några decennier sedan afskuddade slafveriet,;
och sor: ann sig uti ett kulturstadium,
hvarmed iets fria institutioner föga har-
monierade. Schweizerfolket, sedan århundra-
den vandi att försvara sin frihet och sjelf-
emot grannstaterna, tillbakavisade
indhet de främmande makternas in-
Uti likalydande noter från franska,
och preussiska kabinetten, inlem-
nade till fi rbundsdagen den 18 Januari, drefs
s it de garantier, hvilka wiener-
vertagit för schweiziska republi-
tsrätt, blott hade afseende på
stade förbundsförfattningen. Från
härledde nämnde kabinetter en
ätta sig emot förbundsförfatt-
ningens orabildning, så vidt icke samtliga kan-
tonerna der instämde. Blott England slöt
sig ej till denna politik; uti en särskild not
erkände det den gällande förbundsförfattningens
brister, och iillrådde blott försigtighet och mo-
deration mot Sonderbundskantonerne.
Fyra veckor sednare, den 16 Februari, sva-
rade fö sdagen, i mycket bestämda orda-
lag, på den första noten. Den förklarade der-
uti, att förbundsförfattningens revision vore en
sak af tnre politisk natur, hvaruti en inbland-
ning af stormakterna icke kunde komma i
fråga; lika litet kunde förbundsdagen åt nämnde
makter inrymma rättigheten, att ensidigt upp-
häfva den åt Schweiz garanterade neutralitet,
ehuruväl den ganska väl visste att den isista
instansen kunde förlita sig på sin rättvisa sak
och sin egen kraft. Vi skola snart se huru
Schweiz befriades från detta diplomatiska in-
terventiocnsförsök.
Uti grannlandet Italien såg det ej mindre
betänkligt ut. Pius IX,som alltifrån sin thron-
bestigning varit betänkt derpå, att gifva sina
stater fria institutioner, stannade helt plötsligt
på reformernas bana. Falska förespeglingar
från franska och österrikiska kabinetten inja-
gade hos honom förskräckelse och fruktan för
anarki. Dertill kom äfven farhågan att, med
upphörandet af den oinskränkta verldsliga mak-
ten, äfven den andeliga styrelsens anseende
skulle gå om intet. Icke desto mindre hade
de af på!ven började förbättringar äfven in-
verkat på de öfriga italienska staterna. Sar-
dinien och Toscana följde Roms exempel; dessa
båda staters herrskare gjorde åtskilliga kon-
cessioner, hvilka, ehuru de voro af mindre
betydenbet, likväl gåfvo hopp om vidare fram-
steg. Framåtskridandets baner var en gång
utveckladt i Italien, och nationens allmänna
opinion siöt sig oemotståndligt till detsamma.
Så fattades af rörelseelementets allmakt ett
land, som stod under den mest inrotade ab-
solutisms omedelbara herravälde!
kens neut:
den då s
denna ty
rättighei
Den lombardiskt-venetianska befolkningen såg
sig med dyster misshelåtenhet utesluten från
den allmänna italienska rörelsen. Men den hade
att göra med en fruktansvärd motståndare, och
ännu var den tidpunkt icke inne, att en allmän
resning kunde gifva hopp om framgång. Detta
visste det liberala partiets ledare ganska väl
och riktade derföre till en början sitt anfall e-
mot den förtryckande statsmaktens ömtåligaste
sida, nemligen finanserna. Likasom amerika-
narne en gång afhöllo sig från förtärandet af
the, för att beröfva den engelska tullförvalt-
ningen en dryg del af dess inkomster, så afhöll
man sig nu i Lombardiet från tobaksrökning och
lotterispel. Med Januari månads ingång gal man
sitt hedersord på att icke mera röka. I Mi-
lano, och öfverhufvud i alla större städer för-
följdes hvarje rökare på gatorna. Detta föran-
ledde snart till blodiga scener; ty till och med
soldater och officerare af österrikiska garniso-
nen vill man med våld hindra från tobaksrök-
ning, och i anledning deraf uppstod den 53 Jan.,
på Milanos gator, en strid, hvaruti likväl den
beväpnade styrkan behöll öfverhanden. Emed-
lertid utbrast upproret i södra Italien. Sedan
kort förut oroligheter ägt rum i Messina, reste
sig Palermo den 42 Januari. På Sicilien hade
konungens aft Neapel herravälde redan länge
varit förhatligt. Sicilianerne hade icke glömt
huruledes Ferdinand IH våldsamt beröfvat dem
den författning, som han år 4846 beviljat. Och
nu, när nästan alla italienska: stater voro i
begrepp att inträda i de konstitutionelles leder,
skulle sicilianerne tåligt förd aga att bourbonen
i Neapel ännu längre vore en hållhake mot de-
ras frihet? En häftig strid upplågade mellan
det uppretade folket och de kungtiga trupperna,
hvarvid de sednare besegrades. En provisorisk
regering, bestående af fyra utskott, nedsattes.
Konung Ferdinand sände 9 krigsskepp och 6000
man till Palermo; hans broder, grefven af
Aqvila, befann sig såsom underhandlare på denna
eskader. Den provisoriska regeringen framställ-
de såsom hufvudvilkor: återinförandet af 4842
års författning, samt regeringens fullkomliga åt-
skiljande från regeringen i Neapel. Konungen
var dock blott böjd att delvis uppfylla dessa
vilkor: i stället för den åstundade författningen
beviljade han några utsträckta rättigheter för
consultan. Men härpå ingick man ej i Paler-
mo; grefve Aquila erböll till svar, att man
icke ämnade nedlägga vapen förr än 1842 års
författning blifvit åter införd.
Underrättelsen om dessa tilldragelser tände
RE NU KA KA.