ordning och arbete, så lärer frågan nu endast !
vara att uppgifva lämpligaste sättet för ett så-!?
dant tvångs utöfvande.
Rikets Ständer hafva i olikhet med Kongl.
Maj:s yttrade nådiga afsigt hemställt att tvångs-
medlet för den, som endast blifvit beträdd med
lättja och liderlighet samt underlåtit att af er-
bjudet arbetstillfälle sig begagna, skulle blifva
enahanda med det som användes mot dem,
som förut blifvit för brott straffade, endast
alt tiden, första gången en sådan till allmänt
arbete dömdes, skulle inskränkas till ett år,
men om han ånyo till sådant försändes, skulle
han eniigt 8 6 mom. I jemförd med 8 8 komma
att alldeles lika behandlas med den för stöld
eller annat brott straffade, och anser jag, med
allt skyldigt afseende för den lagstiftande för-
samling från hvilken förskaget utgått, det lik-
väl vara styrelsens oafvisliga pligt att fästall
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksambet på de
betänkliga vådor som dermed synas vara tör-
onade.
Utan alt vilja ingå 1 undersökring om, hu-it
ruvida detsamma står tillsammans med 16:de!s
3 Regeringsformen, öfvergår jag till dess inver-)4
kan på fångvårdskostmaderna, å det lätt lärerj,
inses att dessa blifva ganska betydligt ökade, l.
såväl genom amderhållet af ett ökadt antall.
hjon, som genom desses :transporterande tilll;
allmänna arbetsinrättningar från aflägsna land-,
skap. I mången församling finnas ostra6ade
personer, från tkvilka den dock gerna skulle l
vilja befria sig, af farhåga att de framedelesl,
kunna komma tt belasta ifattigvården eler af l;
annan orsak, och församlingen torde genom lt
förslagets -aritagande komma i svår frestelse att s
så begå, att-desse blefve ill statens allmänna l,
arbetsinrättnirgar förflyttade, helst orden lättja :4
och liderlighet i sig sjelfva äro så obestämda, H
att ett allt för stort spelrum för godtycket,
skulle uppkomma, PBen menliga invenkan för-!a
slaget skule hafva ,på fångvårdens och följ-
aktligon -på rikets utgifter, anser jag deck vara!)
vida underordnad den som det skulle utöfva i:
I
4
1
l
S
- - - AA
på sedligheten inom den lägsta samhällsklas-
sen eller-de såkallade Lörsvarslöse. Den :för-)
färande tillökning afibrott som inom vårt land;
ägt sum, synnerligen under den tid 1833-åre
lösdrifveristadga var gällande, må visserligen:
likasom de flesta större företeelser shafva haft:
flerfaldiga orsaker, . men det vill deck för .mig,
symas temlkgen klart.att den af alla .mest :in-l.
verkande var just samma stadga, hvarigenom
1
det för-.den försvarslöse blef nära hkgiltigt om
han stalceller ej; fånge blef han:.i båda:hän-
delser, och måhända. i den sistnämnde oftarel,
för kfstiden. — — -Likaledes förmodar jag. attl,
den förminskning i:brott och fångantal inom l
ransakningshäktena, det sistnämmde med svid
pass -en stredjedel . emot de föregående åren,
som .på.den sednaste:tiden förmärkts, har sin
förnämsta anledning. .i-den för deniförsvarslöse!
genom 1846 års nådiga stadga öpprade .möj
lighet att få lefva fri, om han afhåller sig!
från brott. Då härjemte ihågkomrmaes den: mo-!
raliska smitta, hvars .meddelande från tjufvari.
och andra brottslingar till den med missger-t
ningar ännu obekante, på fångtransporter och
allmänna sarbetsinrättningar väl kan motarbe:
tas, men:ej fullt förekemmas, så tvekar jag att!
uttala den åsigt, att de med förslaget förenadel
skadliga följder vida öfverväga den nytta, som l,
möjligen .från detsamma kan härflyta. i
Den fördel förslaget .medför torde dlessutoml
på annat sätt stå att vinna, med ungvikandel:
4
l
KA
af de anförde olägenheterna. Rikets :Ständer
hafva åsyftat ett tvångsmedel mot den försvars-
löse, som oalstadt erbjudet arbetstillfälle lefver
sysslolös, hvilket visserligen är ett oskiek, men
hvarvid ej läxer böra förkbises frågans serdeleslh
grannlaga :beskaffenhet, erär vilkoren för ar-l!
betet ej på förhand genom författning kunnajl
bestämmas och derföre möjligtvis kunna wara
rent af oantaglige, och då scdertill kommer attll
förseelsen hvarken i sig. sielf. kan betraktas
som egentligt :sbrott, eller hes den förut ostzaf-l1
fade kan anses medföra serdeles våda för eam-a
hället, så lärer inses att tvångsmedlet ej :hbo-l1
höfver vara af syrnerligen svår beskaffenhat !f
Kongl. Maj:t har -sjelf antydt på arbetsinrättdq
ning inom orten. Sådan finnes redan inomj,
Stockholm och några flera städer, samt inom!
Upsala, Östergöthlands och Gottlands län; inom
åtskillige län, såsom Westerbottens m. fl., fin-
nas för sådant ändamål samlade fonder, och ji
torde dylika inom alla län behöfkge inrättnin-lc
gar atan allt för stor svårighet kunna åstad-
kommas inom dem, der de äro nädige, helst
det län, för hvilket sådant skulle blifva allt
för betungande, lärer vara oförhindgradt att
derom göra underdånig framställning hos Kongl.
Maj:t, som, om skäl dertill förefinnes, torde
till Rikets Ständer aflåta nådig proposition om
något bidrag af statsmedel för inrättningen.
I de län, der de i den underdåniga skrifvelsen
förutsedde fall så sällan inträffa, att inrättande
af arhetshus ej skulle löna mödan, torde ifrå-
gavarande förseelse af ostraffad försvarslös
kunna mnäpsas med arbete inom länsfängelset
första gången en månad, och, om han af sam- ji
ma anledning återkommer, högst tvenne mi-ln
nader. I cellfängelserna skulle detta utan tvif-t
vel vara af god verkan. I de gamla länsfän-e
gelserna åter vore det visserligen förenadt medb
mer än väl insedda svårigheter, som dock in-lic
galunda vore att jemföra med skadligheten aflsi
den cstraffade försvarslöses transporterande ge- sl
nom riket medelst fångskjuts till aflägsen all-h
män arbetsinrältning. h
På grund häraf anser jag styrelsen böra is
underdånighet tillstyrka det Kongl. Maj:t täck-li
tes, Jemte utfärdande af nådig författning tilllo
bestämmande, i enlighet med hvad nyss sagdt
är, af det i 8 5 mom, 2 af Försvarslöshets-
stadgan den 29 Maj 1846 omförmälde tvång.s
samtidigt dermed anbefalia samtlige sina be-
fallningshafvande, alt höra länets invånare, m
huruvida med anledning af nämnde författning ik:
inrättande eller förändring af arbetshus för lä-si
net kan vara af nöden, och i sådant fall medlar