Den 27 Mars sammanträdde i Berlin den för--
enade landtdagen. Det demokratiska partiet
ville ej höra talas om hela landtdågen, emot
hvars sammankallande det hade: afgilvit hög-
tidliga protester. Men ministeren Camphau-
sen ville ej lyssna till dessa protester, utan
sammankallade församlingen i afsigt, alt ge-
nom denna åtgärd bekämpa det revolutionära
partiet. Den 8 April utfärdades den nya val-
lagen, som gaf förhoppning om inkallandet
af en församling, som gemensamt med kronan
skulle bringa till stånd en statsförfattning i
liberal anda. Den 22 Maj öppnades församlin-
gen och regeringen framlade -inför densamma
ett förfaltningsutkast, som allmänt ogillades.
En efterbildning af Belgiska kartan, saknades
dock hos regeringens: förslag det följda mön-
strets företräden ; första kammaren var grun-
dad på egendom. Nationalförsamlingens ma-
joritet var deremot. En motion, att nedsätta
en kommission till författningens utarbetande,
gillades med stor majoritet. Härigenom hade
ninisterens politiska ståndpunkt blifvit faktiskt
ogillad. Dertill kom att från provinserna oupp-
hörliga klagomål ankommo öfver embetsmän-
nens beteende, hvilka åter tycktes gå i den
gamla sientrianens förhatliga fotspår. Camp-
hausen märkte alltför klart, att hans politik
hade få vänner i nationalförsamlingen , och
drog sig derföre i tid tillbaka. Hans kollega
Hansemann bildade den nya ministeren, för
hvilken v. Auerswald trädde i spetsen. Denna
nya minister erkände i sitt program revolutio-
nen och kallade sig den verkställande ministe-
ren (das Ministerium der That). Men tyvärr
var densammas verksamhet icke synnerligt mera
omfattande än föregångarens. De vigtigaste la-
gar voro antingen alldeles icke, eller blott i en
ringa mån förberedda; och hvad som i lagför-
slagsväg var fullständigt utarbetadt motsvarade
ej den allmänna opinionens anspråk. Försam-
lingen måste derföre omarbeta allt, eller er-
sätta hvad som totalt utdömdes med något all-
deles nytt. Utomdess måste församlingen ofta
afbryta sina öfverläggningar rörande författnin-
gen, emedan embetsmännens och militärens
maktmissbruk och godtycke gjorde en mängd in-
terpellationer nödvändiga. En af dessa mel-
lanscener förorsakade: ändtligen en brytning
mellan kammaren och ministeren. I Schweid-
nitz hade kommendanten låtit skjuta på bor-
garbeväpningen, som vid ett gattumult skyn-
dat till stället, för att vidmakthålla ordning och
lugn. Detta gaf anledning till interpellationer
i kammaren, på hvilka krigsministern v. Schrec-
kenstein lemnade högst otillfredsställande svar.
Församlingen fordrade nu att ministern skulle
utfärda ett cirkulär till alla militärbefälhaf-
vare, hvaruti han varnade dem för reaktio-
nära bemödanden. . Fyra veckor väntade Tör-
samlingen på beslutets bringande till verk-
-ställighet. Den 4 September förklarade mi-
nisteren, att den icke kunde utföra detsam-
ma. Motion väcktes nu, att ålägga ministeren
beslutets åtlydande till trängande pligt. .Ises-
sionen den 7 September diskuterades denna
motion. Uppståndelsen i Berlin var ganska
stor, man afvaktade med spändt intresse sa-
kens utgång. Med stor majoritet utföll för-
samlingens votum emot ministeren. Denna in-
gaf genast sin afskedsansökan, sedan den för-
anledt konungen att uttala sitt gillande af mi-
nisterens princip: att församlingen ej vore be-
fogad att inblanda sig i förvaltningsåtgärder.
Denna session var en vändpunkt uti den preus-
siska revolutionshistorien. Den politiska hori-
sonten började allt mer att mulna; ryktena
om en tillämnad reaktion vunno dagligen mera
trovärdighet. Det sades att vapenstilleståndet
med Danmark blifvit afslutadt med stor skynd-
samhet (?) för att obehindradt kunna samman-
draga och använda trupperna vid Berlin. De
preussiska trupperna återvände från Holstein,
och garderna togo qvarter i stadens grannskap.
Andra trupper inqvarterades i byarna. Att dö-
ma af de anordningar, som vidtogos, skulle
man kunnat föreställa sig att Berlin vore ho-
tadt af en fiende.
I Österrike var hofpartiet ännu icke bese-
gradt genom Metternichs fall. . Som man insåg
omöjligheten uti att kunna uträtta något med
en omedelbar politisk reaktion, tillgrep man
som nödvärn en annan mesur, nemligen att
reta de särskilda folkstammarne i lufven på
hvarandra. Derjemte intog man ; oppositionel
ställning till Frankfurt, och förklarade i den
hbalfofficiella orgarien: att Österrike, under in-
ga vilkor, kunde uppgifva sin sjelfständighet.
Genom denna manöver vunnos:slaverna. Re-
sultatet häraf var, att en stor del af- Böhmen,
eftergifvande för czechcehelernas agitationer,
vägrade att verkställa valens till tyskt parla-
ment.
Men äfven i den allmänna politiken visade sig
företeelser, som förrådde stör brist på god vil-
SEELE ANSETT SANERAS RTR FREE NAN RER RENARE
ro - MM mor VR KR OL TR oe