DE SAMMANSVURNE,
ELLER
MORD oc KRÖNING. )
—
ROMAN AF CARL VON ZEIPEL,
TRETTIOSJETTE KAPITLET.
Omsider var den efterlängtade stora dagen inne. De
förnämsta maskeradgästerna voro befallde till middag hos
prinsen och prinsessan. Utefter långsidan af matsaler
voro loger uppresta, der platser erhöllos af Norrteljes
honoratiores, jemte den omkringliggande nejdens prest-
hustrur och prestdöttrar, med hvilka, enligt tidens tem:
ligen naiva sätt att uttrycka sig, prins Fredrik så gerns
handskades. Från sin upphöjda ställning skulle de se de
höga personerna spisa af läckerheter, för hvilka de til
och med saknade namn. Om nu dessa fruntimmer, liksom
hustrurna i Mohameds paradis, tidtals kastade ,.. icke
afundsamma, det förböd dem på en gång deras enfald och
tidens veneration för allt stort och förnämt, utan blott...
längtande blickar till det herrliga bordet, der intet syntes
antyda rikets nöd och olyckliga ställning, så erhöllo de
derföre båtande hämnd, genom de ögonkast, som upp till
dem från de frossande kavaljererna halkade förbi grefvin-
nor och fröknar. Det lästes tydligt, bland andras, i den
vackra Elsas och den trindlätta Stinas leende anleten.
Sjelfva prinsessan uppfångade en och annan af sin gemåls
förirrade och plirande blickar, och detta ökade synbart
den misstro, som vi veta att Emerentia uppväckt i hen-
nes hjerta.
Vet du Stina!, hviskade Elsa, så föreställde jag mig
inte att prins Fredriks gemål skulle vara. Han... så
glad, så munter! Hon ..: surmulen och tvär, som en spis-
ölstapp.,
Ser du, Elsa! hviskade Stina tillbaka ,vid det andra
bordet längre ner, ser du den der unga vackra gossen ..-.
nej... inte på den sidan... på den andra ... ja, riktigt der! Det
är en hr Iwo... Du kan aldrig föreställa dig så hygglig gosse!
) Se A, B.74 1—6, 8—13, 15—17 20 och 21,