TLANDADE . ÄMNEN:
DIN FÖR E IR EVIGT!
Ord till en melodi af Frans Schubert.
På stupans brant, i dalens tysta famn,
På hafvets våg, i vikens lugna hamn,
I blixtens viggar, i orkanens hot,
I allt de orden stråla mig emot.
De glänsa högt på stjernehvalfyet klara:
Ja! Jag är din, och skall det cvigt vara!
De orden har jag lärt den djupa skog:
Vid källans brädd ju deras echo dog?
Hör! lärkan jublar dem i blånad rymd,
Och näktergaln af täta myrtnar skymd,
I ljufva tonslag höres skönt förklara:
Ja! Jag är din, och skall det evigt vara!
För vestan är det mer ej hemlighet.
För häckens rosor har jag yppat det,
På daggbestänkta blommans purpurbräm,
Jag skrifva vill mitt sälla lifs poem,
Att det i-rosdoft må till henne fara:
Ja! Jag är din, och skall det evigt vara!
Säg, röjs det ej uti mitt ögas tår?
I rodnan på min kind ju klart det står!
På mina läppar ständigt sväfvar det;
Mitt hela väsen genombäfvar det;
Om hon blott lika varmt mig ville svara:
Ja! Jag är din, och skall det evigt vara!
J. LE. H—T.