En lång tid har det varit min föresats att för min
vacklande helsas skull nedlägga regeringen.
Nu, vid ansträngningarne af den nya tid, som
hemsökt mig på sjukbädden, har det blifvit en trän-
gande pligt.
Och — svart, oväntad otack från månget håll har
afskurit min verksamhet. .
Derföre — har jag redan i April på ort, som
vederbör, uttalat mitt oåterkalleliga beslut att träda
tillbaka.
OÖfverenskommelsen till följe deraf har ändtligen
skett.
Jag nedlägger, i kraft häraf, regeringen till för-
mån för min lagliga efterträdare, hans durchlaucht
regerande fursten af Schleiz.
Jag tror mig hafva i 26 år med uppoffring tro-
get verkat för mitt valspråk:
Folkets väl är furstens glädje!
Reform, icke reyvolution!
Om det icke blef mig fullkomligt möjligt, om min
offentliga karakter förekommit dunkel, så verkade
dertill missgynnande omständigheter, d. v. s. våra
förstelnade samfundsförhållanden, vårt petrificerade
förbunds- och protokollsväsende.
Nå väl, den stora framtiden skall godtgöra allt!
Min tröst öfver det bittra är den fasta förhopp-
ningen, som jag redan den 21 Mars offentligen ut-
talade:
Elt fritt, stort, starkt Tyskland, så långt dess
språk når.
För detta — den sista blodsdroppen! -
Mitt hjertliga farväl åt dem af mina trogna lands-
män, som för mig ega en återstod af kärlek.
Med iakttagande af lagliga former verkstäldt och
med mitt furstliga sigill försedt.
Den 14 Okt. 4848.
Henrik den 72:dra, furste af Reuss..
TH.
Mina talrika utländska vänner och bekanta aver-
teras, att jag nedlagt regeringen.
Utförligare härom meddelar min afsägelseurkund;
en fydlig bild för dem som känna mig!
Jag tillägger:
Icke Tysklands återupprättande — jag tror icke,
att någon tysk mera hyllar detsamma, eller är mera
beredd att bringa Tysklands storhet hvarje offer —
utan all den erbarmlighet, som häcklingslustan med
Mars månad frammanade i en liten stat och som
trädde i stället för ett verkligt lyckligt förhållande
har fördrifvit mig.
I början total okunnighet och svaghet hos civil-
myndigheterna, hvarigenom det rabulisteri utbildat
sig till ansenlig storlek, som, utgående från tvenne
småstäder, småningom frätte omkring sig och smit-
tade allt.
Mitt i smått utbildade försvarssystem, som omfat-
tade hela landet med linietrupper, landtvärn och
landtstormsskyttar obegagnadt!
Dårtill den mest omoraliska och irreligiösa otack-
samhet och hån, sedan man i så många år och än-
nu vid mitt 25-åriga regeringsjubileum i fjol, burit
mig på händerna — och väl icke alldeles oförtjent!
Ty min verksamhet sträfvade städse oaflåtligt och
beslutsamt till framåtskridande och bildning, på den
tid då det var farligt att vara frisinnad.
Utan afseende på en otalig mängd åtgärder, som
dels på sin tid blefvo bekanta, dels ännu ligga be-
grafna i handlingarne, blott detta: Jag har 1831,
utan framgång i vårt petrificerade samhällsväsende,
yrkat på en frisinnad författning; skatterna voro del
minsta i Tyskland; embetsmäns godtycke förföljdes
af mig utan hänseende till person.
Ett par exempel på otacksamheten:
En vacker Marsdag slutade jag en konferens med
min öfverjägmästare med följande ord: Näå, herr
öfverjägmästare! vi hafva nu i dag begraft jagträt-
ten ! (d. v. s. på lugn och naturlig väg.)
I stället derför beröfvar man mig den med yåld
8 dagar derefter!
Jag inkallade i April ånyo de permitterade från
den till förbundet hörande linien och det af mig
bildade landtvärnet, för att kunna göra front mot
en af de många vid den tiden kort efter slottsbran-
den i Waldenburg frambrytande stormarna.
Kommunerna höllo med våld det ditintills oför-
vitliga manskapet tillbaka på befallning af upprors-
stiftarne.
Och det allt efter min svåra sjukdom,5och till ett
slut, må jag säga på tillfriskningsfesten!
Således är mitt qvarblifyvande omöjligt, emedan
jag icke vill vara någon ting till hälften, och öfver-
hufvud är af den öfvertygelsen, att Tyskland skal
vara en enhet och de små herrskarne en omöj-
lighet.
Jag uttalade på vederbörlig ort redan i April det
oåterkallliga beslutet, att nedlägga regeringen. Detta
beslut blifver så mycket jernfastare, som den be-
kanta infama stormpetitionen från G... vanärat vårt
äldsta slott. Der samma ängslighet hos myndighe-
terna; medborgargardet, 4200 man starkt, lemnar
mig i sticket!
Mån j då,-mina talrika vänner och bekanta utom-
lands, fortfarande skänka mig eder vänskap och del-
tagande, som jag ofta pröfvat och som dikterat den-
na skrifvelse!
Guteborn i Lausitz, regeringsområdet Liegnitz, den
1 Oktober 4848.
Henrik den 72:dra, Furste af Reuss.
— MERA OM RESANDE I IcaARIEN. En fransk
tidning meddelar följande pikanta anekdot, hvars
fullkomliga sänningsenlighet dock synes vara något
problematisk, rörande chefen för kommunisterna,
hr Cabet, som uppgjort planen till en utflyttning till
Nya verlden, der ett kommunistiskt mönstersamhälle
skulle grundas under namnet TIcarien. Det är förut
bekant af i Aftonbladet införda underrättelser, att
de stackars menniskor, som låtit sig af sin inbill-
nings drömmar hänföras att deltaga i denna expedi-
tion, till största delen blifvit ett rof för nöd och
elände, i följd af anförarnes bedrägeri eller oskick-
lighet. När dessa b dröfliga underrättelser kommo
till Paris, kungjorde Cabet sin afsigt att sjelf fara ut
till Icarien, för att ordna sakerna; men andra på-
stodo, att detta var blott föregifvande, och att hani
sjelfva verket icke hade någon lust att utsätta sig
för sina bedragna landsmäns missnöje på främmande
ort. Emedlertid har franska regeringen gifvit polis-
prefekten befallning att icke mera utlemna några
pass åt dem, som ämnade resa till Icarien, innan
de förut blifvit varnade för följderna och fått några
dagar att besinna sig på. j
Då Cabet fått höra detta, berättas det, hade han
sagt till sina vänner: Nej, nu måste jag resa utan
uppskof,, och tagit tvenne personer med :sig till po-
isen, för att der begära pass, hvarvid följande lilla
scen skall tilldragit sig:
Cabet, till byråchefen: JagZanhållerfatt få ett pass
för utländsk ort. .
Chefen, tager ett passformulärgoch frågar den re-
sande: Ert namn ?
Svar: Cabet.i
Byråchefen skrifver upp namnet och fortfar : Hvart
gäller resan ?)) :
Cabet: Till Icarien. 79 Fe
Embetsmannen fortfar att skrifva. f5
Men förlåt mig, min herre, afbröt Cabet förvå-
nad ; kanske har ni icke rätt fattat mina ord; jag
ade att jag skall resa till Icarien, och kanske ni
var hört Italien. Det är Iccarien, förstår ni.
TAR Les a