men 0ss tr det, att taga vara på lörgangna tiders
varnin2ar för den mordengel, som en gång for fram
öfver i: och att icke stå med korslagda händer
och förbi ossade af rådlöshet, ifall han än en gång
skulle draz: sitt svärd.
Här fromställer sig nu helt naturligt den frågan:
Var de verkligen den för 80 år sedan härjan-
de boskapssjukan likartad och densamma med
den na gängse?
mina forskningar icke så fullkomligt, som
reda den frågan, tvekar jag likväl icke
den med ja. Hvarföre skulle vi också
it bedraga oss sjelfve, med att på för-
antaga det denna kall blifva af mildare artän
den forna? Prognosen anser jag nemligen här af
yttersta vigt. i det den bör hafva ett så utomordent-
de på de åtgärder ej mindre regeringen
ch en enskild bör vara angelägen att vid-
n kanske icke så litet utsträckt framtid.)
melertid låta läsaren sjelf anställa jemfö-
relser och uppgöra en diagnos af de begge Epizoo-
tierne, manställer jag här några af de gamlas
beskrif: till jemförelse med den uppställning af
sjukdomvns symptomer som är sammanfattad uti
kongl. Surdhets Collegii circulär af d. 8 Jan. 1849.
Aldre Beskrifningar
J.G fluditseh: Hos er del af boskapen var det
en hufvidiesel och rascric: hos andre ett styng i
sidan; : s andre en halsvärk med inflammation.
Obduktion: Fettet var till hälften uppsväldt, den 3:je
magen nmerad och fylld med torrt foder ; derjemte
syntes i mation i tarmarne; gallen öfverflödande
och för ad: stundom voro munnen och tungan
infann r Slemmen i munnen så skarp att den
uppdro; r på händerne hos dem som ville rän-
sa munscu Sjukan slöt sig gemenligen med ett
dödligt turehlopp.
J. Hosrtman: — — Sjukdomen märkes ibland
utan sv It, och kan det då vara gjordt på ett)
enda dycn. ja ock inom 10 timmar, i hvilken händelse
kreatur2is idislande afstannar, ögonen stå stinna och
förvända. en hetta och sloka, kroppen skälfver,)
blodfly::: märkes genom näsborrarna, och blodig.
eller stincande fradge står utur munnen, samt vid
öppnan efter störtningen finnas de invärtes någon-
städes svartnade eller gulbruna gangrenerade
ställen ..h: fläckar. Men hos andra och der sjukdo-
men ej :; så häftig, der går det ut på flera dagar
till 3 å och då märker man endast förvända, rin-
nande övov, med afstannadt idislande, hos somliga
hängand- hufvud, slokande, heta öron, något pu
stande ch tungt andande, matthet och liggande
samt u::cicr tiden slemmiga, flytande näsborrar.
Isr. iföolstius: På somliga har genom hegge näs-
borrarp: flutit ett mychet fult, gulaktigt slem; på
andra I: van sett, att blod utbrutit genom begge
ändar; ); andra åter har en gulblodblandad vätska
eller svot utbrustit öfver hela kroppen sedan de
blifvit ica, Deras inelfvor äro icke öfverallt för-
skämda. allenast något visst ställe, som träffat
för sko. så att hos somliga funnits en förderfvad
lefver, hos några har den angripit bjertat, hos an-
dra åter 7 jen, gållan, blisan eller nägot annat
ställe, sn alltid, af sammanlupen och dervid stel-
nad blod. ser mörkt ut, stötande något på gult.
Kreaiuren stå med nedslagna hufvuden och slo-
kande öron; de se ock ganska bedröfvade ut; som-
liga försaka all mat och dryck; de andas och flåsa
ganska tbäftigt; hornkreatur vända igen att idisla;
korna nicka blod i början, men snart derpå förgår dem
all mjö:k. såväl hästar som hornboskap darra starkt
öfver he:a kroppen. Dureklopp infinner sig ock hos
dem som kunna uthärda sjukdomen någon tid. När
smittan hunnit vidare utbreda sig i kroppen, så an-
sätter ock sjukdomen starkare och förorsakar en öf-
ver måtian häftig och olidlig pina; då begynna del
häfligt ai; ängslas och äro ganska oroliga; kreaturen
gå eller löpa af och an jemväl in uti vatten, om sådant
tillfälle att deruti söka lindring för den plågal
och smäria de hos sig känna ). Ibland lägga de sig
ned af orkeslöshet och matthet, ibland resa de sig
åter upp igen, sucka och pusta, och somliga hafval
äfven haft ett ynkligt läte, likasom att dermed vil-
ja tillkinnagifva sitt elände. Pag. 6 anmärker
han: I början säges denna sjukan intet hafva an-
gripit histar, utan förnämligast hornboskap, men
tvärtom nw etc., och efter alt hafva talat om smitt-.
