HETTA TLfaUa OTIME UPPGER TIUv CM VIL BIJEL PIVJVASR
samt nya taxeförslag.
BLANDADE ÄMNEN
TEATERN I KÖPENHAMN.
Uti tidningen Faxdrelandet förekommer en
längre artikel angående kungliga teatern der-
Istädes, hvilken lemnar en icke just lysande
målning af dess tillstånd på sednare tider.
Man ser, att teatrarne på flera ställen kämpa
I med sina motgångar; och ifrågavarande artikel
företer så många motsvarigheter till hvad man
Istundom kört öfverklagas annorstädes, att vi
anse ett utdrag deraf för tjena meddelas.
Då vi,, heter det, hafva kännt teatern i dess
Igoda tid och bevarat erinringen om denna, är det
Itydligt, att dess nuvarande bedröfliga författning gör
lett starkare intryck på oss, än på de flesta; men
TI vi äro dock ,öfvertyg ade om, att till och med de,
som blott i de se dnare åren hafva följt teaterns gäng
loch gjort sig något så när förtroliga med dess inre
bistoria, hafva bemärkt, att teatern i hänseende till
Idess representationer visar allt större liknöjdhet för
Ihvad som gifves och huruledes det gifves. Detta
Ikan ju icke vara annorlunda; ty teatern arbetar
utan någon bestämd plan; den har ingen fastställd
arbetsordning, ingen sammanhållning af sina spridda
I krafter; der finns icke längre något spår af en le-
I dande princip eller en styrande hand; allt ordnar
Isig tillfälligtvis eller efter gammal vana, bäst det
Ikan. Kortligen sagdt: all sorts direktion fel
I Om derföre den kungliga teatern icke skall gå
Isin undergång till mötes, är en duglig styrelse ab-
solut nödvändig, och en sädan tro vi icke den nu-
varande direktionen förmår åstadkomma; ty att dess
medlemmar, som alla äro till åren, skulle kunna
förändra de meningar och grundsatser, de hittills
hafva lagt i dagen, och tillegna sig alla de olika
teaterkunskaper de — att sluta efter deras hand-
lingssätt — nu sakna, det betvifia vi högligen. 6
år äro en lång pröfvotid, och hvad de derunder ej
mäktat uträtta, det kunna de troligen icke heller
hädanefter, under jemförelsevis ogynnande förhållan-
den, tillvägabringa. Deremot bygga vi på de nu-
I varande direktörernas kända rättsinnighet och ka-
Irakter den förhoppningen, att de hafva qvarblifvit
Ipå denna deras embetsplats blott derföre, aw de
Ilefya i den tro, att de förvalta teatern väl och för-
Isvarligt; ett antagande, hvartill de så lätt kunna
hafva kommit, under närvarande förhållande, då all
verklig kritik helt och hållet är förstummad, och de
Jenstaka uppsatser, hvariteaterangelägenheterna stun-
dom behandlas, nästan icke äro annat än löst och
loöfvertänkt loftal öfver allt och alla, till och med
löfver det mest dåraktiga och orimliga. Det är alltså
helt visst blott denna felaktiga tro, som behöfyer
rättas, för att hrr direktörer skola känna, att den
goda viljan, utan öfrige nödvändiga egenskaper, är
Jotillräcklig, samt inse, att de icke kunna visa sitt
intresse för teatern på ett lämpligare sätt, än att
de frivilligt träda tillbaka och gifva rum för en
större duglighet och kraft, hvilka egenskaper inga-
lunda kunna undvaras hos dem, i hyilkas händer
Idenna konstanstalts väl och ve framdeles skall förtros.
För att nu bevisa, det teaterns styrelse icke är,
som den borde vara, vilja vi här kasta en blick öf-
ver tre riktningar af dess verksamhet, nemligen tea-
terns repertoire, dess personal och pjesernas uppsätt-
Ining, i det vi lofva att framdeles hafva hela vår
Juppmärksamhet fästad på denna inrättnings repre-
sentationer och på dess förvaltning, för att bringa i
Iljuset alla de fel och misstag vi möjligen kunna upp-
Idaga och i det vi önska och hoppas häruti röna ett
välvilligt bistånd af alla dem som nitälska för denna
-fangelägenhet. Det är visserligen en allmän och välr
grundad klagan att den kungliga teaterns reper-
Itoire under de sednare åren har blifvit riktad enr
dast med få dramatiska arbeten af varaktigt värde,
hvaremot den har blifvit öfverlastad med en mängd
obetydligheter, ja icke så sällan med produkter som
äro under all kritik och således teatern ovärdige.
Med hänseende till förra delen af denna klagan,
kan en teaterdirektion väl icke så lätt prestera goda
arbeten, enär författarne sjelfva icke känna lust att
skrifva för teatern, men något kan cn duglig och
verksam teaterstyrelse dock göra; den kan genom
uppmuntran och belöning söka att hos författarne
fr mkalla denna lust. Hvad antagandet af dåliga
pjeser deremot angår, så är detta en förebråelse som
svärare låter afvisa sig, här ligger felet ensamt hos
direktionen som åsidosatt den oeftergifliga pligten
att sörja för, att teaterns värdighet icke kränkes och
dess krafter icke missbrukas. AW båda delarne ske
genom att upptaga slika pjeser, skall icke kunna ne-
kas. Ty först och främst neddrages den kungliga
teatern från den ståndpunkt som den i följd af sitt
namn och sin bestämmelse som rikets första teater
borde intaga, och dernäst handlas det alldeles oför-
svarligt med skådespelaren och hans konst, i det han
på detta sätt blifyver nödgad till att öda sin tid och
Isin kraft på ett för honom sjelf otillfredsställande,
och derför förslöande och degraderande sätt. De pe-
kuniära förluster som äro förbundna med uppsät-
Itandet af stycken, hvilka blott få gånger kunna kom-
ma att uppföras, vilja vi ej omtala; ty, fastän de, i
och för sig kunna vara betydliga nog, äro de dock
lett intet i jemförelse med den stora skada, som i de
landra hänseenderna tillfogas teatern.
— a —
— FEN KROGS POLISHISTORIA. Kämnersrättens