några decennier sedan afskuddade slafveriet,
och sor: befann sig uti ett kulturstadium,
hvarmed landets fria institutioner föga har-
monierade. Schweizerfolket, sedan århundra-
den vandt att försvara sin frihet och sjelf-
ständighet emot grannstaterna, tillbakavisade
med bestimdhet de främmande makternas in-
blandning. Uti likalydande noter från franska,
österrikiska och preussiska kabinetten, inlem-
nade till förbundsdagen den 18 Januari, drefs
den satsen. att de garantier, hvilka wiener-
kongressen öfvertagit för schweiziska republi-
kens neut etsrätt, blott hade afseende på
den då sta fästade förbundsförfattningen. Från
denna tytving härledde nämnde kabinetter en
rättighet alt sätta sig emot förbundsförfatt-
ningens wwbiidning, så vidt icke samtliga kan-
tonerna i instämde. Blott England slöt
sig ej till denna politik; uti en särskild not
erkände de! den gällande förbundsförfattningens
brister, och tillrådde blott försigtighet och mo-
deration mot Sonderbundskantonerne.
Fyra veckor sednare, den 16 Februari, sva-
rade för sdagen, i mycket bestämda orda-
lag, på den första noten. Den förklarade der-
uti, att förbundsförfattningens revision vore en
sak af tare politisk natur, hvaruti en inbland-
ning af stormakterna icke kunde komma i
fråga; lika btet kunde förbundsdagen åt nämnde
makter ini:ynana rättigheten, att ensidigt upp-
häfva den at Schweiz garanterade neutralitet,
ehuruvä! den ganska väl visste att den isista
instansen kunde förlita sig på sin rättvisa sak
och sin egen kraft. Vi skola snart se huru
Schweiz befriades från detta diplomatiska in-
terventionsförsök.
Uti grannlandet IHalien såg det ej mindre
betänkligt ut. Pius IX,som alltifrån sin thron-
bestigning varit betänkt derpå, att gifva sina
stater fria institutioner, stannade helt plötsligt
på reformernas bana. Falska förespeglingar
från franska och österrikiska kabinetten inja-
gade hos honom förskräckelse och fruktan för
anarki. Dertill kom äfven farhågan att, med
upphörandet af den oinskränkta verldsliga mak-
ten, äfven den andeliga styrelsens anseende
skulle g: om intet. Icke desto mindre hade
de af på!ven började förbättringar äfven in-
verkat på de öfriga italienska staterna. Sar-
dinien och Toscana följde Roms exempel; dessa
båda staters herrskare gjorde åtskilliga kon-
cessioner, hvilka, ehuru de voro af mindre
betydenbet, likväl gåfvo hopp om vidare fram-
steg. Framåtskridandets baner var en gång
utveckladt i Italien, och nationens allmänna
opinion siöl sig oemotståndligt till detsamma.
Så fattades af rörelseelementets allmakt ett
land, som stod under den inest inrotade ab-
solutisms omedelbara herravälde!
Den lombardiskt-venetianska befolkn ngen såg
sig med dyster wmissbelåtenhet utesluten från
den allmänna italienska rörelsen. Men den hade
att göra med en fruktansvärd motståndare, och
ännu var den tidpunkt icke inne, att en allmän
resning kunde gifva hopp om framgång. Detta
visste det liberala partiets ledare ganska väl,
och riktade derföre till en början sitt anfall e-
mot den förtryckande statsmaktens ömtåligaste
sida, nemligen finanserna. Likasom amerika-
narne en gång afhöllo sig från förtärandet af
the, för att beröfva den engelska tullförvalt-
ningen cen dryg del af dess inkomster, så afhöll
man sig nu i Lombardiet från tobaksrökning och
lotterispel. Med Januari månads ingång gaf man
sitt hedersord på att icke mera röka. I Mi-
lano, och öfverhufvud i alla större städer för-
följdes bvarje rökare på gatorna. Detta föran-
ledde snart till blodiga scener; ty till och med
soldater och officerare af österrikiska garniso-
nen vill man med våld hindra från tobaksrök-
ning, och i anledning deraf uppstod den 3 Jan.,
på Milanos gator, en strid, hvaruti likväl den
beväpnade styrkan behöll öfverhanden. Emed-
lertid utbrast upproret i södra Italien. Sedan
kort förut oroligheter ägt rum i Messina, ieste
sig Palermo den 42 Januari. På Sicilien hade
konungens at Neapel herravälde redan länge
varit förhatligt. Sicilianerne hade icke glömt
huruledes Ferdinand IH våldsamt beröfvat dem
den författning, som han år 4846 beviljat. Och
nu, när nästan alla italienska: stater voro i
begrepp att inträda i de konstitutionelles leder,
skulle sicilianerne tåligt förd aga att bourbonen
i Neapel ännu längre vore en hållhake mot de-
ras frihet? En häftig strid upplågade mellan
det uppretade folket och de kungtiga trupperna,
hvarvid de sednare besegrades. En provisorisk
regering, bestående af fyra utskott, nedsattes.
Konung Ferdinand sände 9 krigsskepp och 6000
man till Palermo; hans broder, grefven af
Aqvila, befann sig såsom underhandlare på denna
eskader. Den provisoriska regeringen framställ-
de såsom hufvudvilkor: återinförandet af 4842
års författning, samt regeringens fullkomliga åt-
skiljande från regeringen i Neapel. Konunger
var dock blott böjd att delvis uppfylla dessö
vilkor: i stället för den åstundade författninger
beviljade han några utsträckta rättigheter föl
consultan. Men härpå ingick man ej i Paler-
mo; grefve Aquila erhöll till svar, att mar
icke ämnade nedlägga vapen förr än 1842 år:
författning blifvit åter införd.
Underrättelsen om dessa tilldragelser tände
sinnena i Neapel, såsom genom en blixt. Ko
es RET RR ONES SFSR ANDE ET STI INNAN SIREN ERS OLSSON