lyftade sina ögon åt höjden... O Gud! undandrag oss
arma varelser ej ditt bistånd! Mäåtte jag ej upplefva den
dag då ...
Hon fortfor att bedja tyst till dess tiden nalkades, då
hon, enligt baronens befallning, måste infinna sig vid gården.
Klockan precis 8 var hon på ort och ställe. Hon
hade ögonen omkring sig för att se om hon kunde upp-
täcka en skymt af Elisabeth... men förgäfves!
En piga inkallade henne i köket, och hushållerskan
öppnade dörrn till handkammaren, der friherrinnan nu,
liksom förra gången, stod framför henne.
Nå, mör Ingrid! I dag är ni kanske villigare att tala
så, som det blifvit er befaldt.,
Ja, hennes nåd!
Följ mig!
Friherrinnan gick framför henne uppföre den trappa,
som från handkammaren förde upp till öfra våningen.
-Sängkammaren var det till oraklets: förkunnande ut-
sedda rummet. Uppe vid fönstret stod kaffebordet redan
dukadt, och den rykande:pannan spridde derifrån sitt hem-
lighetsfullt aromatiska. doft. Friherrinnan Posse hade in-
tagit den ena fåtöljen, den andra väntade värdinnan. En
kullerstol var framsatt åt Elisabeth, och en träpall vid
nedersta ändan af bordet bestämd åt Ingrid.
Nyfikna och vissa om goda underrättelser intogo alls
sina platser: Friherrinnan Duwald serverade tre koppar
och sedan damerna druckit, slog hon i en åt Ingrid. Hän-
delsevis var kammarpigan: ej inne, friherrinnan ämnade
således sjelf bära fram koppen, hvilket likväl Elisabeth e
kunde tillåta ... Hon skyndade att emottaga den ur vär
dinnans händer och bar den til gumman, då hon med
detsamma gladt blinkade med ögonen cch hviskade:
Jag vet allt
Sedan Ingrid druckit sina goda två koppar, gick horn
att för några minuter vara mer, än hennes åhörarinnor.
Hon började med friberrinnan Posse, hvilken hon för-
kunnade så mycken lycka och glädje, att den ädla damen:
bjerta hoppade af fröjd. Att alla dessa herrligheter skull
vara frukter af det äktenskap fröken Örnstedt borde ingå
förstås af sig sjelf. . . jz
Derpå kom ordningen till den andra. friherrinnan. Af
ven för henne låg det... såsom Ingrid var befalld at
spå -.- ljust och gladt.
Nu blef det Elisabeths tur.
Söta, nådig fröken!, ordade gumman. Slå nu i el
vacker kopp åt sig, det ber jag henne om!