rlotvifvelaktigt en bekymrande sak; den inne-
tisluter ett af tidens svåraste problemer, hvars
rllösning fordrar ett långsamt och ihärdigt ar-
ribete. Men måhända ligger dock möjligheten
irlaf denna lösning till en stor del närmare än
al man tror, serskildt för vårt land, om man blott
-I vill se den; och artikeiförfattaren har ett långt
-Istycke följt den rätta vägen dertill, ehuru han
1 vår tanka sedermera något råkat på sidan
-lom densamma. Det finnes vissa slutföljder,
rIhvilka äro så logiskt enkla och obestridliga,
-jatt det vore förgäfves att försöka neka dem.
I Till sådana slutföljder måste det höra, att om
rett land tilltager i materielt välstånd på det
-Ihela, genom ökad afkastning och produktion,
-Isamt denna afkastning går framåt med snab-
-Ibare steg än befolkningens tillvext, men fat-
,Itigdomen och den vanlottade belägenheten på
-Isamma gång tilltager hos den klass, hvars ar-
Iibete framkallar denna produktion; ja, än mer,
om erfarenheten visar, att det är brist på ar-
betare för jordbruket, utan att arbetarens vil-
kor derföre märkligt förbättras, så måste detta
plovilkorligt hänvisa på ett djupt missförhål-
-Mande i sjelfva samhällsinrättningen och den
lekonomiska lagstiftningen. Det första man har
vJatt tillse är då, huruvida icke missförhållandet
Higger 1 positiva hinder emot menniskans sjelf-
I verksamhet och förmåga att betjena sig af de
-Ihjelpkällor, som naturen och landet ega att
-lerbjuda. Artikelförfattaren har träffande på-
pekat några sådana hinder uti besutenhets-
lagen, uti den betungande beskaltning på en
stor del af jorden, som altleder från jordbru-
ket de besparingar, hvarmed det skulle ytter-
ligare kunna förbättras; och slutligen folkbild-
ningen. Men detta är i vår tanka icke till-
Iräckligt och kan icke annat än högst ofull-
II komligt afhjeipas, så länge man ej vill gå ett
Isteg längre. Detta steg är något, hvarpå jem-
Iförelsevis ganska få hos oss ännu tänkt: men
framtiden kommer en gång att visa, att äfven
vi måste beqväma oss dertill, ehuru radikalt
Idet skall förekomma. Upphäf för det första
Jalla hinder mot individens rättighet att fritt
Idisponera om sin arbetskraft; borttag den skil-
nad, som delar samhället i två stora afdelnin-
a a
FE CT vw
gar, af hvilka den ena är ställd under hus-
laga och bunden af tvungna årstjenster, hvilka
på landet taga sin början mot vinterns inbry-
tande eller just i den årstid, då det är mest
ondt om arbete. Detta är det ena. En total
förändring af hela jordrefningssättet, efter hem-
mantal, samt dess utbytande mot ett fullkomligt
fritt jordförvärf i större eller mindre stycken,
är det andra. Vi känna väl huru långt dessa
ideer ännu ligga framför det allmänna föreställ-
ningssättet om vilkoren för hela den ekono-
miska inrättningen och strida mot häfden af
vårt petrificerade kameralväsende; det fordras
kanske en lång tid, innan man i allmänhet
kan göra sig förtrolig med blotta tankan på så
genomgripande reformer; vi hafve derföre endast
velat antyda, att de ligga i framtidens ovil-
korliga nödvändighet, och att man skail blifva
tvungen taga sin tillflykt dertill, när alla an-
dra försök visat sig vara svaga palliativer.
IMen de, som kunna sträcka sin blick utöfver
de omedelbara intrycken af traditionella vanor
Toch dagens konkreta förhållanden, skola kan-
Iske vara ense med oss, att den enda lösningen
ligger i hvad vi här antydt, i förening med
en politisk reform, som väcker folkets sjelf-
verksamhet och kraft, samt till en början lem-
nar denna kraft utrymme i demokratiska
statsformer. Hemligheten ligger utan tvif-
vel deri, alt samhällets kraft, utvecklings-
förmåga och vältrefnad i det hela utgör sum-
man af individernes kraft, och att denna sed-
nare alltid visat det bästa resultat, der man
minst bundit dess fria verksamhet.
Den omnämnde artikeln följer här nedan:
YTTERLIGARE OM PROLETÄR- OCH
STATTORPARESYSTEMET.
Det egna och särdeles knapphändiga sätt
hvarpå Ständerne vid sista riksdag behandlade
detta ämne, föranleder till några anmärknin-
gar, mindre i afsigt att framställa systemet
och dess verkningar i hela deras vederstygg-
liga skepnad, än för att angilva några utvägar
hvarigenom en öfvergång derifrån möjligen
kunde underhjelpas ocn någon lättnad beredas
så väl åt kommunerne i afseende på fattig-
vården, som åt den klass hvilken är underka-
stad systemets olyckliga följder, hvilka med
hvarje tidsperiod blifva af allt större infly-
telse för det allmänna.
Att dessa följder och detta inflytande hafva
icke varit Ständerne obekanta eller undan-
hållna, inhemtas af sammansatta Lag- och Eko-
nomiutskottens Betänkande N:o 41 af d. 26
Aug. 1848, der ärendet utan någon undersök-
ning helt enkelt affärdas genom detta yttrande:
pAtl de öfverklagade åtgärderne (hvarför icke
rättare olägenheterne)? icke kunna genom nå-
got posilivt lagbud förekommas eller ett upp-
hörande af denna hushållsanstalt vara att motse
förrän jordegarne hinna erfara de beklayliga
verkningarne af ett dylikt system, som i visst
hänseende upplöser förtroendets band mellan hus-
bönder och underhafvande — som från de för-
ras grunskap och umgängelse aflägsnar hus-
håll; hvilka vanligtvis flera generationer å rad
varil fästade vid godset och der odlat jord
samt fostrat idoge landimän, — som i deras
ställe anskaffar och utbildar ett oftast utarmadt
staltorpareslägte, utan kärlek hvarken till jor-
den eller till husbonden. Ins. hemställer: om
icke Utskotten på lika goda skäl bordt til-
lägga: och utan framtida utsigter för sig och
sin afkomma, samt i samma mån farligt och
betungande för det allmänna ; ty då skulle åt-
minstone eftersatsen funnits fullständig och
bevisande; hvaremot proemissen synes vara
orätt uppställd och vilseledande i de fall, attl:
dels något positivt lagbud ej erfordrats, oml
blott Utskotten velat fästa behörigt afseende
på de förut och äfven nu sednast framställda
förslag till systemets inskränkande, dels torde
ack det naåctaendet hefinnas skeft. att iord-