HdSolll Hal vYdTaluTc YId UUCH IDO KODER HKiläSsdKddemien vid Carlberg den 30:de i sistlidne November månad förefallna oordning, som föranledt trenne kadetters skiljande från akademien, hvilken händelse så väl inom enskilda sällskapskretsar som ock inom tidningspressen framkallat i högsta grad förvrängda och osannfärdiga berättelser, finner jag mig uppkallad af en ärlig och oförfalskad känsla för rätt och sanning, — ty jag kan icke hos mig sjelf förneka denna känsla, celler, såsom insändaren, antaga. att den skulle finnas företrädesvis hos ungdomssinnet, emedan jag håller före, att renheten af denna känsla främjas genom en mognare ålders erfarenhet och ökade insigter — kan icke heller annat än beklaga, att detta djupa, sköna uttryck: rätt och sanning, synes snart nog, om det nägonsin vore möjligt, blifva vanhelgadt till ett hvardagligt ordspråk utan vigt och betydelse, genom dess upprepande i tid och otid — jag finner mig uppkallad till ett samvetsgrannt redogörande för den del af ofvannämde händelse, hvartill jag varit vittne, så mycket mera, som en i Aftonbladet JM 302, för den 29 Dec. 1848, gjord hänvisning till de officiella handlingarne i saken tyckes vara lemnad utan afseende, och en i samma tidning MM 303, för den 30 Dec. 1848 införd artikel, hvars öfverensstämmelse med de befintlige handlingarnes innebåll af tidningens redaktion vitsordas, icke för insändaren af den förstnämde artikeln utredt saken så, att intet tvifvel om sanna förhållandet kunde qvarstå. Om jag jemte datta redogörande tillåter mig nägra anmärkningar, äro dessa framkallade dels af hvad jag i ögonblicket erfor och kände, dels af de, som mig synes, till sina grunder högst oriktiga och för ungdomens uppfostran högst farliga åsigter, som insändaren tyckes vilja göra gällande. v Thorsdagen den 30:de sistlidne November åtföljde q jag grefve Fritz Stackelberg till Carlberg, der han!t skulle besöka sin son, som är kadett. Vi inträdded uti ett af lektionsrummen ; läraren var just dä sys-5 selsatt att läsa, bland några andra, äfven med ungar Stackelberg, som jemte honom kom oss genast till!r mötes. Efter några ögonblick drogo sig grefve Stackelberg, dess son och läraren något afsides i rummet, och, under det jag således blef ensam qvarstående, fästade jag mig vid det föga uppmärksammaS skick, några kadetter ådagalade. Detta bestod visserligen icke uti något högljudt stojande eller annat än hvad som kunde kallas vanliga upptåg vid barnaåldren; men man märke väl, att det var under pågående lektion, i lärarens och, hvad mer är, äfven i främmande personers närvaro. Jag får här nämna, att äfven jag genomgätt en allmän skola och bar erfarenheten af skollifvet i temligen friskt minne, men att ett sådant stimmande, såsom det i skolterm d kallades, kunde äga rum under läsetimmarne och ilX lärarens närvaro, har jag aldrig erfarit och hadej5 minst väntat att finna det vid ett uppfostringsyverkn för militärer. Emedlertid hade läraren lemnat grefd varne Stackelberg och närmat sig till mig, då jagY under några ords samtal med honom yttrade, wutanSs häntydning på någon viss kadett, icke ens såsom 4 något ogillande, huru jag från min barndomstid h igenkände dessa upptåg; ty före. lärarens ankomstl kunde man äfven i skolan någon gång tillåta sig9 sådant, ehuru custodes morum inom hvarje klass motsvarande ordningsmännen vid Carlberg, ganska: strängt vakade öfver ordningen. Straxt derpå gick läraren till en på något afstånd från oss sittande: kadett och, lutande sig ned till honom, yttrade han k några ord, hvaraf jag hlott förnam de sista: huru;2 dåliga herrns aktier äro, hvarpå jag, tll min högsta förundran, hörde svaret nej, långdraget och temligen högljudt. Att dessa lärarens sista ord u hunno mina öron, härledde sig deraf, att han i9 detsamma de yttrades, reste sig upp för att gå ifrån d kadetten