— hennes bror, och menade, att så länge han lefde, kunde allt återvinnas. Fredrik vände sig bort, på det hon ej målte se hans mörknande anletsdrag. Med öm röst, fastän något sväfvande på målet, liksom härrörde det af oro öfver svågern, återtog han: Min egen Ulrike! jag är like öfvertyged derom som du, men om likväl någen mensklig skulle vederfaras din höge broder... hvilken lycka för mig, för Sverige, att vii hans syster äge att vörde en efterträderske, hvars vishet, mildhet, höge ande, och en gång blifvende stammoder för ättlinger, värdige hennes och hennes höge förfäders dygder, och som skall läke de sår, en hjeltemodig, fast oförsigtig konung slagit fäderneslandet! Förtjust, fast ännu gråtande, sjönk Ulrika i hans armar . .. Du! svarade hon, genom ditt höga mod, dina egenskaper såsom fältherre, skall du, min medregent, hjelpa mig att bära tyngden af den svenska kronan!... Just vid samma tid såg man Ditlmar, som för några få timmar sedan andades idel tillfredsställelse, nu intagen af harm och oro, med stora steg mäta golfvet i sin sängkammare. Ett mer än vanligt bekymmer lästes tydligt i alla hans rörelser. Han hade på hofvet fått veta baron Duwalds och fröken Örnstedts förestående förening. Hon skulle till och med i dag blifvit presenterad såsom hans fästmö, ifall ej ett hastigt illamående träffat henne, och tvungit hennes tsnt, friherrinnan, att föra henne hem. Har Carl XIE follit..., mumlade han för sig sjelf... som väl troligt är, så kan man ej trotsa den blifvande Drottningens makt; lefver han, emot förmodan, så skall han såsom ma prott upplaga att man vågat motsätta sig prinsessans, hans systers, beslut och löfte... Förbannadt det!. .. Men jag skall väl ändå lirka fiickan ur deras der. Hon måtte väl, i Cuds namn, inte dö, eller vigas utt heller! Först måste jag likväl invänta Håkan Jesär i persons återkomst ... FEJERDE KAPITLET. Våra läsare fordra utan tvifvel, och med rätta, att vi återgå till närmaste följderna af den vid Finsta inträffade tvekampen...!