springa opp, dansa och sjunga, omfamna, kyssa och smeka upphofvet till en sådan gåfva. Elisabeth, lika hänryckt, men mera lugn, gick till sin tant, neg djupt, och, med en blandad känsla af vördnad och kärlek, kysste ödmjukt den framräckta handen. Elisabeth såg i den granna klädningen icke allenast en dyrbar present, utan äfven sin tants omvårdnad och ömhet. Den försöktes i ögonblicket, och enligt friherrinnans, skräddarens och kammarpigornas sammanstämmande omdömen — ty i en så vigtig fråga fingo äfven de sistnämnde afgifva sina röster — satt den såsom den varit vext på kroppen. Det skulle bara läggas in litet här och släppas ut litet der, så skulle den bli alldeles förträfflig. När skräddarmästaren satt sig ned för att göra sina förbättringar, frågade han: Har hennas höga nåd hört det der rysliga som skett i lägre ? Friherrinman gick fram till honom. Elisabeth tänkte bara på sin klädning och hvad Bernhard skulle tycka om den. Det måtte väl inte vara något illa? frågade friherrinnan. pDet är hvad det är det. Men det är bara ungherrarne som gjortet? Men, min Gud, hvad är det då? Den frågan väckte Elisabeth ur hennes drömmar. Hennes bröst sammantrycktes, hon kunde knappast andas, hon var öfvertygad om, att det gällde hennes Bernhard. Jo, si hennas nåd, det är två ungherrar, som har hulli på och slagiibjel hvarann för e iticka, och det kunne så ha vurri, om hon vurri välburin ändal, En sten vältades från Elisabeths hjerta; något sådant kunde omöjligt röra Bernhard. IHafva tvenne herrar slagits för en sämre flickas skull? hur hänger det ihop? fortfor friherrinnan att fråga. Hå så mycke sämre ä hon fälle inte, fast det ä sämre för det att hon är prestdoter. Så skall tant få se att det är Elsa; hon skulle följa med sin mor för att få se prinssessan, inföll Elisabeth Gud bevara mig väll utbrast friherrinnan. Och jag som alltid tyckte så mycket om den flickan! Hon var alltid så artig. Har hon kunnat bära sig så illa åt? Jo. si föriat si, hennes nåd! det hksom båd ryser och pyser i allt ungt blo som ä.n En sträng blick ålade mästaren tystnad. Lö