massa. Krigsministtrens hotell stormades och it den der gömda ministern Latour, som ådragit sig starka misstankar att hafva haft en hemlig ! förrädisk korrespondens med Jellachich, fram-l: släpades ur sitt gömsle och dödades af den ur-l sinniga pöbeln. Under det striden fortsattes på gatorna, afsände ministerrådet till riksdagens president, Strohbach, en uppmaning att sammankalla riksdagen; men denna begäran afslogs, emedan presidenten icke höll saken för trängande. Sedan förklarade v. Strohbach i ministerrådet, att han ej vore fri, hvarefter han begaf sig på flykten med alla öfriga czechchefer och galizier. Vice-presidenten Smolka sammankallade då riksdagen; en deputation afgick till Schönbrunn, för att bedja kejsaren om utnämnande af en populär minister. Kejsaren biföll att intaga de omtyckta ministrarna Dobblhoff och Hornbostel i det nya kabinettet. Några timmar sednare lemnade han Schönbrunn och efterlemnade ett budskap af hotande innehåll. På slutet af denna skrifvelse förklarade kejsar Ferdinand, att han ämnade snart sända, sin förtryckta hufvudstad hjelp mot anarkin. Den kejserliga familjen begaf sig nu till Olmätz, der operationsplanen mot Wien utkastades. Jellachich, som vändt sig med hela sin kroatarm emot Pesth, ändrade plötsligt kurs och marscherade direkte mot Wien. Furst Windisch-Grätz, som erhöll högsta befälet öfver de kejserliga trupperna, samlade de böhmiska armåkårerna och ställde likaledes kursen på Österrikes hufvudstad. Förgäfves gjorde riksdagen åtskilliga bemedlingsförslag; man svarade: att riksdagens öfverläggningar icke vore fria, och att man skulle vidtaga åtgärder till dess beskydd. Sednare afsändes deputationer från riksdagen och stadens korporationer, men lyckades ej vinna företräde hos ministern Wessenberg. Kejsaren var under tiden fullkomligt inneslulen af sin omgifning och otillgänglig för hvar och en, som icke stod i förbindelse med kamarillan. Emedlertid sammandrogo sig de kejserliga trupperna kring Wien. Staden hade rustat sig till försvar; en litteratör, Messenhauser, var utnämnd till öfverkommendant för nationalgardet och ledde försvarsanstalterna. Sedan furst Windisch-Grätz utan påföljd uppfordrat till kapitulation, börjades anfallet den 23. Under 8 dagars tid fortfor striden. Stadens befolkning gjorde sitt bästa; men ammunition och lifsförnödenheter började tryta. Den väntade hjelpen af ungrarne kom ej i rätt tid, såsom det vill synas i följd af de ungerska oflicerarnes vägran att gå öfver gränsen. Staden fann sig nödsakad att, sedan den uthärdat ett häftigt bombardemang, gilva sig på nåd och onåd. Den 1:sta November inryckte Windisch-Grätz i Wien och proklamerade belägringstillstånd och ståndrätt. Ofverkommendanten Messenhauser, som flyktat, hlef ertappad och skjuten. Samma sorgliga lott drabbade riksdagsombudet Robert Blum från Leip2zig. Liksom till hån mot det tyska parlamentet och rikslagens föreskrift om de deputerades okränkbarhet, afrättades äfven han. Ännu minga flera rönte samma öde; icke blott deltagare i striden, utan äfven tidningsredaktörer och andra skriftställare, som försvarat folkets sak skriftligt eller muntligt. — Kejsaren hade inställt riksdagen och förlagt densamma till Kremsier. Hofpartiets afsigt var att skilja de deputerade från hufvudstadens revolutionära område. Uti en liten stad, afskuren från den stora europeiska, politiska nyhetsströmmen, skulle densamma blifva ett medgörligt verktyg i reaktionens hand. Den 22 November öppnades församlingen i Kremsier. Det slaviska elementet var der, mer än någonsin, öfvervägande, och oppositionen mot Windisch-Grätz och Jellachichs herravälde var vacklande och vanmäktig. I början af December öfverraskades man af en ny vigtig tilldragelse. Kejsaren, förmodligen trött vid det ömkliga spel, som bedrifvits med-honom, på bekostnad af hans popularitet, af en hämndlysten kamarilla, nedlade den. 2 December.i., Olmätz sixckrvYsL till erkeherliginnan Sofie. Jellachich och Windisch-Grätz bibehöllos på sina poster, och kriget mot Ungern börjades. När Ungern blifvit fullkomligt kufvadt, kunde man anse det med reaktionen förbundna slavpartiets seger vara fullständig. Vi lemnade Preussen vid den Auerswaldska ministerens fall. Konungen syntes icke böjd att af medlemmar ur kammaren sammansätta den nya ministeren. General v. Pfuel fick uppdrag att bilda ett kabinett och hr Eichmann, en ifrig anhängare till regeringen före den 418 Mars, hade blifvit kallad. Denna underrättelse föranledde den största bestörtning i Berlin. Man ställde detta val i sammanhang med flera andra omständigheter. Så t. ex. hade general Wrangel fått sig uppdragen öfverbefälhafvarebeställningen i Markerna, en hittills okänd post. Den nye befälhafvaren hotade med militäriskt insripande mot anarkien, med förbigående af borgarbeväpningen. Det var kändt, att i Putsdam liksom i Wien ett parti trängde sig mellan konungen och folket, och att detta parti hade utsett den Pfuelska ministeren till verkställare af sina plner. Såsom bundsförvandter till detta parti uppträdde en stor del af byråkratien, som, ehuru besegrad i Mars, genom de sedan vexlande ministerernas bekymmerslöshet och brist på politiska insigter hade kommit till nytt inflytande. — Men man misstog sig om den nya ministerpresidenten. Han hade knappt kommit i be