En lång tid har det varit min föresats att för min vacklande helsas skull nedlägga regeringen. Nu, vid ansträngningarne af den nya tid, som hemsökt mig på sjukbädden, har det blifvit en trängande pligt. Och — svart, oväntad otack från månget håll har afskurit min verksamhet. . Derföre — har jag redan i April på ort, som vederbör, uttalat mitt oåterkalleliga beslut att träda tillbaka. OÖfverenskommelsen till följe deraf har ändtligen skett. Jag nedlägger, i kraft häraf, regeringen till förmån för min lagliga efterträdare, hans durchlaucht regerande fursten af Schleiz. Jag tror mig hafva i 26 år med uppoffring troget verkat för mitt valspråk: Folkets väl är furstens glädje! Reform, icke reyvolution! Om det icke blef mig fullkomligt möjligt, om min offentliga karakter förekommit dunkel, så verkade dertill missgynnande omständigheter, d. v. s. våra förstelnade samfundsförhållanden, vårt petrificerade förbundsoch protokollsväsende. Nå väl, den stora framtiden skall godtgöra allt! Min tröst öfver det bittra är den fasta förhoppningen, som jag redan den 21 Mars offentligen uttalade: Elt fritt, stort, starkt Tyskland, så långt dess språk når. För detta — den sista blodsdroppen! Mitt hjertliga farväl åt dem af mina trogna landsmän, som för mig ega en återstod af kärlek. Med iakttagande af lagliga former verkstäldt och med mitt furstliga sigill försedt. Den 14 Okt. 4848. Henrik den 72:dra, furste af Reuss.. TH. Mina talrika utländska vänner och bekanta averteras, att jag nedlagt regeringen. Utförligare härom meddelar min afsägelseurkund; en fydlig bild för dem som känna mig! Jag tillägger: Icke Tysklands återupprättande — jag tror icke, att någon tysk mera hyllar detsamma, eller är mera beredd att bringa Tysklands storhet hvarje offer — utan all den erbarmlighet, som häcklingslustan med Mars månad frammanade i en liten stat och som trädde i stället för ett verkligt lyckligt förhållande har fördrifvit mig. I början total okunnighet och svaghet hos civilmyndigheterna, hvarigenom det rabulisteri utbildat sig till ansenlig storlek, som, utgående från tvenne småstäder, småningom frätte omkring sig och smittade allt. Mitt i smått utbildade försvarssystem, som omfattade hela landet med linietrupper, landtvärn och landtstormsskyttar obegagnadt! Dårtill den mest omoraliska och irreligiösa otacksamhet och hån, sedan man i så många år och ännu vid mitt 25-åriga regeringsjubileum i fjol, burit mig på händerna — och väl icke alldeles oförtjent! Ty min verksamhet sträfvade städse oaflåtligt och beslutsamt till framåtskridande och bildning, på den tid då det var farligt att vara frisinnad. Utan afseende på en otalig mängd åtgärder, som dels på sin tid blefvo bekanta, dels ännu ligga begrafna i handlingarne, blott detta: Jag har 1831, utan framgång i vårt petrificerade samhällsväsende, yrkat på en frisinnad författning; skatterna voro del minsta i Tyskland; embetsmäns godtycke förföljdes af mig utan hänseende till person. Ett par exempel på otacksamheten: En vacker Marsdag slutade jag en konferens med min öfverjägmästare med följande ord: Näå, herr öfverjägmästare! vi hafva nu i dag begraft jagträtten ! (d. v. s. på lugn och naturlig väg.) I stället derför beröfvar man mig den med yåld 8 dagar derefter! Jag inkallade i April ånyo de permitterade från den till förbundet hörande linien och det af mig bildade landtvärnet, för att kunna göra front mot en af de många vid den tiden kort efter slottsbranden i Waldenburg frambrytande stormarna. Kommunerna höllo med våld det ditintills oförvitliga manskapet tillbaka på befallning af upprorsstiftarne. Och det allt efter min svåra sjukdom,5och till ett slut, må jag säga på tillfriskningsfesten! Således är mitt qvarblifyvande omöjligt, emedan jag icke vill vara någon ting till hälften, och öfverhufvud är af den öfvertygelsen, att Tyskland skal vara en enhet och de små herrskarne en omöjlighet. Jag uttalade på vederbörlig ort redan i April det oåterkallliga beslutet, att nedlägga regeringen. Detta beslut blifver så mycket jernfastare, som den bekanta infama stormpetitionen från G... vanärat vårt äldsta slott. Der samma ängslighet hos myndigheterna; medborgargardet, 4200 man starkt, lemnar mig i sticket! Mån j då,-mina talrika vänner och bekanta utomlands, fortfarande skänka mig eder vänskap och deltagande, som jag ofta pröfvat och som dikterat denna skrifvelse! Guteborn i Lausitz, regeringsområdet Liegnitz, den 1 Oktober 4848. Henrik den 72:dra, Furste af Reuss. — MERA OM RESANDE I IcaARIEN. En fransk tidning meddelar följande pikanta anekdot, hvars fullkomliga sänningsenlighet dock synes vara något problematisk, rörande chefen för kommunisterna, hr Cabet, som uppgjort planen till en utflyttning till Nya verlden, der ett kommunistiskt mönstersamhälle skulle grundas under namnet TIcarien. Det är förut bekant af i Aftonbladet införda underrättelser, att de stackars menniskor, som låtit sig af sin inbillnings drömmar hänföras att deltaga i denna expedition, till största delen blifvit ett rof för nöd och elände, i följd af anförarnes bedrägeri eller oskicklighet. När dessa b dröfliga underrättelser kommo till Paris, kungjorde Cabet sin afsigt att sjelf fara ut till Icarien, för att ordna sakerna; men andra påstodo, att detta var blott föregifvande, och att hani sjelfva verket icke hade någon lust att utsätta sig för sina bedragna landsmäns missnöje på främmande ort. Emedlertid har franska regeringen gifvit polisprefekten befallning att icke mera utlemna några pass åt dem, som ämnade resa till Icarien, innan de förut blifvit varnade för följderna och fått några dagar att besinna sig på. j Då Cabet fått höra detta, berättas det, hade han sagt till sina vänner: Nej, nu måste jag resa utan uppskof,, och tagit tvenne personer med :sig till poisen, för att der begära pass, hvarvid följande lilla scen skall tilldragit sig: Cabet, till byråchefen: JagZanhållerfatt få ett pass för utländsk ort. . Chefen, tager ett passformulärgoch frågar den resande: Ert namn ? Svar: Cabet.i Byråchefen skrifver upp namnet och fortfar : Hvart gäller resan ?)) : Cabet: Till Icarien. 79 Fe Embetsmannen fortfar att skrifva. f5 Men förlåt mig, min herre, afbröt Cabet förvånad ; kanske har ni icke rätt fattat mina ord; jag ade att jag skall resa till Icarien, och kanske ni var hört Italien. Det är Iccarien, förstår ni. TAR Les a