och återvända till mig, men äfven, samt 0 hufvudsakligast deraf, att min uppmärksamhet hadej2 blifvit fästad vid lärarens förehafvande, som syntes! mig helt naturligt; men ingalunda yttrades de tilln mig, hvilket också den tilltalade kadetten sedan erkänt ! för sina kamrater. Enligt hvad handlingarne ut-lu visa, har han nemligen vidgått: att han icke hade hört läraren tala om honom med ba: on Adel-iS svärd, i motsats till första uppgiften: att läraren skulle yttrat till baron Adelsvärd, i det han pe-l8 kat på den tilltalade kadetten: här ser baron just ett exemplar af lättja, en liten stackare,l? som varit här ett par år och förtjenar relege-S ras Att lärarens af mig ofvan anförde ord ickeld heller yttrades med någon särdeles utmärkande eller S hög röst, och att således hans afsigt icke kan anses hafva varit, att de af oss skulle höras, torde manSs finna dels deraf att de af mig hade blifvit förgätna,j! intill dess ett samtal om denna händelse inom enjt enskild sällskapskrets gaf mig anledning till eftersinnande af hvad jag möjligen utaf lärarens tilrätta-S visning kunde hafva hört, dels ock af nedanståendel! grefve Stackelbergs intyg, att han, som stod på ringa! afstånd från mig, samtalande med sin son, icke hört eller afvetat något om hela denna tilldragelse, förr! än han såg densamma omförmäld i någon tidning.f Skulle nu läraren lemnat en oordning, som han sjelf anmärkt och som han hörde äfven af en frem-2 mande person vara anmärkt, utan afseende, utanl ögonblicklig tillrättavisning? Jag skulle för min dell! ansett honom i sådant fall hafva mycket brustit il sin skyldighet så väl mot läroverket, som äfven mot ? den felande kadetten; ty då man måste ogilla attS oordning kan äga rum, måste man ännu mera ogilla, att den icke genast tillrättavisas, och när man der-lk jemte af handlingarne inhemtar, att under föregå-le ende aftons läraresammanträde, ifrågavarande ka-Je dett, som varit öfver två år i första klassen medl ännu återstående tvenne ämnen, derunder ut-l! gjort föremålet för lärarnes bekymmer och delta-c gande ; så torde man äfven finna tillrättavisnin-l! gens egenskap mindre sårande, opassande eler l! olämplig,. Då denne kadett visat så liten hederskänsla, att han, oaktadt lärarnes förmaningar till flit!: och arbetsamhet, icke desto mindre, så litet vinn-lg lagt sig om inhemtande af de kunskaper, som förl lärokursens fullbordan inom klassen erfordras, och x ö 1 f fm F mm mm VI mVi få KV I SoS NS RH SR —n AN EE mv — — dertill, i främmande personers närvaro, vid lektionen så skickat sig, att han ådragit sig icke allenast lärarens utan ock deras uppmärksamhet, kan jag uti den vid tillfället lemnade tillrättavisningen, hvaraf, s säsom jag förut nämt, endast de sista orden nådde lt mina öron, icke finna någonting sårande, hvarken förls kadetten, som den träffade, eller för kadettcorpsen; snarare skulle jag för den sednare anse sårande, attl någon af dess medlemmar dertill kunnat gifva an-l ledning. Korthärefter lemnade grefve Stackelberg: och jag Iektionsrummet, åtföljde af läraren och denh förstnämndes son; och är således detta allt, hvartill), jag varit vittne. d Då jag emedlertid, ehuru ogerna, uppträdt i denna l( sak, vill jag äfven söka att lemna insändaren några ! upplysningar, hvartill jag ledt mig af handlingarne, ls som för mig varit tillgängliga. Härvid kan jag ickeh underlåta att fästa mig vid uttrycken i de förstalf raderna af hans artikel, hvilka tyckas gifva till-ll känna, alt han vistats i hufvudstaden, af hvilket! förhållande man med skäl kunnat förvänta, det hanls tagit närmare kännedom af handlingarne, då den aflh honom citerade species facti icke synts honom fulltl upplysande, och då dessutom en hänvisning till dens samma af läraren blifvit i Aftonbladet införd. t Hvad angår den förut omtalta tillrättavisade ka-lj oo ee Ar a