samt nya taxeförslag. ko BLANDADE ÄMNEN. TEATERN I KÖPENHAMN. Uti tidningen Fidrelandet förekommer en längre artikel angående kungliga teatern derIstädes, hvilken lemnar en icke just lysande målning af dess tillstånd på sednare tider. Man ser, att teatrarne på flera ställen kämpa med sina motgångar: och ifrågavarande artikel företer så manga motsvarigheter till hvad man stundom hört öfverklagas annorstädes, att vi anse ett utdrag deraf förtjena meddelas. Då vin, heter det, hafva kännt teatern i dess goda tid och bevarat erinringen om denna, är det tydligt, att dess nuvarande bedröfliga författning gör ett starkare intryck på oss, än på de flesta; men vi äro dock öfvertygade om, att till och med de, som blott i de sednare åren hafva följt teaterns gång och gjort sig något så när förtroliga med dess inre historia, hafva bemärkt t teatern i hänseende till dess representationer visar allt större liknöjdhet för hvad som gifves och huruledes det gifves. Detta kan ju icke vara annorlunda; ty teatern arbetar utan någon bestämd plan; den har ingen fastställd arbetsordning, ingen sammanhållning af sina spridda krafter; der finns icke längre något spår af en ledande princip eller en styrande hand; allt ordnar sig tillfälligtvis eller efter gammal vana, bäst det kan. Kortligen sagdt: all sorts direktion felas. Om derföre den kungliga teatern icke skall gå sin undergönvg till mötes, är en duglig styrelse absolut nödvändig, och en sådan tro vi icke den nuvarande direktionen förmår åstadkomma; ty att dess medlemmar, som alla äro till åren, skulle kunna förändra de meningar och grundsatser, de hittills hafva Jagt i dagen, och tillegna sig alla de olika teaterkunskaper de — att sluta efter deras handlingssätt — nu sakna, det betvifla vi högligen. 6 är äro en lång pröfvotid, och hvad de derunder ej mäktat uträtta, det kunna de troligen icke heller hädanefter, under jemförelsevis ogynnande förhållanden, tillvägabringa. Deremot bygga vi på de nuvarande direktörernas kända rättsinnighet och harakter den förhoppningen, att de hafva qvarblifvit på denna deras embetsplats blott derföre, att de lefya i den tro, att de förvalta teatern väl och försvarligt; ett antagande, hyvartill de så lätt kunna hafva kommit, under närvarande förhållande, då all verklig kritik helt och hället är förstummad, och de enstaka uppsatser, hvari teaterangelägenheterna stundom behandlas, nästan icke äro annat än löst och oöfvertänkt loftal öfver allt och alla, till och med öfver det mest dåraktiga och orimliga. Det är alltså helt visst blott denna felaktiga tro, som behöfyer rättas, för att hrr direktörer skola känna, att den goda viljan, utan öfrige nödvändiga egenskaper, är otillräcklig, samt inse, att de icke kunna visa sitt intresse för teatern på ett lämpligare sätt, än att de frivilligt träda tillbaka och gifva rum för en större duglighet och kraft, hvilka egenskaper ingajunda kunna undvaras hos dem, i hyilkas händer denna konstanstalts väl och ve framdeles skall förtros. För att nu bevisa, det teaterns styrelse icke är, som den borde vara, vilja vi här kasta en blick öfver tre riktningar af dess verksamhet, nemligen teaterns repertoire, dess personal och pjesernas uppsättning, i det vi lofva att framdeles hafva hela vår uppmärksamhet fästad på denna inrättnings representationer och på dess förvaltning, för att bringa i ljuset alla de fel och misstag vi möjligen kunna uppdaga och i det vi önska och hoppas häruti röna ett välvilligt bistånd af alla dem som nitälska för denna angelägenhet. Det är visserligen en allmän och välgrundad klagan att den kungliga teaterns repertoire under de sednare åren har blifvit riktad endast med få dramatiska arbeten af varaktigt värde, hvaremot den har blifvit öfyerlastad med en mängd obetydligheter, ja icke så sällan med produkter som äro under all kritik och således teatern ovärdige. Med hänseende till förra delen af denna klagan, kan en teaterdirektion väl icke så lätt prestera goda arbeten, enär författarne sjelfva icke känna lust att skrifva för teatern, men något kan en duglig och verksam teaterstyrelse dock göra; den kan genom uppmuntran och belöning söka att hos författarne rr mkalla denna lust. Hvad antagandet af dåliga pjeser deremot angår, så är detta en förebråelse som svärare låter afvisa sig, här ligger felet ensamt hos lirektionen som åsidosatt den oeftergifliga pligten att sörja för, att teaterns värdighet icke kränkes och less krafter icke missbrukas. AM båda delarne ske senom att upptaga slika pjeser, skall icke kunna nekas. Ty först och främst neddrages den kungliga eatern från den ståndpunkt som den i följd af sitt namn och sin bestämmelse som rikets första teater borde intaga, och dernäst handlas det alldeles oförsyvarligt med skådespelaren och hans konst, i det han vå detta sätt blifver nödgad till att öda sin tid och in kraft på ett för honom sjelf otillfredsställande, ch derför förslöande och degraderande sätt. De pesuniära förluster som äro förbundna med uppsätandet af stycken, hvilka blott få gånger kunna komna att uppföras, vilja vi ej omtala; ty, fastän de, i och för sig kunna vara betydliga nog, äro de dock tt intet i jemförelse med den stora skada, som i de undra hänseenderna tillfogas teatern. — — FN KROGS POLISHISTORIA. Kämnersrättens ;rotokolier af nedanstående dagar hafva afdömt fölande på den s. k. Gretas krog på söder i Gefle