utan dagUungan ma Iramsta? Jag Itruktar e)j denna behandling af saken, utan tvertom önskar det af mer än en anledning; Stockholm den 23 Febr. 4849. G. M. Stiernsvärd. (Insändt.) Till Svenska Allmänheten. Då tryckfriheten blifvit en af Sveriges grundlagar, för att bereda hvar och en medborgare, som anser sig i ett eller annat afseende förorättad, ett offentligt tillfälle att rättfärdiga sig; så anser jag mig skyldig både min egen heder och mitt embetes helgd att offentliggöra nedanstående, för att förekomma ett oblidt och falskt omdöme, fillskapadt af det beställsamma, lösa ryktets kommentarier, hvaraf fiender och bakdantare så gerna betjena sig. Dels genom Lunds stiftstidning, dels ock genom andra tidningar har det kommit till allmänhetens kunskap, att jag redan i Juli månad 1846 blef af Lunds domkapitel på trenne månaders tid från embetet skiljd; hvilket utslag både Kongl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt nu i sistl. November månad Högsta domstolen stadfästat. Den som kastar en blick på nedanstående bilagor, dem jag ej på skryt, utan till mitt rättfärdigande, bifogat, undrar säkert deröfver, att sådant vederfarits mig, och anser mig måhända skyldig till förseelser af svår beskaffenhet, helst domkapitlet, hvars ordförande biskop Faxe är, icke underlåtit att för beslutets motiverande i utslaget omnämna förseelser,, hvilka icke fått något namn. Det är just på dessa förseelser, som jag vill fästa allmänhetens närmare uppmärksamhet, med appell till den oväldiga opinionens domstol, inför hvilken både domkapitlet, hofrätten och högsta domstolen står eller faller. Men först vill jag i korthet framställa, huru den mig öfvergångna suspension från början tillkommit, hemställande till en och hvar med ära och samvete, om ej skälet dertill är ett af de allraobetydligaste. Förhållandet är följande: Sedan ett oroligt hufvud inom Houfsförsamling, vid namn Houpert, ingenting mer eller mindre än fanjunkare vid Kongl. norra infanteriregementet, insåg nödvändigheten af att, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Stadga rörande rikets undervisningsverk, Houfs församling måtte snart gå i befattning med uppbyggande af skolhus m. m., men kostnaden derför skulle för honom, såsom innebafvare af högsta hemmantalet, militiebostället Engeby, blifva mest kännbar, helst han icke eger någon förmögenhet, utan behöfver esomoftast anlita sina vänner, rika skeppare inom församlingen, om hjelp; så uppgjorde han med dem den planen, att för skolhusbyggnaden begära ett lån ur fattigkassan på längre tid, väl vetande, att han på detta sätt sjelf undvek en kostnad, som i dess ställe kom en dag att drabba hans efterträdare, då deremot församlingens hemmansegare alltid skulle komma att stå i sticket. Det lyckades bemälde fanjunkare att få sina vänner inom församlingen att godkänna projektet; hvarpå hos mig begärdes sockenstämma; men med föran!edande af Kongl. Maj:ts nåd. förordning om sockenstämmor i riket begagnade jag mig af min rättighet att vägra sockenstämma på grund deraf, att jag insåg finten och fann ej ett sådant lån vara behöfligt för Houfs församling, såsom en af de rikaste i stiftet ; jag ville ej heller blottställa mina åhörare för en sådan list. Förtörnad öfver min vägran. begärde förbemälde fanjunkare skriftligt afslag med besvärshänvisning; hvilket ock meddelades; hvarefter fanjunkaren, i spetsen för en viss liga, till landshöfdingeoch biskopsembetena adresserade en skrift, full af lögner och försmädelser, riktad emot mig i och för utöfningen af Mitt embete, hvarutinnan yrkas åläggande för mig att hålla ifrågavarande sockenstämma. Ehuru, enligt Kongl. Maj:ts nåd. förordning om sockenstämmor i riket af den 29 Aug. 1843, icke biskopsembetet, utan domkapitlet, eger rätt att påbjuda sockenstämma, så behagade likväl begge dessa myndigheter att i förening ålägga mig hälla sockenstämman, utan att hafva, såsom ske bordt, infordra min förklaring öfver den otidiga skriften samt lemna mig tillfälle att rättfärdiga mig. Jag fann mig då nödsakad att inför vederbörande myndigheter jäfva mig sjelf att hålla den anbefallda stämman, samt vid samma tillfälle ingaf jag äfven, såsom vederbörande behaga benämna den, en opåkallad förklaring, för att försvara min embetsmannaheder. Detta mitt förfarande förklarades af vederhörande myndigheter såsom en ngenslörtighetr, ehuru jag icke i denna stund kan finna hvari milt fel bestod, ej heller huru jag, eller hvilken annan som helst, kunnat handla annorlunda, än be.ära en ojäfvig ordförande och under tiden uppskjuta stämman. Emedlertid behagade landshöfdingeembetet i Christianstad, som för tillfället utgjordes af herr lagman Bråkenhjelm comp., en man, alltid tillgänglig och medgörlig, helst då han tages på rätta sidan, med anledning af denna min opåkallade, förklaring aflåta en embetsskrifvelse till domkapitlet, hvarutinnan jag bevisligen blifvit beljugen och, såsom efterskrifne bevis ådagalägga, tvärtemot klara facta och Visitator dr Thomanders embetsbevis, påbördad ett bristande nitv. Jag har erbjudit mig att med vittnena, stadsförmannen Engellau och kantor Rosenberg, styrka, att nyssnämnde skrifvelse innehöll sanningslösa uppgifter, men derpå har icke blifvit fästad uppmärksamhet. Dr Thomanders bevis, hvaraf afskrift bifogas, vederlägger äfven tillmälet; hvarförutan mitt nit bäst vitsordas af gifna facta, att jag nemligen, under de 43 år jag varit kyrkoherde härstädes, låtit uppbygga en ny kyrka i Houf, ett nytt torn i Karup