—
hennes bror, och menade, att så länge han lefde, kunde
allt återvinnas.
Fredrik vände sig bort, på det hon ej målte se hans
mörknande anletsdrag. Med öm röst, fastän något sväfvande
på målet, liksom härrörde det af oro öfver svågern, åter-
tog han:
Min egen Ulrike! jag är like öfvertyged derom som
du, men om likväl någen mensklig skulle vederfaras din
höge broder... hvilken lycka för mig, för Sverige, att vii
hans syster äge att vörde en efterträderske, hvars vishet,
mildhet, höge ande, och en gång blifvende stammoder för
ättlinger, värdige hennes och hennes höge förfäders dygder,
och som skall läke de sår, en hjeltemodig, fast oförsigtig
konung slagit fäderneslandet!
Förtjust, fast ännu gråtande, sjönk Ulrika i hans armar . ..
Du! svarade hon, genom ditt höga mod, dina egen-
skaper såsom fältherre, skall du, min medregent, hjelpa
mig att bära tyngden af den svenska kronan!...
Just vid samma tid såg man Ditlmar, som för några få
timmar sedan andades idel tillfredsställelse, nu intagen af
harm och oro, med stora steg mäta golfvet i sin sängkam-
mare. Ett mer än vanligt bekymmer lästes tydligt i alla
hans rörelser. Han hade på hofvet fått veta baron Du-
walds och fröken Örnstedts förestående förening. Hon skulle
till och med i dag blifvit presenterad såsom hans fästmö,
ifall ej ett hastigt illamående träffat henne, och tvungit hen-
nes tsnt, friherrinnan, att föra henne hem.
Har Carl XIE follit..., mumlade han för sig sjelf...
som väl troligt är, så kan man ej trotsa den blifvande
Drottningens makt; lefver han, emot förmodan, så skall han
såsom ma prott upplaga att man vågat motsätta sig
prinsessans, hans systers, beslut och löfte... Förbannadt
det!. .. Men jag skall väl ändå lirka fiickan ur deras
der. Hon måtte väl, i Cuds namn, inte dö, eller vigas
utt heller! Först måste jag likväl invänta Håkan Jes-
är
i
persons återkomst ...
FEJERDE KAPITLET.
Våra läsare fordra utan tvifvel, och med rätta, att vi
återgå till närmaste följderna af den vid Finsta inträffade
tvekampen...!