drägeri — inbillat Idelette att den man, med
hvilken hon antages hafva haft sin första för-
bindelse, kommit om lif och lefverne på bålet;
och då Idelette, fast hon gifte om sig med
Calvin, icke glömt sin första kärlek, utan be-
ständigt går sorgklädd, liksom för att med
saknad påminna sig den, väcker hon dermed
missnöje hos sin häftige man, som pockar på
ömhet, men mötes af köld och trots. Det
spända förhållandet mellan makarne öfvergår
till ett fiendtligt, när Idelette i Michael Ser-
vet igenkänner den make, hvars död hon så
länge beg-åtit och som hon finner sig genom
Calvins tillställningar hafva för evigt förlorat.
Calvin, af en liten pratsam gudotter (Agnelle)
underrättad om det besök Servet ämnade göra
hos hans hustru och hvarvid igenkänningssce-
nen föreföll, hade emedlertid ställt vakt vid
dörrarne; Servet blef, efter ett häftigt upp-
träde med sin trosfiende och rival, gripen
och kastad i fängelse; Calvin hade i sitt våld
några plån af Servets hand, på hvilka denne
antecknat sina religiösa åsigter; Servet hade
dermed sjelf skrifvit sin dom, han var förlorad.
Emellertid arbetade libertinerna oförskräckt
på att störta Calvins välde; han : visste att en
sammansvärjning var å bane, men han visste
icke att hans fiender lyckats midt under hans
ögon sätta sig i besittning af en laddning gevär
och ammunition, som han låtit i hemlighet in-
föra till staden, till de upproriskas betvingan-
de. För att ega fria händer emot dem öfver-
lemnar han åt sin unge lärjunge Donatius att
utföra processen mot Servet — en process, som
borde vara mycket enkel då man hade de dyr-
bara plånen i handom. -
Donatius var en yngling af obekant härkomst;
han hade blifvit upptagen i Calvins hus på för-
.anledande af fru Idelette, som älskade Fonom
med en mors ömhet. Hon visste icke att det
var han, som skulle uppträda som Micbael Ser-
vets anklagare och med sitt eget lif svara för
sina ord; derföre tänkte hon blott på Servets
räddning, när hon under sin mans sömn smög
sig till hans skrifbord, bemöktigade sig de dyr-
bara plånen och lät återställa dem åt den an-
klagade.
Hvilket trots sedan, när Calvin förehöll henne
hvad Hon gjort, och hvilken förtviflan, när den
arma modren fick höra att Donatius som en
anklagare utan bevis vore hemfallen åt dö-
den! ... Ty Donatius var hennes son med Mi-
chael Servet; far och son skulle uppträda emot
hvarandra och strida om lif och död!
De begge troskämparne träffas i en af fän-
gelsets försalar. De känna ej hvarandra. Do-
natius ser i Servet blott en oförsonlig fiende
till den religiösa öfvertygelse, ynglingen anta-
git för den enda sanna och saliggörande; Ser-
vet känner medlidande för detta barn, som
på god tro går att strida för satser, hvilkas
grund ettså ungt sinne mindre kunnat pröfva,
än han, den gamle erfarne teologiske kämpen,
som dock ej står på säker botten i detta hän-
seende, ty hvem vet sig hafva rätten på sin
sida i dessa strider?
Denna sönderslitande strid emellan förstån-
det som tviflar och känslan som tror blir oaf-
gjord, nu som alltid. Samtalet afbrytes i det-
samma ynglingen yppar sin fars namn — Mi-
chael Villanova, det namn Servet tillförene
burit. Det kommer ej till någon vidare för-
klaring, ty fängelsedörren slutesisamma ögon-
blick emellan fadrens och sonens hjerta...
Men Donatius vann processen; ty den an-
klagade ville ej försvara sig, och de fatala plå-
men, som kunde fälla Servet, hade han sjelf
änkastat i Donatii fängelserum.
Donatius blygdes sedan öfver sin seger, och
ban förskräcktes då han erfor hvem den be-
segrade var. Nu störtade han ut för att göra
gemensam sak med Calvins ovänner och arbeta
på Servets befrielse.
—
Libertinernas uppror är färdigt att utbryta.
men Calvin hejdar dem med hotet, att han vid
första skott, som smäller i staden, skall låta af-
rätta Servet, som annars snart blir fri, ty han
har lofvat att offentligen återtaga sina villo-
meningar. Seivets vänner, förbittrade öfver
hans svaghet, afstå från sina planer och skin-
as.
Servet utföres och faller på knä, han börjar
framstamma sin afsvärjelse . .. det är af kärlek
till lifvet, för sin sons skull. Men Donalius,
hellre än att fadren för honom skulle upp-
offra sin öfvertygelse, gifver sitt unga lif till
ett offer; han stöter dolken i sitt hjerta. Och
nu förklarar Servet att han står till allt hvad:
han sagt och icke återtar ett ord deraf. Han
är beredd att låta bränna sig derpå; dermed!
äro hans satser ändå ej vederlagda.
Han har rätt, anmärker den segrande Calvin
med nedsänkt hufvud; i dessa tvister är bålet
icke något argument. :
Servet går till döden. ;
Michael Servet är en historisk person; äf-
venså är det historiskt att han efter sin flykt.
från Vienne kom till Geneve, och att Calvin
der lät anklaga och afrätta honom för hans
kätterska meningar. Servet hade angripit tre-
enigheten och ansågs af alla religionspartier
för en farlig karl; sjelfva den milde Melanch-
ton gillade Calvins förfarande mot den olycklige.
Hr Torsslow såsom Calvin framställe:, om
icke den märkvärdige mannens skröpliga kropp;
dock hans envisa, häftiga och våldsamma sin-
he så, söm man tänker sig det hos detta väl-
diga snille, som kände sin öfverlägsenhet och
icke tålte något motstånd. Hr Stjernström ger
ett godt begrepp om Michael Servet; sådan
kan han hafva varit, detta oroliga hufvud. Men
fru Torsslow — Idelette — har sjelf skapat
den karakter hon framställer: rörånde i sin
tysta sorg, imponerande i sin kalla värdighet,
sublim i sin vrede och förtviflan. Manisell
Torsslow är i den naiva pladdrerskan Agnelles
parti fullkomligt på sin plats.
Olfversättningen är fri; skulle då icke m:r
Cicogne kunna taga sig den friheten att kallaj.
sin lilla brorsdotter för du? Det der pni fal-
ler sig der vid lag alltför fremmande och hög-