HETTA TLfaUa OTIME UPPGER TIUv CM VIL BIJEL PIVJVASR samt nya taxeförslag. BLANDADE ÄMNEN TEATERN I KÖPENHAMN. Uti tidningen Faxdrelandet förekommer en längre artikel angående kungliga teatern derIstädes, hvilken lemnar en icke just lysande målning af dess tillstånd på sednare tider. Man ser, att teatrarne på flera ställen kämpa I med sina motgångar; och ifrågavarande artikel företer så många motsvarigheter till hvad man Istundom kört öfverklagas annorstädes, att vi anse ett utdrag deraf för tjena meddelas. Då vi,, heter det, hafva kännt teatern i dess Igoda tid och bevarat erinringen om denna, är det Itydligt, att dess nuvarande bedröfliga författning gör lett starkare intryck på oss, än på de flesta; men TI vi äro dock ,öfvertyg ade om, att till och med de, som blott i de se dnare åren hafva följt teaterns gäng loch gjort sig något så när förtroliga med dess inre bistoria, hafva bemärkt, att teatern i hänseende till Idess representationer visar allt större liknöjdhet för Ihvad som gifves och huruledes det gifves. Detta Ikan ju icke vara annorlunda; ty teatern arbetar utan någon bestämd plan; den har ingen fastställd arbetsordning, ingen sammanhållning af sina spridda I krafter; der finns icke längre något spår af en leI dande princip eller en styrande hand; allt ordnar Isig tillfälligtvis eller efter gammal vana, bäst det Ikan. Kortligen sagdt: all sorts direktion fel I Om derföre den kungliga teatern icke skall gå Isin undergång till mötes, är en duglig styrelse absolut nödvändig, och en sädan tro vi icke den nuvarande direktionen förmår åstadkomma; ty att dess medlemmar, som alla äro till åren, skulle kunna förändra de meningar och grundsatser, de hittills hafva lagt i dagen, och tillegna sig alla de olika teaterkunskaper de — att sluta efter deras handlingssätt — nu sakna, det betvifia vi högligen. 6 år äro en lång pröfvotid, och hvad de derunder ej mäktat uträtta, det kunna de troligen icke heller hädanefter, under jemförelsevis ogynnande förhållanden, tillvägabringa. Deremot bygga vi på de nuI varande direktörernas kända rättsinnighet och kaIrakter den förhoppningen, att de hafva qvarblifvit Ipå denna deras embetsplats blott derföre, aw de Ilefya i den tro, att de förvalta teatern väl och förIsvarligt; ett antagande, hvartill de så lätt kunna hafva kommit, under närvarande förhållande, då all verklig kritik helt och hållet är förstummad, och de Jenstaka uppsatser, hvariteaterangelägenheterna stundom behandlas, nästan icke äro annat än löst och loöfvertänkt loftal öfver allt och alla, till och med löfver det mest dåraktiga och orimliga. Det är alltså helt visst blott denna felaktiga tro, som behöfyer rättas, för att hrr direktörer skola känna, att den goda viljan, utan öfrige nödvändiga egenskaper, är Jotillräcklig, samt inse, att de icke kunna visa sitt intresse för teatern på ett lämpligare sätt, än att de frivilligt träda tillbaka och gifva rum för en större duglighet och kraft, hvilka egenskaper ingalunda kunna undvaras hos dem, i hyilkas händer Idenna konstanstalts väl och ve framdeles skall förtros. För att nu bevisa, det teaterns styrelse icke är, som den borde vara, vilja vi här kasta en blick öfver tre riktningar af dess verksamhet, nemligen teaterns repertoire, dess personal och pjesernas uppsättIning, i det vi lofva att framdeles hafva hela vår Juppmärksamhet fästad på denna inrättnings representationer och på dess förvaltning, för att bringa i Iljuset alla de fel och misstag vi möjligen kunna uppIdaga och i det vi önska och hoppas häruti röna ett välvilligt bistånd af alla dem som nitälska för denna -fangelägenhet. Det är visserligen en allmän och välr grundad klagan att den kungliga teaterns reperItoire under de sednare åren har blifvit riktad enr dast med få dramatiska arbeten af varaktigt värde, hvaremot den har blifvit öfverlastad med en mängd obetydligheter, ja icke så sällan med produkter som äro under all kritik och således teatern ovärdige. Med hänseende till förra delen af denna klagan, kan en teaterdirektion väl icke så lätt prestera goda arbeten, enär författarne sjelfva icke känna lust att skrifva för teatern, men något kan cn duglig och verksam teaterstyrelse dock göra; den kan genom uppmuntran och belöning söka att hos författarne fr mkalla denna lust. Hvad antagandet af dåliga pjeser deremot angår, så är detta en förebråelse som svärare låter afvisa sig, här ligger felet ensamt hos direktionen som åsidosatt den oeftergifliga pligten att sörja för, att teaterns värdighet icke kränkes och dess krafter icke missbrukas. AW båda delarne ske genom att upptaga slika pjeser, skall icke kunna nekas. Ty först och främst neddrages den kungliga teatern från den ståndpunkt som den i följd af sitt namn och sin bestämmelse som rikets första teater borde intaga, och dernäst handlas det alldeles oförsvarligt med skådespelaren och hans konst, i det han på detta sätt blifyver nödgad till att öda sin tid och Isin kraft på ett för honom sjelf otillfredsställande, och derför förslöande och degraderande sätt. De pekuniära förluster som äro förbundna med uppsätItandet af stycken, hvilka blott få gånger kunna komma att uppföras, vilja vi ej omtala; ty, fastän de, i och för sig kunna vara betydliga nog, äro de dock lett intet i jemförelse med den stora skada, som i de landra hänseenderna tillfogas teatern. — a — — FEN KROGS POLISHISTORIA. Kämnersrättens