Ett cbeslrifigt jubet bemäktigade sig nu den
lättrogna befolkningen, som strömmade till slot-
tet för att tacka konungen. Massorna tillvexte
oupphörligt och från de aflägsnaste hoparna
skallade plötsligt förnyade rop att militären skulle
bortskickas från slottet. Då inträffade, såsom
man sökt förklara saken, zenom ett missför-
stånd,, att några gevärsskott aflossades, och ka-
valleriet framstörtade samt högg in på mäng-
den. Denna tilldragelse betraktades som ett
förräderi ; man ropade till vapen! och inom
några timmar voro alla stadens förnämsta ga-
tor spärrade af barrikader. En mördande strid
uppstod, och varade under 48 timmars tid,
Förgäfves hade konungen genom en proklama-
tion uppmanat folket att utrymma barrikader-
na. Åndtligen kl. 9 om morgonen gaf konun-
gen efter för den allmänna önskan, att militi-
ren måtte dragas ur staden, med det förbehåll,
att man började borttaga barrikaderna. Mili-
tären lemnade staden. Annu samma dag med-
gaf konungen borgrarnes beväpning. Bodel-
schwingh- Eichhornska ministeren afskedades,
och i dess ställe inträdde den Arnim-Boitzen-
burgska. Den 20 förkunnade konungen allmän
amnesti; folket strömmade till statsfängelset
och befriade de fångna polackarna.
Medan detta tilldrog sig i Berlin, utvecklade
sig revolutionära rörelser äfven i det norra Eu-
ropa. I Fcileswig-Holstein hade de deputerade
den 48 Mars sammanträdt i Rendsborg och be-
slutat att sända en deputation till Köpenhamn
fär att bedja konungen att förläna hertigdöme-
na en gemensam, af Danmark oafhängig för-
fattning. Vid dess ?nkomst den 20:de hade
det liberala partiet redan medfört segren; den
21 skedde en folkdemonstration i Köpenhamn,
som hade till följd alt konungen afskedade den
gamla ministeren och tillsatte en ny, med li-
berala s mpathier. Samma dag som den Schles-
wig-Holsteinska deputalionen erhöll ett nekande
svar, gjordes i Kiel ett steg hvarigenom det der
rådande tyska partiet öppet bröt med danska
regeringen. Dagen förut hade underrättelsen om
den nya ministerens bildande ankommit. Bor-
garne beväpnade sig och det revolutionära par-
tiet med dess ledare, advokaten Beseler, i
spetsen, konstituerade sig till en provisorisk rege-
ring, hvilket steg dagen derpå kungjordes genom
elt manifest, hvaruti det hette, att den pro-
,visoriska regeringen ville i konungens namn
föra landets regering, så länge konungen vore
ofri i Köpenhamn. Rendsburg öfverrumpla-
des och den provisoriska r-geringen förlade
silt residens till denna stad.
Allt sedan Februarirevolutionen hade tyska
folket blifvit öfverväldigadt af en känsla, som
gjorde sig gällande med föga mindre häftighet
än begäret efter politisk frihet. Man trodde
att den tidpunåt vore inne, då man kunde
förvandla till verklighet en tanke, som under
frihetskrigen 1813—1815 kallades till Lif af
de tyska patriosterna samt redan blifvit upp-
tagen och vårdad af den studerande ungdomen
och på detta sätt öfvergått till den nyare ti-
den, i hela glörian af stor nationaltanke. Den-
na på bottnen af den nationella känslan lig-
gande grundtanke, som utgjort en af de mäk-
tigt inverkande driffjedrarna till de stora rö-
relserna i Tyskland, samt på åtskilliga ställen
särdeles i Österrike i hög grad förvirrat för-
hållanderna, emedan den kommit i kollission
med, ja snart sagdt absorberat frihetsbegäret,
var nationalitelskärslan, representerad af den
vackra idten: Tysklands enhet. — Ett stort,
enigt Tyskland! Ett enda gemensamt fä-
dernesland! var den lösen som skallade genom
Tysklands alla stater från norr till söder, från
öster till vester. Med bedröfvelse betraktade
de tyska patrioterna denna uttefvade, bräckliga
och vanmäktiga institution i Frankfurt, som,
under namnet förbundsförsamling, skulle ut-
göra en representation af Tyskland, men i
sjelfva verket blott var en föråldrad formation
från feodaltiderna, utan själ eller moralisk
lifskraft. Sedan denna förbundsdag, i 33 års
tid, aldrig talat till det tyska folket annor-
funda, än genom bajonetter, exekutionsbetjen-
ter och censorer, öppnade den i farans stund
munnen, för att mana till endrägt och frid-
samhet, alldeles så, som om densamma vore i
fullt åtnjutande af nationens aktning och för-
troende. Djup tystnad blef svare: härpå. Icke
af sådana händer skulle verket utgå, om det
någons.n skulle blifva genomfördt. Den 5 Maj
infunno sig 51 fosterländske män från Tysk-
lands alla trakter till ett möte i Heidelberg,
för att öfverlägga om Tysklands bildande till
en stor sammanhängande enhetsstat. Det blef
beslutadt att sammankalla en förberedande för-
samling till Frankfurt am Main, hvilken sedan
skulle utverka kallandet af en allmän tysk
nationalförsamling. Nationens förtroende un-
derstödde så kraftigt Heidelbergerförsamlingen,
att sjelfva förbundsdagen, såväl som de tyska
regenterna sågo sig nödsakade; att förbereda för-
bundsförfattningens ombildning. Till de 17
inom förbundsrådet kallades ytterligare 17 om-
bud från de enskilda sta!erna, för att gemen-
samt med de förstnämnde utarbeta de nödiga
lagförslagen. Då kom man på den olyckliga
iden att kalla en tysk furstekongress, först
till Dresden och sednare till Potsdam.
Dlanen strändsde mat do ovdtevcka firctar