lisationen den otroliga lätthet, hvarmed Fei bruari-revolutionen utbredde sig i departemen-: terna. Bland de skeppsbrutne år 48 spelar Metternich förnämsta rollen. Hans hötel i EatonSquare har under loppet af hela sommaren varit den omtyckta vallfartsorten för allt hvad: det engeiska high life har förnämt och exklusivt. Fursten gaf inga seancer. Jag har blott inrättat mig för resan, sade han vårdslöst, och denna inrättning bestod, sagdt i förbigående, uti en här af tjenare. Och i sanning, hans förvisning ser snarare ut som en resa, än som en afdankning. Man glömmer honom något för mycket hos oss. Han är i England, liksom han var i Wien, den inflytelserikaste, den af monarkiska politiken mest sökta statsman. Han styr från sin tillflyktsort österrikiska hofvet, som icke gör något utan hans samtycke. Han gifver råd åt Nikolaus, med hvilken han står i regelmessig brefvexling, bestämmer Tories politik genom Wellington och utöfvar likväl ett temligen stort inflytande på Whigs genom Palmerston, som ofta besöker honom, ehuru de icke öppet stå i någon gemenskap. Metternich inrättar sin ställning derefter. Han besvarar icke de besök, man gör honom och afviker från denna germaniska rigorism blott för sin vän Wellington. De engelska pärerna finna sig temmeligen väl i dessa furstliga manr, och nyfikenheten bidrager dertills Hvar och en vil! gerna uppfånga -ett ord af denna absolutistiska diplomatiens sphinx, och det så mycket heldre, som åldern gjort honom något språksam. Under det att han ännu spelar en stor roll i den verkliga politiken, bedömer han den nästan med samma opartiskhet som en skådespelare, hvilken dragit sig tillbaka, och han förråder icke kuliss-hemligheterna för de profana. Man frågade honom en gång hur: det lyckats honom att alltid hålla de dugligaste statsmän i schack, och han svarade: derigenom att jag alltid talade sanningen. Detta uttryck är icke mycket smickrande för diplomatien, men det är för mycket smickrande för den gamle diplomaten. Metternich talade verkligen alltid sanning, men han sade aldrig hela sanningen och förskaffade sig derigenom äran af uppriktighet och fördelar i diplomatien. Han begagnade detta system med vissa förbehåll, synnerligen mot de tyska småstaternas sändebud, hvilkas elaka lynne stiftade förvirring, som han fruktade vid stora europeiska förvecklingar, och hvilka han icke ville förnärma genom att låtsa som han handlade dem förutan. Hvad som isynnerhet gagnat Metternich under hans diplomatiska bana är hans beundransvärda minne. De obetydligaste ord af de menniskor, som han vill genomskåda, fästa sig i hans miune, ordnas der, komplettera hvarandra ömsesidigt och kasta sedermera ett oväntadt ljus öfver de allvarsammaste yttranden, hvilkas betydelse han vill utgrunda. Han eger i sitt kabinett otroliga packor med manuskripter, hvilka äro skrifna med denna fasta, runda och breda styl, som han behållit äfven wnder ål.derdomen, och hvilka icke innehålla annat än ordagranna afskrifter af de mångfaldiga samtal, som han uppskrifvit under nära sexti år. Hvilken ofantlig grufva för biografien. Det vidlyftigaste af dessa manuskripter är berättelsen om en konferens, som han hade med Napoleon i Paris och som varade i sju timmar. Fursten berättar med en föga dold tilfredsställelse en episod under denna sammankomst. Samtalet, som på begge sidor i början förts mycket lugnt, antog snart från kejsarens sida en ton, hvil;kens retlighet slutligen drefs till det yttersta genom Metternichs vördnadsfulla men egensinniga lugn. I ett anfall af häftighet kastar Napoleon sin hatt på golfvet och den rullar fram till Melternichs fötter. Denne kastar en kall blick derpå, men bockar sig ej för att taga upp den. — För dem, som höra honom, blir det tydligt att den tyske diplomaten är mindre stolt öfver att hafva bragt Napoleons makt att vackla, än öfver att hafva vägrat böja sig för en kejsares fåfänga. Man har ofta jemfört Talleyrard med Metternich, men det är liten eller ingen likhet mellan desse män. Talleyrand var scepticus, Metternich är öfvertygad; der den förre hlott såg menniskor och ting, der ser den sednare grundsstser. Den förre berodde af tillfället, den sednare hade tiden till bundsförvandt. Den plötsliga stöt, som jagade Metternich i landsflykt, kunde för öfrigt icke rubba hans optimism. När grundsatsen är falsk), micnar han så är också dess tillämpning orimlig och kraftJlös, och då efter hans åsigt blott absolutismens princip är den rätta, så förnekar han att den revolutionära rörelsen har hågon lifskraft. Då män för att gendrifva honom talade om framåtskridandets princip, log han med en fullkomligt vantrogen min och sade: Det politiska framåtskridandet går i ett kretslopp. Ju längre det-går framåt, desto närmare kommer det sin utgångspunkt,. Metternich tror att 1848 års revolution är bestämd att likna den gamla rewolutionens cykel, men i förminskad skala. 1848 är för honom endast 47953, men utan dess storhet. Och då han på afstånd tror sig se ett 4844, så ser han gerna att en Bonaparte uppträpg EE EV ED