DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oc KRÖNING. ) — ROMAN AF CARL VON ZEIPEL, TRETTIOSJETTE KAPITLET. Omsider var den efterlängtade stora dagen inne. De förnämsta maskeradgästerna voro befallde till middag hos prinsen och prinsessan. Utefter långsidan af matsaler voro loger uppresta, der platser erhöllos af Norrteljes honoratiores, jemte den omkringliggande nejdens presthustrur och prestdöttrar, med hvilka, enligt tidens tem: ligen naiva sätt att uttrycka sig, prins Fredrik så gerns handskades. Från sin upphöjda ställning skulle de se de höga personerna spisa af läckerheter, för hvilka de til och med saknade namn. Om nu dessa fruntimmer, liksom hustrurna i Mohameds paradis, tidtals kastade ,.. icke afundsamma, det förböd dem på en gång deras enfald och tidens veneration för allt stort och förnämt, utan blott... längtande blickar till det herrliga bordet, der intet syntes antyda rikets nöd och olyckliga ställning, så erhöllo de derföre båtande hämnd, genom de ögonkast, som upp till dem från de frossande kavaljererna halkade förbi grefvinnor och fröknar. Det lästes tydligt, bland andras, i den vackra Elsas och den trindlätta Stinas leende anleten. Sjelfva prinsessan uppfångade en och annan af sin gemåls förirrade och plirande blickar, och detta ökade synbart den misstro, som vi veta att Emerentia uppväckt i hennes hjerta. Vet du Stina!, hviskade Elsa, så föreställde jag mig inte att prins Fredriks gemål skulle vara. Han... så glad, så munter! Hon ..: surmulen och tvär, som en spisölstapp., Ser du, Elsa! hviskade Stina tillbaka ,vid det andra bordet längre ner, ser du den der unga vackra gossen ..-. nej... inte på den sidan... på den andra ... ja, riktigt der! Det är en hr Iwo... Du kan aldrig föreställa dig så hygglig gosse! ) Se A, B.74 1—6, 8—13, 15—17 20 och 21,