men 0ss tr det, att taga vara på lörgangna tiders varnin2ar för den mordengel, som en gång for fram öfver i: och att icke stå med korslagda händer och förbi ossade af rådlöshet, ifall han än en gång skulle draz: sitt svärd. Här fromställer sig nu helt naturligt den frågan: Var de verkligen den för 80 år sedan härjande boskapssjukan likartad och densamma med den na gängse? mina forskningar icke så fullkomligt, som reda den frågan, tvekar jag likväl icke den med ja. Hvarföre skulle vi också it bedraga oss sjelfve, med att på förantaga det denna kall blifva af mildare artän den forna? Prognosen anser jag nemligen här af yttersta vigt. i det den bör hafva ett så utomordentde på de åtgärder ej mindre regeringen ch en enskild bör vara angelägen att vidn kanske icke så litet utsträckt framtid.) melertid låta läsaren sjelf anställa jemförelser och uppgöra en diagnos af de begge Epizootierne, manställer jag här några af de gamlas beskrif: till jemförelse med den uppställning af sjukdomvns symptomer som är sammanfattad uti kongl. Surdhets Collegii circulär af d. 8 Jan. 1849. Aldre Beskrifningar J.G fluditseh: Hos er del af boskapen var det en hufvidiesel och rascric: hos andre ett styng i sidan; : s andre en halsvärk med inflammation. Obduktion: Fettet var till hälften uppsväldt, den 3:je magen nmerad och fylld med torrt foder ; derjemte syntes i mation i tarmarne; gallen öfverflödande och för ad: stundom voro munnen och tungan infann r Slemmen i munnen så skarp att den uppdro; r på händerne hos dem som ville ränsa munscu Sjukan slöt sig gemenligen med ett dödligt turehlopp. J. Hosrtman: — — Sjukdomen märkes ibland utan sv It, och kan det då vara gjordt på ett) enda dycn. ja ock inom 10 timmar, i hvilken händelse kreatur2is idislande afstannar, ögonen stå stinna och förvända. en hetta och sloka, kroppen skälfver,) blodfly::: märkes genom näsborrarna, och blodig. eller stincande fradge står utur munnen, samt vid öppnan efter störtningen finnas de invärtes någonstädes svartnade eller gulbruna gangrenerade ställen ..h: fläckar. Men hos andra och der sjukdomen ej :; så häftig, der går det ut på flera dagar till 3 å och då märker man endast förvända, rinnande övov, med afstannadt idislande, hos somliga hängandhufvud, slokande, heta öron, något pu stande ch tungt andande, matthet och liggande samt u::cicr tiden slemmiga, flytande näsborrar. Isr. iföolstius: På somliga har genom hegge näsborrarp: flutit ett mychet fult, gulaktigt slem; på andra I: van sett, att blod utbrutit genom begge ändar; ); andra åter har en gulblodblandad vätska eller svot utbrustit öfver hela kroppen sedan de blifvit ica, Deras inelfvor äro icke öfverallt förskämda. allenast något visst ställe, som träffat för sko. så att hos somliga funnits en förderfvad lefver, hos några har den angripit bjertat, hos andra åter 7 jen, gållan, blisan eller nägot annat ställe, sn alltid, af sammanlupen och dervid stelnad blod. ser mörkt ut, stötande något på gult. Kreaiuren stå med nedslagna hufvuden och slokande öron; de se ock ganska bedröfvade ut; somliga försaka all mat och dryck; de andas och flåsa ganska tbäftigt; hornkreatur vända igen att idisla; korna nicka blod i början, men snart derpå förgår dem all mjö:k. såväl hästar som hornboskap darra starkt öfver he:a kroppen. Dureklopp infinner sig ock hos dem som kunna uthärda sjukdomen någon tid. När smittan hunnit vidare utbreda sig i kroppen, så ansätter ock sjukdomen starkare och förorsakar en öfver måtian häftig och olidlig pina; då begynna del häfligt