några decennier sedan afskuddade slafveriet, och sor: befann sig uti ett kulturstadium, hvarmed landets fria institutioner föga harmonierade. Schweizerfolket, sedan århundraden vandt att försvara sin frihet och sjelfständighet emot grannstaterna, tillbakavisade med bestimdhet de främmande makternas inblandning. Uti likalydande noter från franska, österrikiska och preussiska kabinetten, inlemnade till förbundsdagen den 18 Januari, drefs den satsen. att de garantier, hvilka wienerkongressen öfvertagit för schweiziska republikens neut etsrätt, blott hade afseende på den då sta fästade förbundsförfattningen. Från denna tytving härledde nämnde kabinetter en rättighet alt sätta sig emot förbundsförfattningens wwbiidning, så vidt icke samtliga kantonerna i instämde. Blott England slöt sig ej till denna politik; uti en särskild not erkände de! den gällande förbundsförfattningens brister, och tillrådde blott försigtighet och moderation mot Sonderbundskantonerne. Fyra veckor sednare, den 16 Februari, svarade för sdagen, i mycket bestämda ordalag, på den första noten. Den förklarade deruti, att förbundsförfattningens revision vore en sak af tare politisk natur, hvaruti en inblandning af stormakterna icke kunde komma i fråga; lika btet kunde förbundsdagen åt nämnde makter ini:ynana rättigheten, att ensidigt upphäfva den at Schweiz garanterade neutralitet, ehuruvä! den ganska väl visste att den isista instansen kunde förlita sig på sin rättvisa sak och sin egen kraft. Vi skola snart se huru Schweiz befriades från detta diplomatiska interventionsförsök. Uti grannlandet IHalien såg det ej mindre betänkligt ut. Pius IX,som alltifrån sin thronbestigning varit betänkt derpå, att gifva sina stater fria institutioner, stannade helt plötsligt på reformernas bana. Falska förespeglingar från franska och österrikiska kabinetten injagade hos honom förskräckelse och fruktan för anarki. Dertill kom äfven farhågan att, med upphörandet af den oinskränkta verldsliga makten, äfven den andeliga styrelsens anseende skulle g: om intet. Icke desto mindre hade de af på!ven började förbättringar äfven inverkat på de öfriga italienska staterna. Sardinien och Toscana följde Roms exempel; dessa båda staters herrskare gjorde åtskilliga koncessioner, hvilka, ehuru de voro af mindre betydenbet, likväl gåfvo hopp om vidare framsteg. Framåtskridandets baner var en gång utveckladt i Italien, och nationens allmänna opinion siöl sig oemotståndligt till detsamma. Så fattades af rörelseelementets allmakt ett land, som stod under den inest inrotade absolutisms omedelbara herravälde! Den lombardiskt-venetianska befolkn ngen såg sig med dyster wmissbelåtenhet utesluten från den allmänna italienska rörelsen. Men den hade att göra med en fruktansvärd motståndare, och ännu var den tidpunkt icke inne, att en allmän resning kunde gifva hopp om framgång. Detta visste det liberala partiets ledare ganska väl, och riktade derföre till en början sitt anfall emot den förtryckande statsmaktens ömtåligaste sida, nemligen finanserna. Likasom amerikanarne en gång afhöllo sig från förtärandet af the, för att beröfva den engelska tullförvaltningen cen dryg del af dess inkomster, så afhöll man sig nu i Lombardiet från tobaksrökning och lotterispel. Med Januari månads ingång gaf man sitt hedersord på att icke mera röka. I Milano, och öfverhufvud i alla större städer förföljdes bvarje rökare på gatorna. Detta föranledde snart till blodiga scener; ty till och med soldater och officerare af österrikiska garnisonen vill man med våld hindra från tobaksrökning, och i anledning deraf uppstod den 3 Jan., på Milanos gator, en strid, hvaruti likväl den beväpnade styrkan behöll öfverhanden. Emedlertid utbrast upproret i södra Italien. Sedan kort förut oroligheter ägt rum i Messina, ieste sig Palermo den 42 Januari. På Sicilien hade konungens at Neapel herravälde redan länge varit förhatligt. Sicilianerne hade icke glömt huruledes Ferdinand IH våldsamt beröfvat dem den författning, som han år 4846 beviljat. Och nu, när nästan alla italienska: stater voro i begrepp att inträda i de konstitutionelles leder, skulle sicilianerne tåligt förd aga att bourbonen i Neapel ännu längre vore en hållhake mot deras frihet? En häftig strid upplågade mellan det uppretade folket och de kungtiga trupperna, hvarvid de sednare besegrades. En provisorisk regering, bestående af fyra utskott, nedsattes. Konung Ferdinand sände 9 krigsskepp och 6000 man till Palermo; hans broder, grefven af Aqvila, befann sig såsom underhandlare på denna eskader. Den provisoriska regeringen framställde såsom hufvudvilkor: återinförandet af 4842 års författning, samt regeringens fullkomliga åtskiljande från regeringen i Neapel. Konunger var dock blott böjd att delvis uppfylla dessö vilkor: i stället för den åstundade författninger beviljade han några utsträckta rättigheter föl consultan. Men härpå ingick man ej i Palermo; grefve Aquila erhöll till svar, att mar icke ämnade nedlägga vapen förr än 1842 år: författning blifvit åter införd. Underrättelsen om dessa tilldragelser tände sinnena i Neapel, såsom genom en blixt. Ko es RET RR ONES SFSR ANDE ET STI INNAN SIREN ERS OLSSON