manad Hadar Ullas Tyllda chat UTM seMane antiqviteter, hvilka ej utbjudas till salu i andra bodsr. Emedlertid är icke QCanton rätta stället för inköp deraf, ty dels uppköpas de märkvärdigaste sakerna, så fort de visas, antingen sf rika chineser, eller af utländningar, dels äro priserna så öfverdrifna, att man afskräckes för att tänka på möjligheten att för en måltlig summa kunna bilda någon samling. I norra delen af China låter sig detta bältre verkstäilas, på det sätt, att man använder ett antal äldre, någorlunda ärlige chineser, att fara omkring landet, för att i af dem kända hus, hvilka fordom varit förmögna, men nu kommit i behof, samla åtskilliga af de bättre profven på dessa rariteter. Äfven härigenom blir en samling, fastän betydligt billigare än i Canton, så dyr, att den svårligen skulle kunna säljas med nåcon vinst till konstälskare i Europa. Det icke ringa antal af chinesiska antiqviteter, som nu erbjudas svenska publiken till beskådande, visar emedlertid att hr Liljevaleh äfven i detta hänseende varit både verksam och lycklig; framförallt då åtskilligt i denna samling härstammar från en så aflägsen forntid, att man endast i Egyptens äldsta tempel och konungagrafvar, ciler i Assyriens nyss återfunna fornruiner, kan vänta att hitta någonting som är äldre. Främst i detta hänseende, eller i fornåldrighet, står utan jemförelse JM 92: en större bronsvas på fot, från Shang-dynastiens tid; d. v. s. från perioden emellan år 1700 och 1122 före Christi födelse. För att icke genast nödgas hänföra uppgiften härom till de apokryfiska, torde man dels böra erinra sig katalogens förklaring vid en annan, mindre gammal forulemning, nämligen att de särskilda dynastiern.s märken förekomma på dylika vaser; dels att Chinesernas i ordentliga krönikor antecknade historia går ända till 2,852 år före wår tidrikning, och att man först då står vid gränsen af Chinas sagoålder. Med förutsättning att den ifrågavarande vasens märke tillförlitligt vitsordar tiden för dess tillkomst, har åskådaren alltså här framför sig den äldsta fornlemning som förmodligen för närvarande finnes i Sverige, våra granitberg ensamt undantagna. Ty mot denna omkring 3,500 år gamla vas skulle de kopparsaker, som professor Nilson framletat ur det af Asarna fördrifna Jota-slägtets grifthögar, ja sjelfva flintvapnen ur det innu äldre Dverg-slägtets griftkummel, endast kunna anses som nyheter. Utseendet af vasen tyckes äfven vittna om dess uråldrighet; i fall man annars får hos den chinesiska konstbi!dningen förutsätta samma utvecklingsgång, som konsthistorien omförmäler i allmänhet, eller att det enkla var det äldsta; ty formen är hållen i en ren och okonstlad stil, och ornamenterna röja icke de nuvarande Chinesernas öfning i detaljsaker. Härtill kommer slutligen sjelfva ämnet, som tycks vara koppar eller en mycket kopparhaltig brons; och det är bekant, att bruket af koppar öfverallt föregått konsten att bearbeta jern. — Näst i ordningen, hvad åldern beträffar, är MM 80: en voffergryta af gjutet jern; tecknen utmärka Chau-dynastiens tid. China har likväl haft 2 dynastier af detta namn; och katalogen upptager icke om hvilkendera som tecknen tala. Offerkäriet kan i följd häraf antingen förskrifva sig från år 1122 före Christi födelse, eller från. år 951 efter densamma. Annu mera obestämd är uppgiften om JM 90: bronsurna från Handynastiens tid,; ty Chinas krönikor uppräkna icke mindre än 4 dynastier med det namnet, hvilka börjades år 202 före Christus, samt åren 25, 221 och 947 efteråt. Såsom konstalster stå de samtligen nedom de långt äldre assyriska fornsakerna, för såvidt dessa få bedömas efter de i Paris utgifna plancherna. Men i alla fall äro dessa tre vaser att räkna bland de märkvärdigaste fornlemningar, som man hos oss haft tillfälle att beskåda i original. Med uppgifven ålder förekommer äfven en bronsvas JA 81, som katalogen säger icke vara yngre än fornlemningarne från Pompeji och Herkulanum; vidare en koppartafla med ornamenter i emalj, som i China förklarats vara 1000 år gammal, samt slutligen den redan bland skulptursakerna i föregående J4 omnämnda blomsterspiran J4 118, öfver 200 år gammal. Under den ifrågavarande rubriken träffar man äfven ett par artiklar från Japan, 2 404 och 4053, hvilka förtjena att betraktas såsom prof på Japanernes långt enklare och renare stil i möbler och husgeråd, än chinesernes. I synnerhet gäller detta om JM 4053, elt miniaturskåp för nipper, till formen fullkomligt liknande dem man på japanska målningar ser fruntimTen bära med sig såsom retikyl. — Våra musikälskare skola sannolikt ej lemna de bland kuriositeterna befintliga musikinstrumenterna oförsökta. Här träffas sådana af flera slag; t. ex. JM 180, ett slags hackbräde, och tre gitarrer, Je 181, 182, 1853, hvaribland en, oberäknadt strängarna utanpå, har ett litet osynligt strängspel inuti, hvilket låter afhöra sig när instrumentet vaggas sakta fram och åter. Vidare har man ett blåsinstrument JV 484, med 47 rör, hvilket torde förtjena särskild uppmärksamhet, då det, såsom en gång för alla stämdt, möjligen kan lemna teoretiska musikkännare upplysning om chinesernas tonskalor. Alla dessa instrumentexr, befinnas i 4:de rummet på norra sidan. En samling musikaliska instrumenter från China skulle dock varit höst ofullständig, om deribland saknades det förnämsta och allmännaste bland alla, den ryktbara gong-gongen. I ö:dje rummet, äfven på norra sidan, finnas 5 sådana. Den ena, JV 362, är den vanliga; den andra JE 363, är en bröllops-gong som ger två toner, af en oktafs skilnad. Den tredje, Je 563, kallas månskens-gong, ooh: begagnas al älskande; den är helt liten och har ett fint svagt ljud, samt tycks i alla hänseenden passande att obemärkt medföras till förstulna signalqvittringar i månskenet.