ai; ängslas och äro ganska oroliga; kreaturen gå eller löpa af och an jemväl in uti vatten, om sådant tillfälle att deruti söka lindring för den plågal och smäria de hos sig känna ). Ibland lägga de sig ned af orkeslöshet och matthet, ibland resa de sig åter upp igen, sucka och pusta, och somliga hafval äfven haft ett ynkligt läte, likasom att dermed vilja tillkinnagifva sitt elände. Pag. 6 anmärker han: I början säges denna sjukan intet hafva angripit histar, utan förnämligast hornboskap, men tvärtom nw etc., och efter alt hafva talat om smitt-. samheten, säger han pag. 43: Större delen har dock Uppskurit dem utan skada. De som tagit deras kött, rökt, inssitat och förtärt det, hafva icke heller haft någon märklig känning. Erlavd Tursen ): Änskönt sjukdomen hos hästar och f.kreatur syntes olika till utvärtes anseende, i det en del hade svulnad vid skapet eller ljumsken, andra under buken, halsen, bringan m. m., så har den enahanda orsak. Kreaturen synas väl under tiden vara något dufva, ögonen dåna (sic) och öronen något slokande, men det är gemensamma tecken uti flera sjukdomar. Hufyudsakligast är, att det bullrar i buken på både hästar och fäkreatur: ett tecken att många kreatur äro härmed behäftade, fast icke uti så hög grad, att vidare åkomma märkes, mer än det, att kreaturen icke taga synnerligt hull! på sig, änskönt de hafva godt bete). Vid — i — ty Om boskapssjukan, som i Finland några är varit gångbar m. m. af Joh. ITaartman med. dokt. införd . I kongl. vetenskaps-akademiens handlingar 4758. ) Hrån år 4734 till och med 4745 har endast i Storkyrko socken dödt af häst 4644, kor 1293, OXar 689, utom et stort antal unga nöt. ÅAhren 1742 och 43 äro intet här inberäknade emedan man ej-kunnat få förteckning deröfver. Holstins I c. p. 4. fTrirvaf synes att sjukdomen äfven angripit hästar, byilket icke förspörjes af underrättelserne. från alla orter. Jemför för öfrigt slutet af Holstii sjukdomsbeskrifning här nedan. Förf. t) Ffier uppläsandet af denna afhandling fick veterinär läkaren vid Ulltuna institut hr Dannström) ordet. Han redogjorde i ett, öfver förväntan redigt, sakrikt och synbarligen. på erfarenhet grundadt muntligt föredrag öfver sin åsigt m2d afseende på den af mig förmenta identiteten af den nu varande och den fordna Epizootien och kom till det resultat, att den nu härjande sjukdomen är en helt annan och ny; att den nya icke har ett så hastigt förlopp; att den. fordna möjligen varit mjeltbrand. m. m. Jag bör här nämna, att som mina här citerade sjukdomsbeskrifningar icke vid tillfältet upplästes, dels för tidens vinnande, dels emedan jag ansåg dem heldre böra jemförande läsas än flyktigt höras, kunde hr Dannström icke anställa någon jemförelse. Detta var ett felaf mig. Men som hr Dannströms föredrag syntes göra ett stort intryck på åhörarne och Jag fruktar, att hans lugnande tal kunde insöfva ganska många i den tro, att sjukdomen, för aflägsenhetens skull, icke för oss är så farlig, så finner jag mig föranlåten uppmana hr Dannström, likasom herrar veterinär läkare i allmänhet, att anställa de forskDingar i ämnet hvartill hans ställning bör gifva honom lättad tillgång på materialier, och offentligen gifva allmänheten delaf dem, på det, såsom jag innerligen önskar, min framkastad förmodane må på ett tillfredsställande sätt vederläggas. 1) Jemför Aftonbladet JM ö den 8 Januari, eller Tidskrift för Landtmannaoch Kommunalekonomien, Mb 1848, pad. 262, r. 16. 3) Beskrifning om Hästoch Fä-sjukan i Upland. Enförd Stockholms Inrikes Tidningar den 47