några decennier sedan afskuddade slafveriet,; och sor: ann sig uti ett kulturstadium, hvarmed iets fria institutioner föga harmonierade. Schweizerfolket, sedan århundraden vandi att försvara sin frihet och sjelfemot grannstaterna, tillbakavisade indhet de främmande makternas inUti likalydande noter från franska, och preussiska kabinetten, inlemnade till fi rbundsdagen den 18 Januari, drefs s it de garantier, hvilka wienervertagit för schweiziska republitsrätt, blott hade afseende på stade förbundsförfattningen. Från härledde nämnde kabinetter en ätta sig emot förbundsförfattningens orabildning, så vidt icke samtliga kantonerna der instämde. Blott England slöt sig ej till denna politik; uti en särskild not erkände det den gällande förbundsförfattningens brister, och iillrådde blott försigtighet och moderation mot Sonderbundskantonerne. Fyra veckor sednare, den 16 Februari, svarade fö sdagen, i mycket bestämda ordalag, på den första noten. Den förklarade deruti, att förbundsförfattningens revision vore en sak af tnre politisk natur, hvaruti en inblandning af stormakterna icke kunde komma i fråga; lika litet kunde förbundsdagen åt nämnde makter inrymma rättigheten, att ensidigt upphäfva den åt Schweiz garanterade neutralitet, ehuruväl den ganska väl visste att den isista instansen kunde förlita sig på sin rättvisa sak och sin egen kraft. Vi skola snart se huru Schweiz befriades från detta diplomatiska interventiocnsförsök. Uti grannlandet Italien såg det ej mindre betänkligt ut. Pius IX,som alltifrån sin thronbestigning varit betänkt derpå, att gifva sina stater fria institutioner, stannade helt plötsligt på reformernas bana. Falska förespeglingar från franska och österrikiska kabinetten injagade hos honom förskräckelse och fruktan för anarki. Dertill kom äfven farhågan att, med upphörandet af den oinskränkta verldsliga makten, äfven den andeliga styrelsens anseende skulle gå om intet. Icke desto mindre hade de af på!ven började förbättringar äfven inverkat på de öfriga italienska staterna. Sardinien och Toscana följde Roms exempel; dessa båda staters herrskare gjorde åtskilliga koncessioner, hvilka, ehuru de voro af mindre betydenbet, likväl gåfvo hopp om vidare framsteg. Framåtskridandets baner var en gång utveckladt i Italien, och nationens allmänna opinion siöt sig oemotståndligt till detsamma. Så fattades af rörelseelementets allmakt ett land, som stod under den mest inrotade absolutisms omedelbara herravälde! kens neut: den då s denna ty rättighei Den lombardiskt-venetianska befolkningen såg sig med dyster misshelåtenhet utesluten från den allmänna italienska rörelsen. Men den hade att göra med en fruktansvärd motståndare, och ännu var den tidpunkt icke inne, att en allmän resning kunde gifva hopp om framgång. Detta visste det liberala partiets ledare ganska väl och riktade derföre till en början sitt anfall emot den förtryckande statsmaktens ömtåligaste sida, nemligen finanserna. Likasom amerikanarne en gång afhöllo sig från förtärandet af the, för att beröfva den engelska tullförvaltningen en dryg del af dess inkomster, så afhöll man sig nu i Lombardiet från tobaksrökning och lotterispel. Med Januari månads ingång gal man sitt hedersord på att icke mera röka. I Milano, och öfverhufvud i alla större städer förföljdes hvarje rökare på gatorna. Detta föranledde snart till blodiga scener; ty till och med soldater och officerare af österrikiska garnisonen vill man med våld hindra från tobaksrökning, och i anledning deraf uppstod den 53 Jan., på Milanos gator, en strid, hvaruti likväl den beväpnade styrkan behöll öfverhanden. Emedlertid utbrast upproret i södra Italien. Sedan kort förut oroligheter ägt rum i Messina, reste sig Palermo den 42 Januari. På Sicilien hade konungens aft Neapel herravälde redan länge varit förhatligt. Sicilianerne hade icke glömt huruledes Ferdinand IH våldsamt beröfvat dem den författning, som han år 4846 beviljat. Och nu, när nästan alla italienska: stater voro i begrepp att inträda i de konstitutionelles leder, skulle sicilianerne tåligt förd aga att bourbonen i Neapel ännu längre vore en hållhake mot deras frihet? En häftig strid upplågade mellan det uppretade folket och de kungtiga trupperna, hvarvid de sednare besegrades. En provisorisk regering, bestående af fyra utskott, nedsattes. Konung Ferdinand sände 9 krigsskepp och 6000 man till Palermo; hans broder, grefven af Aqvila, befann sig såsom underhandlare på denna eskader. Den provisoriska regeringen framställde såsom hufvudvilkor: återinförandet af 4842 års författning, samt regeringens fullkomliga åtskiljande från regeringen i Neapel. Konungen var dock blott böjd att delvis uppfylla dessa vilkor: i stället för den åstundade författningen beviljade han några utsträckta rättigheter för consultan. Men härpå ingick man ej i Palermo; grefve Aquila erböll till svar, att man icke ämnade nedlägga vapen förr än 1842 års författning blifvit åter införd. Underrättelsen om dessa tilldragelser tände RE NU KA KA.