lisationen den otroliga lätthet, hvarmed Fe- i
bruari-revolutionen utbredde sig i departemen-:
terna.
Bland de skeppsbrutne år 48 spelar Metter-
nich förnämsta rollen. Hans hötel i Eaton-
Square har under loppet af hela sommaren
varit den omtyckta vallfartsorten för allt hvad:
det engeiska high life har förnämt och exklu-
sivt. Fursten gaf inga seancer. Jag har blott
inrättat mig för resan, sade han vårdslöst,
och denna inrättning bestod, sagdt i förbigå-
ende, uti en här af tjenare. Och i sanning,
hans förvisning ser snarare ut som en resa,
än som en afdankning. Man glömmer honom
något för mycket hos oss. Han är i England,
liksom han var i Wien, den inflytelserikaste,
den af monarkiska politiken mest sökta stats-
man. Han styr från sin tillflyktsort österri-
kiska hofvet, som icke gör något utan hans
samtycke. Han gifver råd åt Nikolaus, med
hvilken han står i regelmessig brefvexling, be-
stämmer Tories politik genom Wellington och
utöfvar likväl ett temligen stort inflytande på
Whigs genom Palmerston, som ofta besöker
honom, ehuru de icke öppet stå i någon ge-
menskap.
Metternich inrättar sin ställning derefter. Han
besvarar icke de besök, man gör honom och
afviker från denna germaniska rigorism blott
för sin vän Wellington. De engelska pärerna
finna sig temmeligen väl i dessa furstliga ma-
nr, och nyfikenheten bidrager dertills Hvar
och en vil! gerna uppfånga -ett ord af denna
absolutistiska diplomatiens sphinx, och det så
mycket heldre, som åldern gjort honom något
språksam. Under det att han ännu spelar en
stor roll i den verkliga politiken, bedömer
han den nästan med samma opartiskhet som en
skådespelare, hvilken dragit sig tillbaka, och
han förråder icke kuliss-hemligheterna för de
profana. Man frågade honom en gång hur: det
lyckats honom att alltid hålla de dugligaste
statsmän i schack, och han svarade: derige-
nom att jag alltid talade sanningen. Detta ut-
tryck är icke mycket smickrande för diploma-
tien, men det är för mycket smickrande för
den gamle diplomaten. Metternich talade verk-
ligen alltid sanning, men han sade aldrig hela
sanningen och förskaffade sig derigenom äran
af uppriktighet och fördelar i diplomatien. Han
begagnade detta system med vissa förbehåll,
synnerligen mot de tyska småstaternas sände-
bud, hvilkas elaka lynne stiftade förvirring, som
han fruktade vid stora europeiska förvecklin-
gar, och hvilka han icke ville förnärma genom
att låtsa som han handlade dem förutan.
Hvad som isynnerhet gagnat Metternich un-
der hans diplomatiska bana är hans beundrans-
värda minne. De obetydligaste ord af de men-
niskor, som han vill genomskåda, fästa sig i
hans miune, ordnas der, komplettera hvarandra
ömsesidigt och kasta sedermera ett oväntadt
ljus öfver de allvarsammaste yttranden, hvilkas
betydelse han vill utgrunda. Han eger i sitt
kabinett otroliga packor med manuskripter,
hvilka äro skrifna med denna fasta, runda och
breda styl, som han behållit äfven wnder ål-
.derdomen, och hvilka icke innehålla annat än
ordagranna afskrifter af de mångfaldiga samtal,
som han uppskrifvit under nära sexti år. Hvil-
ken ofantlig grufva för biografien. Det vidlyf-
tigaste af dessa manuskripter är berättelsen om
en konferens, som han hade med Napoleon i
Paris och som varade i sju timmar. Fursten
berättar med en föga dold tilfredsställelse en
episod under denna sammankomst. Samtalet,
som på begge sidor i början förts mycket lugnt,
antog snart från kejsarens sida en ton, hvil-
;kens retlighet slutligen drefs till det yttersta
genom Metternichs vördnadsfulla men egensin-
niga lugn. I ett anfall af häftighet kastar Na-
poleon sin hatt på golfvet och den rullar fram
till Melternichs fötter. Denne kastar en kall
blick derpå, men bockar sig ej för att taga
upp den. — För dem, som höra honom, blir
det tydligt att den tyske diplomaten är mindre
stolt öfver att hafva bragt Napoleons makt att
vackla, än öfver att hafva vägrat böja sig för
en kejsares fåfänga.
Man har ofta jemfört Talleyrard med Met-
ternich, men det är liten eller ingen likhet
mellan desse män. Talleyrand var scepticus,
Metternich är öfvertygad; der den förre hlott
såg menniskor och ting, der ser den sednare
grundsstser. Den förre berodde af tillfället,
den sednare hade tiden till bundsförvandt. Den
plötsliga stöt, som jagade Metternich i lands-
flykt, kunde för öfrigt icke rubba hans opti-
mism. När grundsatsen är falsk), micnar han
så är också dess tillämpning orimlig och kraft-
Jlös, och då efter hans åsigt blott absolutismens
princip är den rätta, så förnekar han att den
revolutionära rörelsen har hågon lifskraft. Då
män för att gendrifva honom talade om fram-
åtskridandets princip, log han med en fullkom-
ligt vantrogen min och sade: Det politiska
framåtskridandet går i ett kretslopp. Ju längre
det-går framåt, desto närmare kommer det sin
utgångspunkt,. Metternich tror att 1848 års
revolution är bestämd att likna den gamla re-
wolutionens cykel, men i förminskad skala. 1848
är för honom endast 47953, men utan dess stor-
het. Och då han på afstånd tror sig se ett
4844, så ser han gerna att en Bonaparte uppträ-
pg EE EV ED