade
just fråga hvarom det ifriga samtalet handlade, då konun-
gens och arfprinsens ankomst hindrade det. Tropparne
inryckte i lägret, herrarne åtskiljdes och hvar och en tog
vägen till sitt.