ordning och arbete, så lärer frågan nu endast ! vara att uppgifva lämpligaste sättet för ett så-!? dant tvångs utöfvande. Rikets Ständer hafva i olikhet med Kongl. Maj:s yttrade nådiga afsigt hemställt att tvångsmedlet för den, som endast blifvit beträdd med lättja och liderlighet samt underlåtit att af erbjudet arbetstillfälle sig begagna, skulle blifva enahanda med det som användes mot dem, som förut blifvit för brott straffade, endast alt tiden, första gången en sådan till allmänt arbete dömdes, skulle inskränkas till ett år, men om han ånyo till sådant försändes, skulle han eniigt 8 6 mom. I jemförd med 8 8 komma att alldeles lika behandlas med den för stöld eller annat brott straffade, och anser jag, med allt skyldigt afseende för den lagstiftande församling från hvilken förskaget utgått, det likväl vara styrelsens oafvisliga pligt att fästall Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksambet på de betänkliga vådor som dermed synas vara töronade. Utan alt vilja ingå 1 undersökring om, hu-it ruvida detsamma står tillsammans med 16:de!s 3 Regeringsformen, öfvergår jag till dess inver-)4 kan på fångvårdskostmaderna, å det lätt lärerj, inses att dessa blifva ganska betydligt ökade, l. såväl genom amderhållet af ett ökadt antall. hjon, som genom desses :transporterande tilll; allmänna arbetsinrättningar från aflägsna land-, skap. I mången församling finnas ostra6ade personer, från tkvilka den dock gerna skulle l vilja befria sig, af farhåga att de framedelesl, kunna komma tt belasta ifattigvården eler af l; annan orsak, och församlingen torde genom lt förslagets -aritagande komma i svår frestelse att s så begå, att-desse blefve ill statens allmänna l, arbetsinrättnirgar förflyttade, helst orden lättja :4 och liderlighet i sig sjelfva äro så obestämda, H att ett allt för stort spelrum för godtycket, skulle uppkomma, PBen menliga invenkan för-!a slaget skule hafva ,på fångvårdens och följaktligon -på rikets utgifter, anser jag deck vara!) vida underordnad den som det skulle utöfva i: I 4 1 l S AA på sedligheten inom den lägsta samhällsklassen eller-de såkallade Lörsvarslöse. Den :för-) färande tillökning afibrott som inom vårt land; ägt sum, synnerligen under den tid 1833-åre lösdrifveristadga var gällande, må visserligen: likasom de flesta större företeelser shafva haft: flerfaldiga orsaker, . men det vill deck för .mig, symas temlkgen klart.att den af alla .mest :in-l. verkande var just samma stadga, hvarigenom 1 det för-.den försvarslöse blef nära hkgiltigt om han stalceller ej; fånge blef han:.i båda:händelser, och måhända. i den sistnämnde oftarel, för kfstiden. — — -Likaledes förmodar jag. attl, den förminskning i:brott och fångantal inom l ransakningshäktena, det sistnämmde med svid pass -en stredjedel . emot de föregående åren, som .på.den sednaste:tiden förmärkts, har sin förnämsta anledning. .i-den för deniförsvarslöse! genom 1846 års nådiga stadga öpprade .möj lighet att få lefva fri, om han afhåller sig! från brott. Då härjemte ihågkomrmaes den: mo-! raliska smitta, hvars .meddelande från tjufvari. och andra brottslingar till den med missger-t ningar ännu obekante, på fångtransporter och allmänna sarbetsinrättningar väl kan motarbe: tas, men:ej fullt förekemmas, så tvekar jag att! uttala den åsigt, att de med förslaget förenadel skadliga följder vida öfverväga den nytta, som l, möjligen .från detsamma kan härflyta. i Den fördel förslaget .medför torde dlessutoml på annat sätt stå att vinna, med ungvikandel: 4 l KA af de anförde olägenheterna. Rikets :Ständer hafva åsyftat ett tvångsmedel mot den försvarslöse, som oalstadt erbjudet arbetstillfälle lefver sysslolös, hvilket visserligen är ett oskiek, men hvarvid ej läxer böra förkbises frågans serdeleslh grannlaga :beskaffenhet, erär vilkoren för ar-l! betet ej på förhand genom författning kunnajl bestämmas och derföre möjligtvis kunna wara rent af oantaglige, och då scdertill kommer attll förseelsen hvarken i sig. sielf. kan betraktas som egentligt :sbrott, eller hes den förut ostzaf-l1 fade kan anses medföra serdeles våda för eam-a hället, så lärer inses att tvångsmedlet ej :hbo-l1 höfver vara af syrnerligen svår beskaffenhat !f Kongl. Maj:t har -sjelf antydt på arbetsinrättdq ning inom orten. Sådan finnes redan inomj, Stockholm och några flera städer, samt inom! Upsala, Östergöthlands och Gottlands län; inom åtskillige län, såsom Westerbottens m. fl., finnas för sådant ändamål samlade fonder, och ji torde dylika inom alla län behöfkge inrättnin-lc gar atan allt för stor svårighet kunna åstadkommas inom dem, der de äro nädige, helst det län, för hvilket sådant skulle blifva allt för betungande, lärer vara oförhindgradt att derom göra underdånig framställning hos Kongl. Maj:t, som, om skäl dertill förefinnes, torde till Rikets Ständer aflåta nådig proposition om något bidrag af statsmedel för inrättningen. I de län, der de i den underdåniga skrifvelsen förutsedde fall så sällan inträffa, att inrättande af arhetshus ej skulle löna mödan, torde ifrågavarande förseelse af ostraffad försvarslös kunna mnäpsas med arbete inom länsfängelset första gången en månad, och, om han af samji ma anledning återkommer, högst tvenne mi-ln nader. I cellfängelserna skulle detta utan tvif-t vel vara af god verkan. I de gamla länsfän-e gelserna åter vore det visserligen förenadt medb mer än väl insedda svårigheter, som dock in-lic galunda vore att jemföra med skadligheten aflsi den cstraffade försvarslöses transporterande gesl nom riket medelst fångskjuts till aflägsen all-h män arbetsinrältning. h På grund häraf anser jag styrelsen böra is underdånighet tillstyrka det Kongl. Maj:t täck-li tes, Jemte utfärdande af nådig författning tilllo bestämmande, i enlighet med hvad nyss sagdt är, af det i 8 5 mom, 2 af Försvarslöshetsstadgan den 29 Maj 1846 omförmälde tvång.s samtidigt dermed anbefalia samtlige sina befallningshafvande, alt höra länets invånare, m huruvida med anledning af nämnde författning ik: inrättande eller förändring af arbetshus för lä-si net kan vara af nöden, och i sådant fall medlar