ju icke, Bernhard? Jag han ju med lugnt samvete träd inför hans ögon och säga: min far! vördnad, kärlek, förd mig till dina fötter, förlåt din dotter!... Bernhard, ja kan ju det ? Ja, min Elisabeth! Himlarnes englar äro ej renare är du. Du har ingen bedragit... din tystnad förekomme endast de grufligaste olyckor... du kan vara säker derom Dittmar miste lofva att vaka öfver den monark lif, son du så högt beundrar! En omfamning blef Elisabeths enda svar, och de tårar som då och då framqvällde ur de sköna ögonen, bortky. stes af Bernhard, som svor att blifva trogen konungen äran och sin älskarinna. Den gamla qvinnan hade dömt rätt. När hon återsåt sin fröken, var sorgens drag försvunnet. Småleende ocl förstulet. blickade gumman på de purprade läpparne, d strålande ögonen, och tänkte... det är så verldens gång TJUGUSJETTE KAPITLET. Skönheten kan lika litet dölja sig, som solen... de lys: båda af eget ljus. Till och med i Orienten, der qvinnorn: lefva instängda, sjunger ryktet skönhetens lof. Regementerna exercerade på den vanliga platsen utan för Lund, och det föll konungen in alt sluta dagens krigs öfningar med försök af några nya evolutioner, till hvilk: planen var qvarlemnad på bordet i bans arbetsrum. Er major Stjernros skickades att hemta den, men uteblef si länge, att han vid sin återkomst erhöll en skarp förebrående blick af konungen. Efter slutad exercis omgafs han af sina kamrater, som frågade honom om orsaken till hans dröjsmål. Mina vännerl svarade han, det gick med mig, såsom fordom med Ragnar Lodbroks folk, då de stego i land för att baka, och vid åsynen af Åslög blefvo så betagna att de brände opp brödet. Just som jag skulle rida ut genom tullen, störtade en vagn i fullt flygande fläng emot mig. Hästarne, skrämda af skotten, skenade, men jag hejdade dem. Då steg en helt ung flicka ur vagnen ... men himmel... hvilken flicka! Så vacker var visst aldrig Aslög, ja, jag vågar, utan öfverdrift påsta, att ingen houri, ingen skönhet i sjelfva Mohammeds paradis kan jemnföras med hennel Hvem är hon ? frågades. Jag vet intel, Hur var hon klädd? . Jag vet intel För att se blott henne, glömde jag allt. Åsynen af en soldat väckte ändtligen min besinning .. jag gaf hästen sporrarne och ilade i sträck derifrån för att söka återhemta den förlorade tiden. General Örnstedt närmade sig till dem, och ämnade just fråga hvarom det ifriga samtalet handlade, då konungens och arfprinsens ankomst hindrade det. Tropparne inryckte i lägret, herrarne åtskiljdes och hvar och en tog vägen till sitt.