Nåväl ingen hade justitieministerns ord blifvit
mycket missförstådda, eller måste meningen af dessa
ord vara, att han förenade sig med de petitionärer,
som uppfordrade församlingen att åtskiljas; ty mini-:
stern hade sagt till församlingen: J kunnen ickel:
vara vårs medarbetare; icke ens våra förtrogne; lan-
det väntar allt af oss, men det kan icke hlifva nå-
got af, så länge j sitten på edra bänkar. (Skratt och
rörelse.)
Hvad vore den egentliga tvistefrågan? De, som
yrkade åtskiljandet, säga: Landet har genom presi-
dentvalet utdömt församlingen. Men denna tolkning
stod icke tillsammans med presidentens ord, som
den 20 December hade sagt: Jag har förtroende till;
eder,.
DBeremot har ministeren sagt: Jag har icke för-
troende till eder,. — På hvilken har ministeren då
här anspråk att stödja sig? Är man då redan så
långt kommen, att församlingen bör åtskiljas, så
snart en ministår förklarar sig i opposition med den-
samma? Är icke detta snarare ett språk från mini-
stårens sida, som skall uppmuntra alla intriger af
partierna?
Ministeren, sade han, är således icke med presi-
denten, icke heller med församlingen, icke heller
med allmänna opinionen, ty denna vill hafva ett sy-
stem, och ministeren omtalar icke sitt system. Hvem
skall då här döma, om icke församlingen? (Afbrott
till höger.)
Ministeren har haft ett tillfälle att låta landet be-
döma sin politik: det vore uti förvaltningens orga-
nisation. Men hurudana äro de utnämningar mini-
steren gjort? Man upprepar öfverallt, att de hafva
en tendens till monarkien; att ministeren består af
män, bundne af sina monarkiska antecedentia ; att
den vill monarkiens återställande. Jag vill tro att
detta är förtal, men så säger man. Och hvad gör
ministeren för att skingra detta förtal? Den har ut-
nämnt prefekter, valda bland den gamla förvaltning,
som dukat under för tyngden af sin egen korrup-l!
tion. Och slutligen har ministeren framlagt för för-
samlingen ett lagförslag (emot klubbarne) som väckt :
en djup förvåning hos alla uppriktiga och moderata
sinnen.
Hvad har följden varit af detta otidiga förslag?
Jo, det har i den stora hufvudstaden uppväckt pas-
sioner, som slumrade (Till venster: det är sannt!
mycket bra!) och ändå är församlingen färdig att
understödja ministrarne, om de vilja hålla sig inom
banan af den konstitution, som de indirekt våldfört:
(Buller till höger; till venster: Ja! ja!)
Då kabinettet sålunda förnekat sina föregående
tänkesätt, uppkallar nya stormar, och hopar militär
kring församlingens portar, må man då icke i tri-
bunen omtala, hvad man öfverallt utom detta hus
hör vissa personer föra i munnen, att de vilja sluta
med republiken. Om dessa personer komme till
denna tribun, hvad voren j, dynastiens riddare, och
den konstitutionella monarkiens försvarare, då den
i Februari nedsjönk vid de ruiner, som j hafven
tillskapat, och bland hvilka j sielfve hafven försvun-
nit? (Bifall till venster.) Hvad skullen j då i dag
göra med monarkien, som j sjelfva så många gån-
ger bidragit att störta? Den skulle endast blifva ett
tvedrägtsäpple mellan partierna, midt ibland landets
tårar och blod. (Allmänna och långvariga bravorop.)
Se här hvad landet måste veta, nemligen att re-
publiken är dess räddning; efter Februarirevolutio-
nen, som förorsakats just af dem, som nu förneka
den, måste landet veta, att man för alltid slutat
med monarkien. (Rop af: Ja! ja! Mycket bra! från
många håll.) Landet måste veta, att det är i den
klokt organiserade republiken, som dess välstånd för
framtiden ligger.
Jag är derföre öfvertygad, sade han, att det när-
varande förslaget blott är ett vapen åt de partier,
som vilja återställa monarkien, hvilken endast skulle
blifva ett verktyg till landets ruin. (Långvarigt bi-
fall.) Då jag vYoterar mot förslaget, tror jag mig
derföre votera för republiken, för landets välfärd.
