drägeri — inbillat Idelette att den man, med hvilken hon antages hafva haft sin första förbindelse, kommit om lif och lefverne på bålet; och då Idelette, fast hon gifte om sig med Calvin, icke glömt sin första kärlek, utan beständigt går sorgklädd, liksom för att med saknad påminna sig den, väcker hon dermed missnöje hos sin häftige man, som pockar på ömhet, men mötes af köld och trots. Det spända förhållandet mellan makarne öfvergår till ett fiendtligt, när Idelette i Michael Servet igenkänner den make, hvars död hon så länge beg-åtit och som hon finner sig genom Calvins tillställningar hafva för evigt förlorat. Calvin, af en liten pratsam gudotter (Agnelle) underrättad om det besök Servet ämnade göra hos hans hustru och hvarvid igenkänningsscenen föreföll, hade emedlertid ställt vakt vid dörrarne; Servet blef, efter ett häftigt uppträde med sin trosfiende och rival, gripen och kastad i fängelse; Calvin hade i sitt våld några plån af Servets hand, på hvilka denne antecknat sina religiösa åsigter; Servet hade dermed sjelf skrifvit sin dom, han var förlorad. Emellertid arbetade libertinerna oförskräckt på att störta Calvins välde; han : visste att en sammansvärjning var å bane, men han visste icke att hans fiender lyckats midt under hans ögon sätta sig i besittning af en laddning gevär och ammunition, som han låtit i hemlighet införa till staden, till de upproriskas betvingande. För att ega fria händer emot dem öfverlemnar han åt sin unge lärjunge Donatius att utföra processen mot Servet — en process, som borde vara mycket enkel då man hade de dyrbara plånen i handom. Donatius var en yngling af obekant härkomst; han hade blifvit upptagen i Calvins hus på för.anledande af fru Idelette, som älskade Fonom med en mors ömhet. Hon visste icke att det var han, som skulle uppträda som Micbael Servets anklagare och med sitt eget lif svara för sina ord; derföre tänkte hon blott på Servets räddning, när hon under sin mans sömn smög sig till hans skrifbord, bemöktigade sig de dyrbara plånen och lät återställa dem åt den anklagade. Hvilket trots sedan, när Calvin förehöll henne hvad Hon gjort, och hvilken förtviflan, när den arma modren fick höra att Donatius som en anklagare utan bevis vore hemfallen åt döden! ... Ty Donatius var hennes son med Michael Servet; far och son skulle uppträda emot hvarandra och strida om lif och död! De begge troskämparne träffas i en af fängelsets försalar. De känna ej hvarandra. Donatius ser i Servet blott en oförsonlig fiende till den religiösa öfvertygelse, ynglingen antagit för den enda sanna och saliggörande; Servet känner medlidande för detta barn, som på god tro går att strida för satser, hvilkas grund ettså ungt sinne mindre kunnat pröfva, än han, den gamle erfarne teologiske kämpen, som dock ej står på säker botten i detta hänseende, ty hvem vet sig hafva rätten på sin sida i dessa strider? Denna sönderslitande strid emellan förståndet som tviflar och känslan som tror blir oafgjord, nu som alltid. Samtalet afbrytes i detsamma ynglingen yppar sin fars namn — Michael Villanova, det namn Servet tillförene burit. Det kommer ej till någon vidare förklaring, ty fängelsedörren slutesisamma ögonblick emellan fadrens och sonens hjerta... Men Donatius vann processen; ty den anklagade ville ej försvara sig, och de fatala plåmen, som kunde fälla Servet, hade han sjelf änkastat i Donatii fängelserum. Donatius blygdes sedan öfver sin seger, och ban förskräcktes då han erfor hvem den besegrade var. Nu störtade han ut för att göra gemensam sak med Calvins ovänner och arbeta på Servets befrielse. — Libertinernas uppror är färdigt att utbryta. men Calvin hejdar dem med hotet, att han vid första skott, som smäller i staden, skall låta afrätta Servet, som annars snart blir fri, ty han har lofvat att offentligen återtaga sina villomeningar. Seivets vänner, förbittrade öfver hans svaghet, afstå från sina planer och skinas. Servet utföres och faller på knä, han börjar framstamma sin afsvärjelse . .. det är af kärlek till lifvet, för sin sons skull. Men Donalius, hellre än att fadren för honom skulle uppoffra sin öfvertygelse, gifver sitt unga lif till ett offer; han stöter dolken i sitt hjerta. Och nu förklarar Servet att han står till allt hvad: han sagt och icke återtar ett ord deraf. Han är beredd att låta bränna sig derpå; dermed! äro hans satser ändå ej vederlagda. Han har rätt, anmärker den segrande Calvin med nedsänkt hufvud; i dessa tvister är bålet icke något argument. : Servet går till döden. ; Michael Servet är en historisk person; äfvenså är det historiskt att han efter sin flykt. från Vienne kom till Geneve, och att Calvin der lät anklaga och afrätta honom för hans kätterska meningar. Servet hade angripit treenigheten och ansågs af alla religionspartier för en farlig karl; sjelfva den milde Melanchton gillade Calvins förfarande mot den olycklige. Hr Torsslow såsom Calvin framställe:, om icke den märkvärdige mannens skröpliga kropp; dock hans envisa, häftiga och våldsamma sinhe så, söm man tänker sig det hos detta väldiga snille, som kände sin öfverlägsenhet och icke tålte något motstånd. Hr Stjernström ger ett godt begrepp om Michael Servet; sådan kan han hafva varit, detta oroliga hufvud. Men fru Torsslow — Idelette — har sjelf skapat den karakter hon framställer: rörånde i sin tysta sorg, imponerande i sin kalla värdighet, sublim i sin vrede och förtviflan. Manisell Torsslow är i den naiva pladdrerskan Agnelles parti fullkomligt på sin plats. Olfversättningen är fri; skulle då icke m:r Cicogne kunna taga sig den friheten att kallaj. sin lilla brorsdotter för du? Det der pni faller sig der vid lag alltför fremmande och hög