samheten, säger han pag. 43: Större delen har dock
Uppskurit dem utan skada. De som tagit deras kött,
rökt, inssitat och förtärt det, hafva icke heller haft
någon märklig känning. -
Erlavd Tursen ): Änskönt sjukdomen hos hä-
star och f.kreatur syntes olika till utvärtes anseen-
de, i det en del hade svulnad vid skapet eller ljum-
sken, andra under buken, halsen, bringan m. m., så
har den enahanda orsak. Kreaturen synas väl un-
der tiden vara något dufva, ögonen dåna (sic) och
öronen något slokande, men det är gemensamma
tecken uti flera sjukdomar. Hufyudsakligast är, att
det bullrar i buken på både hästar och fäkreatur:
ett tecken att många kreatur äro härmed behäftade,
fast icke uti så hög grad, att vidare åkomma mär-
kes, mer än det, att kreaturen icke taga synnerligt
hull! på sig, änskönt de hafva godt bete). Vid
— i —
ty Om boskapssjukan, som i Finland några är varit
gångbar m. m. af Joh. ITaartman med. dokt. införd
. I kongl. vetenskaps-akademiens handlingar 4758.
) Hrån år 4734 till och med 4745 har endast i
Storkyrko socken dödt af häst 4644, kor 1293,
OXar 689, utom et stort antal unga nöt. ÅAhren
1742 och 43 äro intet här inberäknade emedan
man ej-kunnat få förteckning deröfver. Hol-
stins I c. p. 4. fTrirvaf synes att sjukdomen äfven
angripit hästar, byilket icke förspörjes af under-
rättelserne. från alla orter. Jemför för öfrigt slu-
tet af Holstii sjukdomsbeskrifning här nedan. Förf.
t) Ffier uppläsandet af denna afhandling fick vete-
rinär läkaren vid Ulltuna institut hr Dannström)
ordet. Han redogjorde i ett, öfver förväntan redigt,
sakrikt och synbarligen. på erfarenhet grundadt munt-
ligt föredrag öfver sin åsigt m2d afseende på den af
mig förmenta identiteten af den nu varande och den
fordna Epizootien och kom till det resultat, att den
nu härjande sjukdomen är en helt annan och ny; att
den nya icke har ett så hastigt förlopp; att den.
fordna möjligen varit mjeltbrand. m. m. Jag bör
här nämna, att som mina här citerade sjukdomsbe-
skrifningar icke vid tillfältet upplästes, dels för ti-
dens vinnande, dels emedan jag ansåg dem heldre
böra jemförande läsas än flyktigt höras, kunde hr
Dannström icke anställa någon jemförelse. Detta
var ett felaf mig. Men som hr Dannströms före-
drag syntes göra ett stort intryck på åhörarne och
Jag fruktar, att hans lugnande tal kunde insöfva
ganska många i den tro, att sjukdomen, för afläg-
senhetens skull, icke för oss är så farlig, så finner jag
mig föranlåten uppmana hr Dannström, likasom her-
rar veterinär läkare i allmänhet, att anställa de forsk-
Dingar i ämnet hvartill hans ställning bör gifva ho-
nom lättad tillgång på materialier, och offentligen
gifva allmänheten delaf dem, på det, såsom jag in-
nerligen önskar, min framkastad förmodane må på
ett tillfredsställande sätt vederläggas.
1) Jemför Aftonbladet JM ö den 8 Januari, eller Tid-
skrift för Landtmanna- och Kommunalekonomien,
Mb 1848, pad. 262, r. 16.
3) Beskrifning om Häst- och Fä-sjukan i Upland.
Enförd Stockholms Inrikes Tidningar den 47