Härefter talade Victor Hugo för förslaget, hufvud-
sakligen på den grund, att församlingen borde göra
så få organiska lagar som möjligt; och menade att
samma argumenter, som den föregående tal. anfört,
äfven hade blifvit åberopade till stöd för provisori-
ska regeringens fortfarande. Att hindra upplösnin-
gen och ett nytt val, vore att misstro landet, och
på botten af detta misstroende låg en farhåga för
sjelfva grundprincipens bestånd.
Sedan många talare, som anmält sig, derefter af-
stått, och hr Combarel talat om att församlingens
presidentkandidat blifvit besegrad vid valet, uppsteg
general Cavaignac i tribunen, hvilket väckte myc-
ket sensation, emedan han icke på länge yttrat sig.
Han sade, att det vore med djup rörelse, som han
uppträdde; men han kände ett behof af att söka
göra slut på den dåliga vana, som började blifva
gängse, att använda orden: segrare och besegrade,
om de män, som varit folkets kandidater vid de val
det haft att göra. Dessa ord kunde vara passande
i deras mun, som uti sådana valstrider icke sågo
annat än individuella ärelystnader; men hvad oss
beträffar, sade han, som äro lifvade af en verklig
republikansk känsla, som med vördnad och kärlek
följt detta stora prof af republikens utöfning, på
hvars möjlighet många icke kunde tro på förhand,
så hafva vi icke frågat hyem den utvalde var. (Myc-
ket bra!) Mcn vi hafva uli valaktens resultat sett
en stor seger, vunnen af nationen. Jag upprepar
det ännu en gång, iag har icke sett någon segrare
eller besegrad den 40 December, utan endast en stor
seger åt nationen; och det är till försvaret af denna
seger jag skall helga hela min lefnad. — Tal. ned-
steg ur tribu-en under en tredubbel salfva af hand-
klappningar och bravorop.
Nägra talare yttrade sig ännu, men kort; bland
hvilka Lamartine.
I
4
I
j
4
1
(
j
1
L
j
Å
1
j
j
j
:
L
;
j
J
f
S
——— X-————
- - m JI—
PR
(—G5t65ÅN5SNS5S
Votering företogs slutligen, huruvida förslaget oml.
församlingens åtskiljande skulle förkastas, eller öf-
vergå till den andra läsningen, hvilket sednare vann
pluralitet med 416 röster mot 405.
— Följande dags session, den 30, börjades genast
med en interpellation i afseende på föregående da-
gens militärdemonstration. Hr Sarrans erinrade om
den oro, hvaraf stadens befolkning vore intagen, och
frågade konseljpresidenten hyad som kunnat vara or-
saken, att öfversten vid nationalgardets G6:te legion,
Forestier, som under de förfärliga junidagarna gifvit
beundransvärda bevis på sin tillgifvenhet för ordnin-
gens sak, hade, under det han befann sig i spetsen
för sin legion, kl. 4 föregående eftermiddag blifvit
uppfordrad att begifva sig till polisprefekturen, der
han ännu qvarhölls. Denne öfverste, bekymrad för
de vådor, som möjligen kunde träffa nationalförsam-
lingen under en orolig rörelse, hyars rätta anledning
ännu var obekant, hade skrifvit en biljett till för-
samlingens president, innehållande, att om försam-
lingen vore hotad, kunde den räkna på hans legions
biträde och finna en fristad i slöjdernas konservato-
rium, i fall den på något sätt blefye tvungen att
öfvergifva sitt sessionsrum. Han hade äfven yttrat
till en förening af sina officerare, att om församlin-
gen i dag hotades, borde de komma densamma till
hjelp, likasom de skulle biträda republikens presi-
dent. Han frågade derföre ministrarne, hvad orsa-
ken kunde vara att öfversten hade blifvit arreste-
rad, just då han hade erbjudit sin lojala medverkan
åt de konstitutionella makterna? Han begärde tilli-
ka, att det bref, som general Changarnier hade skrif-
ve ll förgamlingaene nreacsdang din uKKnlicac Ach